Bokrecension: Två par systrar av Marilynne Robinson

I sin debut Två par systrar upplöser Marilynne Robinson den gräns som löper mellan liv och död, och smälter samman syskonen Ruth och Lucilles historia med berättelsen om den sjö som slukat både deras mor och morfar. En fritt svävande roman, som är bättre än det mesta recensenten läst. 

Två par systrar
Marilynne Robinson
Weyler förlag
Översättning: Carl Olof Josephson

I mitt inre rangordnar jag ständigt böckerna jag läser. På de översta platserna rör det sig förvånansvärt sällan, trots att jag läser runt hundrafemtio böcker om året. Få romaner rör de där riktigt fantastiska verken som tycks förändra något inom oss, och liksom smälter samman den fiktiva världen med vår egen och trollbinder oss på sätt vi inte kan förklara. Inte är det något jag bara skriver heller – det finns sådana böcker, och en av dem, som under så lång tid legat där uppe på topp tre, är Gilead av Marilynne Robinson, en bok som slog ur rejält underläge när jag plockade upp den på biblioteket för många år sedan.

Den handlar om en åldrad präst, som nu försöker ställa saker i ordning inför sin sista tid, och om hans son, och om hans hustru, och om vad man ställs inför när döden bara är en armslängd bort. Om detta läste jag på baksidan, ryckte lite på axlarna och tänkte att jag slår upp den ändå, och sedan vet jag inte vad som hände, hur jag tog mig hem och hur jag hamnade i soffan, fåtöljen, sängen, fåtöljen igen, och sedan hade läst ut hela boken, som hypnotiserad av språket och den där familjen, den där oförklarliga magin i alltihop.

I den här romanen, som är en återutgivning av Marilynne Robinsons debut från 1980, möter vi en familj som bor i den lilla staden Fingerbone i norra USA, och det sprakar och slår gnistor om inledningen där vi möter systrarna Ruth och Lucilles mormor Sylvia Fischer och hennes man, en udda figur som byggt dem ett hus jag tänker mig är rätt likt en hobbithåla, nergrävd med taket nästan i markhöjd, och där vattnet flera gånger om året forsar in när snön smälter undan. Morfadern älskar att resa, men kan inte resa, och omger sig istället med reseskildringar och dagböcker från expeditioner till länder så långt borta att de tycks befinna sig i ett annat universum.

Han får jobb på järnvägen, och det är också där han möter sitt slut alldeles för ung, när tåget en dag helt oförklarligt glider av bron precis utanför Fingerbone och försvinner ner i djupet med samtliga resenärer. En händelse som sedan genomsyrar hela boken och blir en sorts katalysator för skildringarna som ständigt tycks vidröra vad som finns och inte finns, liv och död och allt där emellan. Mormodern blir ensam med sina döttrar, som sedan skingras för vinden, men en av dem, Helena, får två döttrar som hon lever med tills hon en dag åker hem till sin mor och där lämnar av barnen, tar bilen och vänder om, kör till det största stup hon kan hitta och sedan försvinner ut för det med bilen och sjunker till botten av samma sjö som tog morfadern och tåget. Helena är död, barnen får bo hos mormor Sylvia.

Efter en del vindlande turer hamnar de hos sin moster Sylvia istället, som alltså har samma namn som sin mamma, men som är en helt annan person, och här börjar egentligen bokens handling. Två systrar växer upp i skuggan av den sjö där deras mor och morfar fortfarande ligger döda någonstans, i skuggan av alla de märkligheter som de här människorna tycks ha haft för sig under tiden de levde. De var excentriska själar, men ledsna själar, själar inte helt olika de blommor livet vattnar till ingen nytta, de vissnar ju för tidigt ändå. Både deprimerade och uppgivna, med en tro på allt och inget, och de var av den sort som inte kan leva sina liv obemärkt i en liten stad som Fingerbone, där varenda människa vet vad de små systrarna har fått genomgå och varför de nu bor med sin udda moster Sylvia. De blir allt därefter speglingar av vad folk tror och tycker om dem, väljer varsin väg och slutar kanske till och med vara systrar när de sakta växer upp och upptäcker sin egen roll, sin identitet, sin tro på livet.

Moster Sylvia är en märklig kvinna, men Robinson bygger en historia som baseras lika mycket på de vardagliga detaljerna, som skrönor ur familjens liv, och hon gör det med en så fängslande handpåläggning att jag nästan börjar gråta av glädje under en av bokens sista scener – inte för det som händer, utan för hur hon löser upp gränserna mellan efterliv och liv och skriver fram en scen som nästan inte borde vara möjlig, där allt flyter, svävar, andas och man känner hur boken lämnar den fiktiva gården och blir något levande i rummet där man sitter.

Nästan aldrig får man med gott samvete skriva det, men Marilynne Robinson är en av världens bästa författare, och den här boken är, precis som Times skrev i sin recension, en av de bästa romaner som någonsin skrivits. Att försöka förklara varför är nästan övermäktigt, men det finns som en ständig glöd under orden, som på ett lika ständigt sätt förvånar läsaren när hon skriver fram en värld som efterhand är så tydlig och vacker att man vänder och vrider på romanen när den är slut för att, på något sätt, försöka trolla fram fler sidor, mer historia, mer Robinson, mer av Ruth och Lucilles uppväxt. Hon karvar fram dem lager efter lager, och när du trott att du förstått att en sak är si eller så, vänder hon plötsligt på det och antyder att allt kanske är på ett helt annat sätt.

Det är en uppväxtskildring, men en uppväxtskildring som du aldrig läst tidigare. Varje ord, varje komma, varje mening. Varje stycke. Varje sida. Ingenting rubbar den intensitet som Robinson framtvingar fram med sitt trollspö, och Carl Olof Josephsons översättning tar ingenting ifrån originalet, snarare putsar han den redan blanka bägaren ännu ett varv när han både förvaltar och frambringar samma glans som den engelska versionen har.

Det är inte konstigt att Robinson nominerades till Pulitzer-priset för det här verket, och sedan vann Hemingway Foundation/PEN Award för det. Böcker som denna skapar så många möjliga historier i sin enda berättelse, med lika många tolkningar som läsare, och lämnar oss lyckliga som små barn som precis har lärt oss läsa. För kanske är det just det hon gör, Robinson, när hon visar att en bok inte bara är en bok, utan helt upplöser dramaturgin och kronologin och sammansmälter naturen med människan på ett sätt som få författare kan göra. Hon lär oss läsa, igen. Och vi älskar henne för det.