Översättare Inger Johansson ser långt bortom fasaderna

Utmärkelser i alla ära. Men det som verkligen spelar någon roll för översättarna idag är den gemenskap som råder mellan dem. Det menar Inger Johansson som nyligen mottog ett specialpris från Rumänska institutet i Stockholm för sina insatser.

– Jag skulle vilja tala om översättaryrket och om läget för översättarna idag, dels ur ett utifrånperspektiv, dels ur mitt eget inifrånperspektiv.

Så säger översättaren Inger Johansson när jag möter henne på ett café vid Lunds centralstation. Det är en av majdagarna 2017 då vårvärmen ännu inte kommit och det blåser snålt längs gatorna. Inger sitter med ryggen mot ett av de höga fönsterna och berättar om livet som översättare. Sedan många år arbetar hon främst med rumänsk litteratur. När hon började studera språket var hon den enda studenten på kursen. Idag har hon fortfarande kontakt med sin lärare som nu är 104 år gammal.

– Jag är privilegierad som har en supporter som hon, säger Inger. Dagmar Falk är fortfarande kristallklar i huvudet, och det är tack vare henne som jag kom att ägna mig åt rumänskan. Och hon är väldigt intresserad av allt jag gör.

Passionen för rumänskan och att transformera den till svenska gav nyligen Inger ett specialpris. Rumänska institutet i Stockholm belönade henne med ära och 20 000 kronor för “enastående insatser”. Just nu är hon mitt uppe i översättningen av Mircea Cartarescus senaste roman Solenoid och har tidigare översatt sju av hans böcker. Men det är inte det vi talar om när vi träffas.

– Det ligger i tiden, och det är jättefint att översättare får utmärkelser och lyfts fram, säger Inger. Och numera är vi som yrkesgrupp ofta uppmärksammade. Översättarna har ett enormt kulturellt kapital och kritikerna vill gärna framhålla vår vikt och betydelse. Det är precis som det ska vara. Men det sorgliga är att kritikerna idag inte har tid eller utrymme för någon seriös översättningskritik, även om de skulle vilja skriva sån. Det här vet ju vi väldigt väl. Bara sen millennieskiftet har många kritiker tvingats bli frilansare och fått ännu mer begränsade möjligheter. Istället växer det fram samtal kring översättning, i poddar, nättidskrifter och i olika typer av litterära framträdanden.

Inger pausar lite och tänker efter innan hon fortsätter:

– Översättarnas yrkeskultur har förändrats på flera sätt över åren. Förr vågade man inte tala med varandra om vare sig ersättningar eller avtal, men idag har vi professionaliserats, vi behöver vara egna företagare, och har lärt oss vilka suveräna fördelar vi får av att utbyta erfarenheter om våra villkor. Vår medianinkomst kan för övrigt jämföras med ingångslönen för en handelsanställd. Nu har Förläggareföreningen sagt upp det standardavtal som gällt sen 2004, men avtalet har skapat en branschpraxis som har varit bra för alla. Vi tänker fortsätta följa det – och det kommer att visa sig att en massa förlag också gör det. Förlagen har alltid velat skära i översättningskostnaderna, hur mycket de än säger att de behöver oss. Vissa förlag har helt enkelt inte ekonomi för att ge ut översättningslitteratur – och ändå vill de göra det.

Inger målar upp en bild av hur systemet mellan översättare och förlag med boken i mitten fungerar:

– Förlagen köper rättigheterna att ge ut en översättning i olika format i ett paket. När de så vill ge ut boken i fler format än första pappersboken, så får de betala för det nyttjandet. Inget konstigt – ersättningen till översättaren är en kostnad bland andra – men förlagen klagar på att det är svårhanterligt och vill slippa det. Som alla förstår kan vi inte gå med på att sänka våra redan blygsamma ersättningar, och därför har de sagt upp avtalet.

Inger tycker det ska bli intressant att se vad som händer nu. Hon jämför med när förra ramavtalet sades upp 1994. Den gången fortsatte förlag och översättare att använda det, fram tills ett nytt förhandlades fram till 2004.

– Under hela den avtalslösa perioden fanns ändå ett fungerande standardavtal, berättar Inger. Sen moderniserade vi det 2004, och sen dess har det fått ställning som branschavtal. Det är tryggt och praktiskt för både uppdragsgivare och översättare att man centralt har pratat igenom vad som är rimligt – små och medelstora förlag har inte råd med egna jurister, så ett centralt avtal är en praktisk lösning. Vi får se hur det går. Under tiden pratar översättarna med varandra. Och det vet förlagen om. Sammanhållningen och den ökade professionaliteten har betytt jättemycket de senaste 15-20 åren. Att stödja varandra är den styrka vi har. Det har det alltid varit för människor som säljer sitt arbete.

Trots att översättarna går igenom perioder där kåren på ett eller annat sätt hotas av yttre faktorer ser Inger på sitt eget översättande med mycket glädje och framför allt ödmjukhet.

– Jag är väldigt lyckligt lottad, säger Inger. Från allra första början har jag varit övertygad om att det inte handlar om vem man översätter utan vad – är det bra så är det bra. Då lär man sig något och kan gå vidare. Jag var alltid förbannad på kvinnofällan, det som spreds – av kvinnor! – och kanske fortfarande sprids om att man måste börja med att översätta strunt för att få in en fot. Så är det inte, och översättarutbildningarna har gjort att folk inte förnedrar sig. Själv har jag haft det fantastiskt. I mitten av 1970-talet gjorde jag en räcka romaner av Gabriela Melinescu som kom från Rumänien då, och under 2000-talet har jag fått göra Cartarescus som för närvarande är landets mest omtalade, och däremellan en massa böcker från engelskan.

Det största komplimangen hon kan få är den glädje som rumäner visar när de får veta att hon översätter deras litteratur.

– Varenda rumän jag har berättat det för genom åren har glatt sig rent personligt, berättar Inger. Att språket, litteraturen, och poesin är allas gemensamma skatt hör till traditionen. Rumänerna har varit berövade så mycket historiskt sett och blir glada för att jag ägnar mig åt detta. Det skapar band mellan människor och blir en glädje som inte är självisk, som alla kan dela.

Med många yrkesverksamma år bakom sig och en god inblick i hur översättarnas förutsättningar har förändrats över tid tittar Inger på översättarrollen med viss förundran.

Under ett långt översättarliv kan man hinna skapa yrkesrelationer som präglas av djup kollegialitet och med den kommer också en sällsam närhet.

– Pratar man språkproblem och lösningar blir man snabbt förtrolig, säger Inger. Man lär sig något mycket intimt om den andra människan/översättaren utan att gå in på något privat. Det är som om man vet var man möts och att det är lika angeläget och väsentligt för båda. Språket är vår passion.