Fängslade öden : Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige

När livstidsdomen föll gick det "en kallsvett" genom Nicolaus kropp men han ansträngde sig för att se oberörd ut. Han var stolt och ville inte visa svaghet eller rädsla inför fångvaktare och domare. Nicolaus Magnus Söderman hade ännu inte fyllt 21 år när han i mars 1848 dömdes till livstids straffarbete. Trots att han fått en bra start i livet slutade han sina dagar på ett fästningsfängelse, endast 26 år gammal. Detta är berättelsen om hans och sexton andra straffångars liv, deras barndom och uppväxt, deras brottskarriärer och deras möte med rättsväsendet. Det är också en berättelse om det svenska samhället för 200 år sedan.

Utifrån sjutton straffångars självbiografier - en unik arkivskatt - skisserar historikern Bonnie Clementsson en bild av hur ett liv i kriminalitet kunde te sig i 1800-talets Sverige. Det handlar om fräcka bedrägerier, hårt åtskruvade handklovar och falska bekännelser men också om himlastormande förälskelser. Vi får följa tjuvarna från barndom till livstidsdom och ibland ända till döden. Berättelserna öppnar också upp för reflektion om brott och straff ur ett allmänmänskligt perspektiv, om kriminalitetens strukturer och om individens respektive samhällets ansvar.