Mumin gör så gott han kan

Mumin och Sniff ska övernatta i skogen. Fast lilla My tror förstås inte att de vågar utan kommer förmodligen inte att komma ut ur trädgården. De packar sin kanot med tält och campingutrustning och ger sig av nedför ån. Efter en liten stund börjar det att kurra i magen, så Sniff reser sig upp för att plocka fram ett par smörgåsar, men då ser han inte den gren som hänger ut över ån. Man över bord! Mumin kämpar ensam med att försöka få kanoten att vända, men det bär sig inte bättre än att den går emot en sten, vattenfylls och sjunker. Mumin och Sniff kravlar sig upp på land, och medan de funderar över vad de nu ska göra dyker Morran upp. Härifrån går äventyret i ett rasande tempo, med stup som de måste klättra ner för, lysande hemska ögon i en grotta, en vargflock, ett oväder med blixtar och ett jordskred. Därefter vandrar de trötta, frusna och molokna runt i skogen utan att riktigt veta vart de ska ta vägen. Till slut hittar de en stor fin gran som de bestämmer sig för att övernatta under. När de vaknar står lilla My framför dem och säger: Vad var det jag sa! Ni vågar er inte ens utanför trädgården. Granen de sovit under står inte långt från Muminhuset. Resten av dagen njuter Mumin och Sniff av i hängmattan med att sova i lugn och ro. Det här är den fjärde bilderboken om Mumin som Harald Sonesson har illustrerat. Den här gången med lite mustigare miljöbilder som skänker berättelsen en härlig stämning. I sann Muminsk anda börjar berättelsen i hemmiljön för att övergå i ett hissnande äventyr och sedan sluta i familjens trygga värme.