Hennes släkt tvångsförflyttades av den svenska staten. Nu skildrar Elin Anna Labba hur samiska släktband slets av och renhjordar skingrades. I ”Herrarna satte oss hit” väver hon samman röster om den förtigna historien.

Får jag sörja en plats som aldrig har varit min? frågar sig journalisten Elin Anna Labba. Hennes släkt på båda föräldrarnas sida tvingades bort från sina hem i Norge, och det är först i vuxen ålder hon har besökt de förbjudna områdena. Hon hörde visserligen om tvångsförflyttningen under hela sin barndom men kunskapsluckorna var ändå stora.

– Det var därför jag började skriva. Vidden av förlusten som många upplevde var ny för mig, och att det pågick så länge. Det användes som en metod ändå in på 50-talet, säger hon på besök i Stockholm, där hon ska läsa in sin bok som ljudbok.

Det finns inte så många inläsare som behärskar de nordsamiska orden. Men Elin Anna Labba har gjort ett hundratal intervjuer på samiska, och berättar hur trygg hon blir av att höra det samiska berättandet. Språket är poetiskt och präglat av jojktraditionen.

– Jag kommer aldrig att skriva på samma sätt i fortsättningen, jag har fått en helt annan röst i och med att jag har lyssnat så mycket på deras röster.

Kärleken till platsen

Tvångsförflyttningen, som inleddes för ungefär 100 år sedan, har sin bakgrund i att Sverige och Norge 1919 skapade en gemensam renbeteskonvention, där antalet renar som fick vandra mellan nationerna begränsades. I intervjuer, gamla brev, foton och dokument pusslar Elin Anna Labba samman hur det drabbade människor.

Flytten skulle ske i överenskommelse med önskningar hos ”lappbefolkningen”. I verkligheten menar Elin Anna Labba att de inte hade något att säga till om.

– Jag arbetade med det här under den stora flyktingvågen 2015 och många samer sympatiserade med flyktingarna. Precis som de tappade de hela sin familj.

Hon skriver om hur människor gråtande tog farväl av landskapet, de jojkade buskar och stigar. Men jojken som uttryck tystnade allt mer i och med de många flyttarna – en av många konsekvenser av förlusten, som Elin Anna Labba har försökt att beskriva.

– Jag insåg att jag också måste skriva om marken, för människorna och marken sitter ihop. Jag behövde skildra den kärleken till en plats för att visa hur ont det här skulle komma att göra, förklarar hon.

Släktträd rycktes upp

Det var under en föräldraledighet som Elin Anna Labba började arbeta med boken på allvar, och hon blev särskilt berörd av kvinnornas tuffa situation. Släkten var tryggheten i ett utsatt samhälle och att den försvann slog särskilt hårt mot kvinnorna som blev kvar i hemmen när männen var ute med renarna.

– En del flyttades höggravida, och från att ha levt i en gemenskap med vänner och familj hamnade de ensamma och utsatta, säger Elin Anna Labba, som menar att situationen förvärrades av att barnen sattes i skolor där de tvingades att prata svenska, ett språk som inte var deras och som föräldrarna inte kunde lära ut.

De så kallade fjällsamernas livsstil skulle också ”skyddas”, och Elin Anna Labba beskriver hur de inte fick ha för bekväma kåtor eller moderna levnadssätt.

Samtidigt slog flytten hårt mot den traditionella rennäringen.

– De hade med sig flera tusen renar som kände samma motvilja mot att lämna och som sedan drog tillbaka mot sina gamla marker.

Många blev av med hundratals renar utan ersättning. De som motsatte sig en flytt hotades med att djuren skulle tvångsslaktas. Flytten skapade dessutom infekterade konflikter när folk slussades in på marker där andra samer redan bodde, och då olika sätt att sköta renarna på krockade.

– Det som skedde med renskötseln ser vi än i dag med rättsprocesser och interna konflikter, säger Elin Anna Labba.

Återfått sin historia

I det samiska samhället gråter de äldre fortfarande när de berättar om tvångsflytten. Men trots allt lidande upplever Elin Anna Labba att dörren till känslorna har varit stängd. Till viss del menar hon att det är ett samiskt förhållningssätt till sorg.

Man håller det inom sig. Det är många som sagt att de inte har berättat om det här ens för sina barn, men när det har gått en tid blir det mindre sårigt.

– Kanske, funderar Elin Anna Labba, har samerna också utvecklat ett eget sätt att tala om saker, med dubbeltydigheter som blir tydliga på samiska och som förstås av de egna.

Själv har hon förändrats i grunden av boken.

– Jag känner att jag har fått tillbaka en historia som jag har saknat, en hel värld som jag har tappat. Det förändrar en som människa jättemycket.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Elin Anna Labba

Ålder: 39 år

Bor: Jokkmokk/Jåhkåmåhkke

Familj: Man och tre barn, 3, 7 och 10 år.

Gör: Journalist och författare. Arbetar också på Tjállegoahte, Författarcentrum Sápmi i Jokkmokk, vars uppgift är att stärka och synliggöra den samiska litteraturen.

Aktuell: Med Herrarna satte oss hit. I höst ger Norstedts dessutom ut boken på nordsamiska, vilket blir förlagets första bok på det språket.

Läser: ”Jag har läst så lite skönlitteratur de senaste åren, mest har det varit historiska avhandlingar inför boken. Så jag längtar efter att läsa annat. Jag tycker om att läsa reportageböcker. Nils-Aslak Valkeapääs böcker har varit viktiga. Och så tycker jag jättemycket om en bok om Maj Lis Skaljte, om jojken och muntligt berättande.”

Bakgrund: Samerna var vana vid att vandra fritt och flytta sina djur från vinter- till sommarbeten vid den norsksvenska gränsen. Men efter unionsupplösningen 1905 passade de inte längre in i det norska nationsbyggandet och ansågs konkurrera om marken med jordbrukare.

1919 skapade Sverige och Norge en gemensam renbeteskonvention, som begränsade antalet renar som fick gå över gränserna. I februari 1919 flyttade svenska myndigheter de första familjerna, som hade sitt sommarviste vid Soltunjávri på ön Ráneš nordväst om Tromsö. Det var en vecka efter att konventionen skrevs under.

Den samiske konstnären Anders Sunna menar att tvångsförflyttning har brukats som metod så sent som 1986, då den svenska staten satte upp ett 30 kilometer långt stängsel för att hindra hans familjs renar.

Elin Anna Labba om:

… konflikterna i samesamhället:
”Samer har aldrig haft makten över sina liv. Man lever i dag med en lagstiftning och ett system som man inte har haft någonting att säga till om. Många av konflikterna i dag som går vidare i rättsprocesser är sådant som den svenska staten har skapat men som det samiska folket får ta hand om. Man överdriver inte när man säger att det är märkligt att Sverige har en väldigt stor ohörsamhet mot sin egen historia.”

… Sveriges hållning mot samerna:
”I Norge hade man den så kallade Altakonflikten, en vattenkraftsutbyggning som hotade stora renbetesområden. Det gjorde att den norska staten fick ett uppvaknande och införde en stor politisk process med reformer och sameting. På svensk sida av Sapmi säger man att man skulle ha behövt ett Alta, eller något som gör att Sverige tar ett omtag och slutar att se bort från det samiska. Det finns inte samma medvetenhet här, som i Norge där det har lett till alla möjliga strukturer som har förbättrat för allt från litteratur och film till samiskt kulturliv och språkundervisning, som saknas på den svenska sidan. Däremot känner man i Norge att tvångsförflyttningen inte hör till norsk historia, utan att det är något svenskt.”