Sagotåget på Junibacken fyller 25 år – Marit Törnqvist: ”Barn ser allt!”

Som 30-åring stred Marit Törnqvist för att få göra Sagotåget så troget Astrid Lindgrens berättelser och miljöer som möjligt. När Junibacken i Stockholm nu fyller 25 år kan hon konstatera att tåget börjar bli kulturhistoria.

Igelkotten står där den ska – den ser inte alla – och den lilla hönan har riktiga fjädrar.

– Griseknoen blev stulen en gång. Men vi gjorde en ny, berättar Marit Törnqvist när vi åker från Abbes hus, granne med Madickens, och vidare in i Katthult.

Det är första gången Marit Törnqvist åker Sagotåget sedan pandemiutbrottet och hon noterar det som är osynligt för andra. Köttbullen hos Karlsson på taket till exempel. Den måste lagas. Detaljen är hämtad direkt från Astrid Lindgren. Högst upp på tornet av klossar ligger en köttbulle: ”Upptill pryddes tornet av något, som tydligen skulle föreställa en kupol. Det var en liten rund köttbulle.”

Allt är gjort i naturliga material, inget är av plast. Gångjärnen på dörrarna i Katthult är byggnadshistoriskt korrekta.

– Jag skulle vilja att det här blev skyddat på något sätt, inte för att jag har gjort det, utan för att det börjar bli kulturhistoriskt intressant.

Först förfärad

Marit Törnqvist var en 30-årig illustratör som hade arbetat med bland andra Astrid Lindgren när hon blev tillfrågad om att rita miljöerna till Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Idén till ett hus med Astrid Lindgrens världar kom från Staffan Götestam. Marit Törnqvists första reaktion var förfäran.

– Jag tänkte ”nej, ska de göra något slags Disney av Astrid Lindgren?” På något vis kände jag att den där planen hade kommit så långt redan, det var engelsmän som skulle bygga och jag kände att jag måste veta mer, men för att vara helt ärlig var det inte av ren entusiasm.

Sagotåget är tredimensionellt och byggt utan digitala effekter. Inget är animerat. Först fick Marit Törnqvist, som redan då bodde i Amsterdam, höra att hon skulle behöva flytta till Stockholm en månad. I själva verket stannade hon i två år och arbetade dag och natt.

De engelska hantverkarna skrevs snabbt av. I stället fick Marit Törnqvist ett 50-tal medarbetare hämtade från verkstäderna på Stockholms teatrar. Alla inblandade läste de sex böcker från vilka miljöerna skulle hämtas.

– Jag minns att när någon samlade rekvisita till Karlssons rum talade vi mest om: ”vem är Karlsson?” Vi gick in böckerna på ett nästan unikt sätt.

Katla för läskig

Den ursprungliga Katla blev för läskig. Barnen grät och Marit Törnqvist gillade den inte heller. Draken byttes ut. Men scenerna är trots det dramatiska innehållet stillsamma utan särskilda effekter – samtidigt som de skildrar några av böckernas mest gripande skeenden. Inför bygget av det brinnande huset varifrån Jonatan ska hoppa med Skorpan på ryggen bjöd Marit Törnqvist hem två dockmakare och minns hur en av dem började gråta.

– Vi jobbade så djupt, och jag var absolut inte den enda konstnären. Vi hade otroligt många samtal.

Runtburen av snickare

När sagotåget började bli klart var Astrid Lindgren 88 år och hade mycket begränsad syn. För att hon skulle få uppleva det nära, utan att skada sig på målarburkarna och verktygen, blev hon runtburen av några snickare. Hon var mycket nöjd, även med det, berättar Marit Törnqvist. Under de två åren hade hon hela tiden rapporterat om arbetet till Astrid Lindgren som först inte hade förstått omfattningen av Junibacken.

– Jag minns att hon tog mig i armen och sade ”se till att det blir rätt”. Jag kände ansvar inför henne och för hennes verk, och alla hantverkare kände samma, säger Marit Törnqvist som bland annat vägrade att gå med på att låta massproducera alla dockornas händer.

– Skulle en bonde från Småland ha samma händer som ett stadsbarn? Diskussionen med dem som ansvarade för ekonomin handlade mycket om att ”det där ser inte barn”. Och då sade jag ”barn ser allt! Och om de inte ser det så känner de det. De känner att allt finns med här.” Jag tror att det till slut är det som är det unika.

Text: Erika Josefsson/TT