fbpx

Första kapitlet: Sommarplåga av Hanna Jedvik

Ungdomsboken Sommarplåga handlar om förälskelse och förväntningar, om besvikelse och svärta, och om relationer som förändras och aldrig blir desamma.

Jag flätar in fingrarna i min lurviga lila matta och räknar dagarna. Stryker ett streck över måndag, tisdag, onsdag och torsdag. Endast en dag kvar, sedan bär det av mot sommaren och landet. 

I tanken är jag redan där och pirret i magen slår rot.

Jag smeker fingertopparna lätt över armen, huden bli knottrig av längtan. 

Hennes skratt, hennes dansande lockar.

Solen klättrar upp över taken, väcker staden som slumrar. Själv har jag inte sovit en blund.

Jag sjunger Den blomstertid nu kommer och blickar upp mot kyrkans tak, välvda bågar som klättrar mot himlen. Jag sneglar mot Hedvig där hon står en bänkrad bort och sjunger med låg mörk röst. Hennes djupröda läppar rör sig knappt och jag vet hur mycket hon hatar det kristna i prästens predikan och den högtidliga ceremonin.

Grundskolans evighetslånga nio år är äntligen över. Nu väntar solvarma stenar, kalla bad och kvällar ljumma som honung. Inom mig sprakar en gnista. En hemlighet som ingen annan än jag vet något om.

”Ska du med till Röda Sten i kväll?”

Hedvigs fråga sticker hål i fantasier och drömmar. Jag ­stannar till och anar i ögonvrån hur hon kommer upp intill mig. ­Tystnaden vilar omkring oss. En knappt kännbar beröring på min arm. ­Hettan sprids och jag vrider huvudet, möter hennes gröna ögon som tittar på mig under en tjock tuperad lugg. Solen i Hedvigs eldröda hår, får henne att spraka och glimma.

”Vi är ett helt gäng som ska dit. Vore grymt om du hängde på.”

Hennes röst är mer andfådd än ansträngningen kräver. Små skära rosor växer fram på hennes tunna hals. Hon är finklädd i dag, bär marinblå sjömansklänning och i handen håller hon ett sönderläst exemplar av Karin Boyes roman Kris.

”Jag tror inte det. Vi drar till landet, pappa och jag.”

”Redan i dag?”

Jag ritar ett streck med foten i gruset på gången upp till kyrkans mörkbruna port.

”Ja, typ. Eller i morgon. Vi åker supertidigt”, säger jag. Himlar med ögonen som om det vore pappa som är galet morgonpigg, när det i själva verket är precis tvärtom. Jag är den av oss som alltid är uppe med tuppen. Hedvig tvinnar en hårslinga, följer min blick i riktning mot älven. Vi börjar gå.

”Du kan väl komma förbi en stund i alla fall.”

Hon har rosa träskor som sjunker ner i gruset. Hon ­hamnar en halvmeter bakom mig där jag stegar fram i gympaskor med vita mjuka gummisulor. Vill ha henne nära, men Hedvig är också ­någon som stör, får känslor att korsas i mitt inre, tankar att gå vilse.

”Jag ska försöka”, säger jag.

Gruset sprätter runt mig när jag snabbt rinner nedför trapporna mot Karl Johansgatan och spårvägsspåren. En varm vind smeker min nacke. En rysning genom min kropp får fart på gnistan i bröstet och jag ropar till Hedvig.

”Vi ses sedan då!”

Där och då vet jag inte om det jag säger är sant.

Då och då läser jag Hedvigs blogg som går i rött, rosa och svart. Där postar hon politiska utspel, varvat med poesi, musiklistor och svartvita bilder på sig själv. Inte sällan i motljus och ofta syns ­hennes katter i bakgrunden, två fria själar som bor med Hedvig i den lilla ettan i källaren under hennes föräldrars stora villa. Den ena katten är stor, vit och fluffig, heter Luna Lovegood och gillar att sova på en kudde av plysch. Den smala svarta har ovanligt spetsiga öron och lystrar till namnet Serverus Snape. Han stirrar stint in i ­kameran där han sitter uppflugen på Hedvigs gula sekretär eller på någon av hennes höga travar med böcker. Böcker som ingen annan än hon förstår. På bloggen lägger hon ut bokrecensioner där hon analyserar romaner av Marcel Proust och Selma Lagerlöf. ­Hedvig är allt som jag inte är. Hon är sans och balans och eftertanke. ­Klokhet och värme.

”Vi ses eller?” undrar hon i ett meddelande som jag inte öppnar.

Jag och Hedvig känner egentligen inte varandra, men med jämna mellanrum hör hon av sig och frågar om fika, en kopp te eller vad som händer till helgen. Jag brukar svara lite svävande, låta frågan rinna ut i sanden och saken bero. Sedan kommenterar jag något på hennes blogg eller skriver något lagom flirtigt på en bild som hon publicerar, varpå Hedvig hör av sig och allting börjar om igen.

Det har hänt att vi har hängt en del med varandra. Några gånger har jag somnat hemma hos henne bland alla böckerna, när kvällen har blivit sen och benen för trötta för att bära mig hem, men mer än så har det aldrig varit. Jag och Hedvig rör oss i cirklar men kommer ingenstans. Varje gång hon tränger sig in i min värld tänds solen extra starkt och livet blir varmt.

