Nobelpriset 2020: ”Lycka och tystnad” – omvärldens ord om Glück

”Litteratur av finaste mått”, ”en citerbar poet”, ”lugnet efter stormarna” – så lyder några av de internationella reaktionerna på Louise Glücks Nobelpris i litteratur.
– Hon har ägnat en livstid åt att visa oss hur språket både kan ha betydelse och innehålla allt, säger den amerikanska poeten Claudia Rankine till The Guardian.

Tyska Der Spiegel summerar Glücks Nobelpris med orden ”Lycka och tystnad” (författarens efternamn betyder just ”lycka” på tyska), och menar att valet av den amerikanska poeten signalerar att Svenska Akademien hoppas kunna lägga de senaste årens stormiga kontroverser bakom sig.

”Ingen makt i världen kan utnyttja denna lyrik för egen vinning. Kanske var det just vad Nobelkommittén ville skänka oss i och med beslutet: lugnet efter skandalen”, skriver tidningen.

”Intellekt och djupa känslor”

Danska Dagbladet Information är inne på ett liknande spår. Tidningen skriver att Louise Glück är en ”fantastisk mottagare av Nobelpriset i litteratur” och att ”Svenska Akademien har gjort vad den ägnat sig åt före alla kriser och besvär, nämligen att lyfta fram litteratur av finaste mått”.

Även The New York Times hyllar Glück som ”en pristagare vars dikter är till bredden fyllda av intellekt och djupa känslor”.

”Det är en del av hennes storhet att hennes dikter är relativt lätta att ta till sig samtidigt som de är fullständigt omöjliga att ordentligt gå till botten med. De besitter en ekande innebörd, du kan stöta och blöta dem väldigt länge”.

Samma tidning konstaterar även att ”en av de älskvärda aspekterna av Glücks skrivande är att hon inte räds att vara grym. Hon konfronterar odjuren i sig själv och andra – inte med uppgivenhet men med sylvassa knivblad”.

”Fullständig främling”

Slutligen verkar kulturskribenterna på den belgiska dagstidningen Le Soir vara tagna på sängen av Svenska Akademiens val av pristagare:

”Louise Glück? Vi erkänner att för kulturredaktionen är hon fullständigt okänd. Var har Svenska Akademien hittat henne? En fråga som inte på något vis är menad som respektlös inför pristagarens poetiska värv, men som gemene bokläsare inte lär dra sig för att ställa.”