Karacaoglan : brinner mitt hjärta som glödande kol

Om man skulle fråga dagens turkar, vem som enligt deras mening är den störste turkiske poeten någonsin, skulle säkert många ge svaret: Karacaoglan. Trots att han skapade sina dikter för mer än tre hundra år sedan, har de inte förlorat någonting av sin charm och aktualitet. De flesta forskare är överens om att Karacaoglan levde under 1600-talet - men några säkra uppgifter om hans liv har man inte funnit. Karacaoglan är det tydligt att hans kärlek är världslig och riktar sig mot kvinnor - ibland i en romantisk, ibland i ovanligt öppen erotisk stämning. Förhållandet mellan könen i hans dikter är överraskande obesvärat - men det är känt att i nomadsamhället umgicks män och kvinnor relativt fritt, och kvinnorna var ganska självständiga. I vissa av Karacaoglans dikter tar kvinnor själva initiativ i kärleken. Karacaoglans kvinnobild motsvarar det abstrakta skönhetsidealet giltigt över hela Främre Orienten: Svarta (eller ljusbruna) ögon, svarta ögonbryn, svart hår uppsatt i olika frisyrer (oftast lockar), smärt kropp, smal midja, tänder som pärlor och läppar som koraller, ansiktet som jämförs med månen eller också solen, förförisk gång. Skönheter är koketta, talar vackert och rör sig förföriskt.