fbpx

Söndagstuggare: Therese Henriksson om inspiration och idéer

Författaren Therese Henriksson.

Barn- och ungdomsförfattaren Therese Henriksson berättar om hur det går till när inspirationen kommer över henne och en bokidé tar form.

Lite om inspiration och idéer

Text: Therese Henriksson

”Men var får du allt ifrån?” brukar folk fråga, när det här med skrivandet kommer på tal.

ANNONS

”Lite varstans”, har jag svarat. För hittills har alla idéer till berättelser dykt upp på sina alldeles egna personliga sätt.

Till Korpmåne (Opal) kom idén glidflygande över hustaket. Den landade på en staketstolpe, stor, svart och halvtam. När jag räckte den en skiva smörgåspålägg kunde jag inte annat än att börja fantisera. Tänk om det inte är en vanlig fågel?

Den tanken räckte till en hel bok.

ANNONS

En annan gång spelade sonen Nisse som gick i femman och hans två tjejkompisar tv-spel. Det var någon konflikt under uppsegling, och precis då gjorde jämngamla karaktären Astrid Nilsson entré. ”Observera det!” tyckte jag att hon utbrast. Så där snusförnuftigt. Full i skratt skrev jag ner inledningen till Skrivtävlingen (Idus) medan barnen löste sitt problem och spelade vidare. Sedan dess har det blivit ytterligare en bok om Astrid.

Ni vet när man vaknar mitt i natten av en dröm, en sådan man inte riktigt vill släppa taget om? Det är nog mitt favoritsätt att hitta början till en berättelsetråd. Helt oväntat får man en idé man kanske inte skulle ha kommit att tänka på annars.

Som den gången jag drömde att blixten slog ner och tog en ung man, mitt under ett begravningskaffe. Det var både vackert och hemskt. Scenen var så laddad att jag skrev berättelsen ända till slutet bara för att få veta hur det gick.

ANNONS

Därför sover jag numera med block och penna vid sängen. Fast när man senare försöker tyda sina sömnigt nedkrafsade kråkfötter är det sällan särskilt logiskt, men kul!

Och det är ju helt okej att börja dagen med ett fniss.

Idén till boken Kyla (Opal) kom en vintermorgon. (I fullt vaket tillstånd.)

Jag tog en promenad med hunden. Det var kallt, mörkt och tidigt. Kylan bet i kinderna, och ljuset från pannlampan studsade över skoterspåret på sjöisen.

Väl hemma sjönk jag ner i soffan med en kopp kaffe för att titta på morgonnyheterna. Nyhetsinslaget handlade om cyberhot mot landets elsäkerhet och kommunikationer. Det pratades om tusentals angrepp per år, och att både elförsörjning och mobilkommunikation skulle kunna slås ut.

Tur att jag har kaffe, tänkte jag. Tur att jag har yxa, kamin, och vatten i brunnen.

Fast om strömmen försvann och blev borta länge, och jag inte haft tillgång till något av detta, vad skulle jag ha gjort då? Våldgästat grannarna?

Men om jag bott i stan? Då hade jag kanske varken kunnat elda eller spola upp vatten, och inte ens använda toaletten.

Hur kallt är det egentligen, undrade jag? Jag reste mig och gick fram till termometern.

Minus trettiofyra. Inte undra på att det var bistert där nere på isen.

Jag satte mig med kaffet igen. Men nu hade sextonåriga Sofia dykt upp i min fantasi. Hon var modig, och jag förstod att det skulle komma att behövas. Snart var hennes bröder Simon och Theo också där.

Tre unga syskon, ensamma i en lägenhet. Föräldrarna är i Thailand. Strömmen går och den verkar inte komma tillbaka. Det är minus trettio, och det blir kallare. Det tar inte länge innan lägenheten är utkyld. Hur löser de situationen?

Jag tog trappan till arbetsrummet med dubbla kliv, och snabbt skrev jag ner de första två kapitlen.

Oavsett vad eller vem jag skriver om känns det viktigt att jag gör det från hjärtat.

Som barn gick jag ofta omkring och kände mig annorlunda. Då tyckte jag att böckerna verkligen hjälpte mig när livet kändes svårt, och den känslan ville jag kunna ge till andra. Därför lovade jag mig själv att bli författare en dag. Sedan tog det många år innan jag bestämde mig för att hålla det löftet.

Barndomstanken lever kvar. Tänk om något jag skriver kan göra så att en ung människa känner sig bättre med sig själv? Eller lite mindre ensam för en stund.

Den tanken är på en gång både målsättning, och inspiration.

Om gästbloggaren:
Therese Henriksson är undersköterskan och fritidspedagogen från Mockträsk i Norrbotten som uppfyllde ett barndomslöfte efter fyrtio. Att skriva för barn och unga var målet, och sedan debuten 2015 har det blivit flera böcker. Med det nordliga klimatet och naturen som fond utspelar sig berättelser som tar upp utanförskap, kärlek, normer och mod. Just nu aktuell med prepper-romanen Kyla.



❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny