”Lill-Kicka” : Kerstin Andersson f. 1886 i Ol-Lars, Bondarf, Jerfsö

”Lill-Kicka” : Kerstin Andersson f. 1886 i Ol-Lars, Bondarf, Jerfsö
Författare
Förlag Bergman Polymer Corrosion AB
GenreKulturhistoria och allmän humaniora
FormatHäftad
SpråkSvenska
Antal sidor28
Vikt137 gr
Utgiven2020-05-29
SABLz Andersson, Kerstin
ISBN 9789178193479
Köp på AdlibrisKöp på BokusKöp på BookOutletSök på Bokbörsen
Min farmors kusin Kerstin Andersson kallades för ”Lill-Kicka” och kom från gården Ol-Lars i byn Bondarv i Järvsö socken. Jag känner till mycket lite om Lill-Kicka, men har ändå blivit berörd av hennes öde. Dessutom är jag fascinerad av hennes utseende och blick. Hon föddes den 3 mars 1886, som ett ”oäkta” barn som det står i kyrkböckerna. Hon var bara 6 år när hennes mamma Ingrid Andersdotter dog i lungsot den 26 maj 1892 vid 31 års ålder. Min pappas morfar och mormor, Per Persson och Kerstin f. Andersdotter, ”Ol-Lars farn” och ”Ol-Lars mora”, fick ta hand om henne. När Lill-Kicka knappt var sjutton år blir hon med barn. Hon födde en flicka den 8 november 1903, som hon döpte till Brita Ingeborg. Fadern är okänd. Vid 8 månaders ålder dör dock det lilla flickebarnet till följd av kikhosta. Några år senare, i september år 1909 blir Lill-Kicka åter med barn – denna gång med ”Petters Ante”. Något giftermål kom dock inte till stånd. Den 16 juni 1910 blir Lill-Kicka dålig varför de var efter doktorn åt henne. Åtta dagar senare den 24 juni, fick de ta hem doktorn igen. Den 26 tog man hem sköterskan och dagen därefter födde hon en pojke som var död. Ca 10 dagar efter födseln noterar Ol-Lars farn i sin dagbok att ”den 8 är Kerstin bra skjuk”. Sex dagar senare, torsdagen den 14 juli klockan 11.43, tar Lill-Kicka sitt sista andetag. Hon blev endast 24 år gammal. Enligt dödboken i Järvsö församling dog Lill-Kicka av lungsot. Begravningen äger rum i Järvsö kyrka den 20 juli 1910. Hon jordfästes i samma grav som sin lilla dotter Brita Ingeborg. I denna skrift har jag sammanställt allt vad jag kunnat finna om Lill-Kicka. Materialet består till stor del av bilder. Förhoppningen är att dessa bilder ska kunna ”tala” och levandegöra den sparsamma information som finns om henne. Ett sorgligt, men gripande levnadsöde har förts fram i ljuset, och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad./Författaren