"Den katolicerande riktningen i vår kyrka" : Högkyrklig rörelse och identitet i Svenska kyrkan 1909–1946946
| Serie | Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia |
|---|---|
| Författare | |
| Förlag | Acta Universitatis Upsaliensis |
| Genre | Religion |
| Format | Häftad |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 513 |
| Vikt | 960 gr |
| Utgiven | 2022-03-11 |
| SAB | Cj-c |
| ISBN | 9789151313917 |
Under 1900-talets första hälft förändrades samhälle och kyrkoliv i Sverige på många sätt. Olika synsätt och strategier framfördes som gällde hur Svenska kyrkan skulle framträda under nya förutsättningar, inte sällan knutna till en syn på den som en folkkyrka eller nationalkyrka.
Under denna tid växte en högkyrklig rörelse fram i Svenska kyrkan. Präster och lekfolk på olika platser i landet bildade sammanslutningar, ofta av ordensliknande karaktär, som tillsammans utgjorde ett rörelsenätverk. Rörelsen tog intryck av kontakter med kyrkor i utlandet men anknöt också till det som man uppfattade som en svensk kyrklig tradition. Den blev misstänkliggjord och betraktades som kontroversiell i sin samtid, men förespråkade också mycket som senare under 1900-talet har fått genomslag i kyrkolivet. Den högkyrkliga rörelsen blev en del av ett framväxande kyrkligt landskap definierat av olika så kallade kyrkligheter som har fortsatt att prägla det svenska kyrkolivet in i vår egen samtid.
Under 1900-talets första hälft förändrades samhälle och kyrkoliv i Sverige på många sätt. Olika synsätt och strategier framfördes som gällde hur Svenska kyrkan skulle framträda under nya förutsättningar, inte sällan knutna till en syn på den som en folkkyrka eller nationalkyrka.
Under denna tid växte en högkyrklig rörelse fram i Svenska kyrkan. Präster och lekfolk på olika platser i landet bildade sammanslutningar, ofta av ordensliknande karaktär, som tillsammans utgjorde ett rörelsenätverk. Rörelsen tog intryck av kontakter med kyrkor i utlandet men anknöt också till det som man uppfattade som en svensk kyrklig tradition. Den blev misstänkliggjord och betraktades som kontroversiell i sin samtid, men förespråkade också mycket som senare under 1900-talet har fått genomslag i kyrkolivet. Den högkyrkliga rörelsen blev en del av ett framväxande kyrkligt landskap definierat av olika så kallade kyrkligheter som har fortsatt att prägla det svenska kyrkolivet in i vår egen samtid.
I denna avhandling undersöks den högkyrkliga rörelsens framväxt i Svenska kyrkan utifrån dess nationella och internationella kontext med teoretiska begrepp och metodiska verktyg som riktar in sig på aspekter som rörelse, kollektiv identitet och historiebruk. Resultatet är berättelsen om en rörelse som inte ville framträda på samtidens villkor men som samtidigt blev en del av Svenska kyrkans väg in i det moderna samhället.
Under denna tid växte en högkyrklig rörelse fram i Svenska kyrkan. Präster och lekfolk på olika platser i landet bildade sammanslutningar, ofta av ordensliknande karaktär, som tillsammans utgjorde ett rörelsenätverk. Rörelsen tog intryck av kontakter med kyrkor i utlandet men anknöt också till det som man uppfattade som en svensk kyrklig tradition. Den blev misstänkliggjord och betraktades som kontroversiell i sin samtid, men förespråkade också mycket som senare under 1900-talet har fått genomslag i kyrkolivet. Den högkyrkliga rörelsen blev en del av ett framväxande kyrkligt landskap definierat av olika så kallade kyrkligheter som har fortsatt att prägla det svenska kyrkolivet in i vår egen samtid.
Under 1900-talets första hälft förändrades samhälle och kyrkoliv i Sverige på många sätt. Olika synsätt och strategier framfördes som gällde hur Svenska kyrkan skulle framträda under nya förutsättningar, inte sällan knutna till en syn på den som en folkkyrka eller nationalkyrka.
Under denna tid växte en högkyrklig rörelse fram i Svenska kyrkan. Präster och lekfolk på olika platser i landet bildade sammanslutningar, ofta av ordensliknande karaktär, som tillsammans utgjorde ett rörelsenätverk. Rörelsen tog intryck av kontakter med kyrkor i utlandet men anknöt också till det som man uppfattade som en svensk kyrklig tradition. Den blev misstänkliggjord och betraktades som kontroversiell i sin samtid, men förespråkade också mycket som senare under 1900-talet har fått genomslag i kyrkolivet. Den högkyrkliga rörelsen blev en del av ett framväxande kyrkligt landskap definierat av olika så kallade kyrkligheter som har fortsatt att prägla det svenska kyrkolivet in i vår egen samtid.
I denna avhandling undersöks den högkyrkliga rörelsens framväxt i Svenska kyrkan utifrån dess nationella och internationella kontext med teoretiska begrepp och metodiska verktyg som riktar in sig på aspekter som rörelse, kollektiv identitet och historiebruk. Resultatet är berättelsen om en rörelse som inte ville framträda på samtidens villkor men som samtidigt blev en del av Svenska kyrkans väg in i det moderna samhället.
