fbpx

Rak uppriktighet gav Emilie Pine ny makt

Efter det sammanbrott som hon beskriver i boken har fadern slutat dricka. De senaste sex åren har han inte druckit någon alkohol, berättar Emilie Pine som just hälsat på honom i Grekland där han bor. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Pappans alkoholism, den egna infertiliteten och tonårens knarkande. I sex kärnfulla essäer skriver den irländska författaren Emilie Pine om det som hon tidigare inte kunnat sätta ord på.
Det har förändrat mitt liv.

Emilie Pine hamnade en gång backstage tillsammans med Kurt Cobain. Som läsare kan man bli imponerad men själv var hon 15 år och kände ingen lycka. Stjärnan drack gin och tonic. Hon halsade vodka och rökte starka cigaretter, på god väg in i en gymnasietid fylld av supande, rymningar och drogmissbruk, då hon blev sexuellt utnyttjad, även våldtagen, av män betydligt äldre än hon själv i Londons klubbvärld.

Allt jag inte kan säga heter hennes bok och just tonårskapitlet var värst att skriva. När Emilie Pine blir ombedd av ”Babel”-programledaren Jessika Gedin att läsa ett stycke ur det högt från scenen i Årsta Folkets hus, förklarar hon att hon inte kan. Det är helt enkelt för smärtsamt, bara att skriva det var svårt nog.

– För att skrivandet ska bli bra måste det ha en känsla av det som man har gått igenom, man måste gå tillbaka och återuppleva den känslan och det gör ont. Jag var 14 år och 40 år samtidigt när jag skrev. Det tog mig väldigt lång tid att hitta en form för hur jag skulle berätta det, säger hon nu.

ANNONS

Docent i poppiga kläder

Det är också den essän som är svårast att få ihop med den hon är i dag: Emilie Pine, docent och forskare i modernt drama vid University College i Dublin. En leende, rolig feminist i poppiga kläder. En erkänt bra lärare. Vad var det som räddade henne?

– Skolan, att min mamma fick mig att gå ut skolan, säger hon och berättar att hon trots allt hade någon form av överlevnadsinstinkt.

– Jag levde det här självdestruktiva livet men jag hade alltid en plan om att ha ett fantastiskt liv sedan, även om jag inte visste hur det skulle se ut.

Det ”fantastiska livet” var flytten hem till Dublin och universitetet där hon kunde börja om. Även om boken är rensad på all form av självförhärligande hade hon också, trots allt, varit något av en stjärna i skolan med lärare i engelska som uppmuntrat henne. En gång fick hon, hög på droger, B på en tretimmars matteskrivning som hon gjorde på en timme, berättar hon nu.

– Min lärare var ursinnig.

Som sin far

Läsarna har framför allt känt igen sig i kapitlet om barnlöshet, men också i det om utbrändhet. I sin oförmåga att begränsa sig på jobbet ser hon samtidigt en parallell till sin fars missbruk som är upprinnelsen till hela boken.

”När vi väl hittat honom har han legat i en pöl med sin egen skit i flera timmar”, inleder hon kapitlet om sin fars alkoholism.

Men även om han är försupen och frånvarande under hennes barndom är han också en framgångsrik författare och kritiker med en status som tillät honom att publicera en lång självbiografisk text om sin alkoholism i Irish Times. Just den texten triggade igång dotterns skrivande. Stum inför de skador som han åsamkat sina barn skrev fadern att han inte ångrade något av sitt ”drickande liv”.

– Jag var så arg. Folk beskriver ofta min bok som modig, men jag tycker två saker: att mod ofta är ilska och att mod ofta är ärlighet. För jag är rädd hela tiden, jag känner mig inte modig.

Boktuggs nyhetsbrev
Håll dig uppdaterad om de senaste trenderna. Vi tar dig med bakom kulisserna i bokbranschen. Kostnadsfritt.
Vi delar aldrig din epostadress med tredjepart. Avsluta när du vill.

Ingen får skulden

Men går det då att på djupet förstå varför hennes tonår blev en självdestruktiv centrifug? Även om hon är arg på sin pappa ger hon varken honom eller någon annan skulden för sina egna problem.

– Det var mycket alkohol i min familj, min pappa var värst, men han var inte ensam. Jag slutade äta när jag var tio. När man är så liten har man inte orden för hur man mår. Det uttrycker man på andra sätt. Man mår fruktansvärt, men man vet inte om det, säger Emilie Pine nu.

TT: Hur har boken hjälpt dig?
– Det är en väldigt mäktig sak att sätta ord på känslor och på sin personliga historia. Jag får bestämma vilken historia det är och jag får försonas med den, det är också att bli ägare till det som jag aldrig tidigare har pratat om.

– Men samtidigt är det väldigt smärtsamt, det finns anledningar till att vi stänger in saker i lådor. Det är svårt att ta ut dem och titta på dem.

Text: Erika Josefsson/TT

Fakta: Emilie Pine

Född: 1977 i Dublin, Irland.

Bakgrund: Växte upp med sin syster och mamma. Under tonåren bodde familjen i London. Emilie Pine flyttade tillbaka till Dublin för att börja på universitetet.

Sysselsättning: Docent i modernt drama vid University College, Dublin.

Framtidsplaner: Ett sabbatsår från universitetet för att vara residensförfattare på The National Maternity Hospital, ett stort förlossningssjukhus i Dublin. ”Jag tycker det är en intressant premiss, jag – en barnlös författare på ett barnbördshus”.

Om sig själv: ”Jag är väldigt lik min pappa. Boken börjar med att han är alkoholist och slutar med att jag jobbar för mycket. Han slutar dricka, jag slutar ta droger. Vi har liknande personligheter. Jag hoppas att jag har tillräckligt mycket av min mamma i mig för att kunna vara balanserad.”

Allt jag inte kan säga

Allt jag inte kan säga

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
TT

TT

Om du frågar någon vem som är Sveriges mest trovärdiga nyhetsförmedlare är chansen stor att svaret blir "TT". Sedan 1921 har vi varit en oberoende aktör i Mediesverige med mottot snabbt, korrekt och trovärdigt. Vi gör andra bättre. Så presenterar sig TT på sin hemsida. Boktugg samarbetar med dem för att få tillgång till fler spännande nyheter och reportage än vi själva hinner med.

tt@boktugg.se

Stäng meny