4/9 -08. Malmö. Buss nr 7. Gustav Adolfs torg - Centralen
| Författare | |
|---|---|
| Medverkande | |
| Förlag | FEL Förlag |
| Genre | Lyrik |
| Format | Häftad |
| Språk | Svenska |
| Vikt | 0 |
| Utgiven | 2011-10-18 |
| ISBN | 9789197814836 |
”Hur många meter är ett ord? En ton? Ett ljud?”
Poeten Linnéa Eriksson har ritat en karta. Tillsamans med improvisationsmusikern Anna Högberg sätter de igång ett projekt att försöka återskapa en plats och en tid, en rörelse, i ljud (bild) och text. Detta är resultatet av försöket. En grafisk komposition med två utläggande förord, ett från musikern Peter Henning, ett från poeten Beata Berggren, processtexter, arbetsstenciler samt en CD-skiva med den inspelade kompositionen.
I arbetet problematiseras poesins och musikens inbördes maktförhållanden, Peter Henning skriver i sitt förord om hur de båda storheterna i moderna tider verkar behöva fösas samman utan att något jämställt utbyte sker och listar exempel på hur det särskilt inom jazzen förekommit läsningar över en matta av ljud, inte i ett utbyte med denna ljudmassa och på andra sidan hur de poetiska inslagen hos till exempel Mauricio Kagel eller Karlheinz Stockhausen är strikt underordnade den övergripande kompositionella strukturen. ”4/9 -08. Malmö. Buss nr 7. Gustav Adolfs torg - Centralen” innebär ett försök att omformulera poesins och musikens traditionella relationer. Henning skriver ”Vad som särskiljer duon är inte minst det faktum att kollaborationen sammanför två skilda discipliner vars integritet på samma gång upprätthålls och raseras” och ”I Erikssons och Högströms uttalade vilja till jämställdhet finns emellertid en radikal potential, en sprängande utopisk kraft som inte minst visas i de faktiska ljudspårens styrka”.
I det andra förordet skriver Beata Berggren ”Det poeten och saxofonisten lyckas med i det här framträdandet är att de inte belyser sina ”egna” instrument, utan de bokstavligen bryter sina verktygs funktioner. De skriver om kartan. De skriver in element som vanligtvis inte syns. De beskriver hur människor rör sig i staden, hur de ser ut, hur de låter. De läser upp och ned, stammar, de förenar sina material. De längtar efter att få upphöra isina roller. Jag tror att dessa tillvägagångssätt skulle kunna vara ett försök att lämna poetens kropp, eller att ge upp sin position som saxofonist.”
I sin arbetstext skriver Eriksson: ”Samma regler för musik och språk. Geografins regler:
orientera sig: rekognoscera, komma vilse, komma rätt, gå omvägar, ta genvägar, gå den enda farbara vägen, följa vägbeskrivningen, avvika från markerad led (hamna på villovägar?).
Vi är två geografer. Vi har en karta. Allt vi behöver veta finns i den. Återstår för oss att avkoda.”
Eller som Högberg skriver: ”Lyssna”.
Poeten Linnéa Eriksson har ritat en karta. Tillsamans med improvisationsmusikern Anna Högberg sätter de igång ett projekt att försöka återskapa en plats och en tid, en rörelse, i ljud (bild) och text. Detta är resultatet av försöket. En grafisk komposition med två utläggande förord, ett från musikern Peter Henning, ett från poeten Beata Berggren, processtexter, arbetsstenciler samt en CD-skiva med den inspelade kompositionen.
I arbetet problematiseras poesins och musikens inbördes maktförhållanden, Peter Henning skriver i sitt förord om hur de båda storheterna i moderna tider verkar behöva fösas samman utan att något jämställt utbyte sker och listar exempel på hur det särskilt inom jazzen förekommit läsningar över en matta av ljud, inte i ett utbyte med denna ljudmassa och på andra sidan hur de poetiska inslagen hos till exempel Mauricio Kagel eller Karlheinz Stockhausen är strikt underordnade den övergripande kompositionella strukturen. ”4/9 -08. Malmö. Buss nr 7. Gustav Adolfs torg - Centralen” innebär ett försök att omformulera poesins och musikens traditionella relationer. Henning skriver ”Vad som särskiljer duon är inte minst det faktum att kollaborationen sammanför två skilda discipliner vars integritet på samma gång upprätthålls och raseras” och ”I Erikssons och Högströms uttalade vilja till jämställdhet finns emellertid en radikal potential, en sprängande utopisk kraft som inte minst visas i de faktiska ljudspårens styrka”.
I det andra förordet skriver Beata Berggren ”Det poeten och saxofonisten lyckas med i det här framträdandet är att de inte belyser sina ”egna” instrument, utan de bokstavligen bryter sina verktygs funktioner. De skriver om kartan. De skriver in element som vanligtvis inte syns. De beskriver hur människor rör sig i staden, hur de ser ut, hur de låter. De läser upp och ned, stammar, de förenar sina material. De längtar efter att få upphöra isina roller. Jag tror att dessa tillvägagångssätt skulle kunna vara ett försök att lämna poetens kropp, eller att ge upp sin position som saxofonist.”
I sin arbetstext skriver Eriksson: ”Samma regler för musik och språk. Geografins regler:
orientera sig: rekognoscera, komma vilse, komma rätt, gå omvägar, ta genvägar, gå den enda farbara vägen, följa vägbeskrivningen, avvika från markerad led (hamna på villovägar?).
Vi är två geografer. Vi har en karta. Allt vi behöver veta finns i den. Återstår för oss att avkoda.”
Eller som Högberg skriver: ”Lyssna”.