”SOMMARLOOOV!” har Mira skrivit under en bild på sig själv med blomsterkrans i håret och en vit klänning mot gyllene hud. Hennes bruna ögon blänker som stenar. Gnistan i bröstet tänds och får fyr. Mira och Alma, nu och för alltid.

”Snygging!” följt av ett rosa hjärta har någon som heter ­Hampus kommenterat under fotot. Något sjukt och svart blixtrar till i mitt bröst. Jag vill inte veta att Mira finns i en värld bortom min, där någon jag inte känner sprider komplimanger omkring sig. Mira är min, bara min.

”Hur går det med packandet?” frågar pappa och gläntar på dörren.

”Nästan klar”, ljuger jag och tränger mig förbi honom där han står på tröskeln och drar i sin långa korpsvarta lugg, som för att håret ska bli längre och ligga mer rakt över den vänstra sidan av ansiktet.

”Vi åker i morgon, vet du.”

I morgon. Ett svagt sus går genom öronen.

”Jag vet. Det tar typ fem minuter att packa, pappa.”

Jag greppar skejtboarden, sätter kepsen på huvudet och innan han hinner säga ”Vart ska du?” är jag på väg nedför trapporna. Mina steg ekar mellan de hårda höga stenväggarna.

Kvällssolen vilar lågt bakom husen. Jag går över gatan och spårvagnsspåren innan jag mjukt landar brädan mot marken. Jag ­sparkar upp farten med högra foten och ställer mig stadigt med båda sulorna på den sträva griptejpen. Svart asfalt sugs in under brädans rullande hjul.

Vid Jaegerdorffsplatsen svänger jag höger och vidare ner mot vattnet som delar staden i två. Göta älv ligger stilla. Jag följer dess riktning, blir trött i benen när jag närmar mig Älvsborgsbron. Det dundrar från bilarna som far förbi på vägen högt där uppe.

Jag glider mot den lilla sandstranden som ligger inkilad ­mellan stenbumlingar och grå betong. Ghettoplayan. Musik från små spruckna högtalare letar sig ut i försommarkvällen, rop och allsång. Hedvigs hårburr är extra rött i skenet från elden. Jag slår mig ner tätt intill, tar en klunk av hennes öl, sedan säger jag hej.

”Alma, du kom!”

Hedvig lirkar flaskan ur min hand.

Våra fingrar nuddar varandra. Nästan elektriskt.

”Jag kom”, säger jag.

Ett leende tränger sig på och vill fram.

Hedvig sjunger: ”Whisper the waters whist, you wore the crown, I played the clown.

En droppe blänker på hennes under­läpp och jag tränger undan längtan att stryka bort den med finger­toppen, känna hennes läppar därunder.

Hedvigs gröna ögon möter mina och en gnista från brasan ­skjuter mot skyn. Jag låser fast hennes blick vid min. Något pirrar inom mig. Tiden står stilla.

Så vänder jag mig mot lågorna, hennes blick som klistrad vid min vänstra kind.

Jag rusar ut i vattnet. Lukten av sump, salt och tång slår emot mig när jag tar mig framåt med kraftfulla rörelser. Älvens botten sjunker ner under mina fötter. När vattenytan når mig till höften dyker jag med huvudet före, låter den kompakta massan sluka min kropp. Jag rör mig med långa simtag, räknar till tio och ljuden omkring mig försvinner. Framför mig breder mörkret ut sig i tjocka svarta slöjor. Fortsätter till tjugo, stöter emot en trädstam. Vänder uppåt igen och skär ytan mitt itu. Jag drar in luft i lungorna och ställer mig upp, låter fötterna finna fast mark att förankra sig i.

”Galning, där är du!”

Hedvigs röst. Så gäll. Hård.

”Här är jag.”

Jag ler och går emot henne. Det droppar från mitt hår. Tröjan är tung och våt av smutsigt vatten. När jag närmar mig knuffar hon till mig.

”Knäppo!”

”Allt är lugnt”, säger jag.

Sedan säger jag det igen, högre, för att lugna alla andra som står runt omkring och frågar om jag är okej. De skakar på huvudet.

Jag drar Hedvig intill mig.

”Snygging”, säger jag, smakar på ordet som den där Hampus kallade Mira.

Jag vilar min panna mot Hedvigs.

”Jag trodde att du skulle dö.”

”Äh, jag har dykt och simmat sedan jag var fyra år. Jag kan vara under vattnet hur länge som helst utan att det är någon fara. Jag är som en knubbsäl. Här ska inte dös. Åtminstone inte i dag.”

”Säkert? Du var nere väldigt länge alltså. Aslänge.”

Hennes ögon söker av mitt ansikte på jakt efter något, jag vet inte vad.

”Helt säkert. Jag vet precis var gränsen går.”

Jag pressar mina läppar mot Hedvigs röda körsbärsmun. Mjukt. Känner hennes värme och står emot impulsen att låta tungan leta sig vidare inåt. Ändå trycker jag mig hårdare emot henne, öppnar munnen och låter mig frestas av hennes ivriga längtan. Lägger en hand om hennes nacke och sneglar mot solnedgångens glödande himmel.

Tanken på Mira tränger sig på. Miras lena hud och porlande skratt. Jag släpper taget och tar ett steg tillbaka.

Hedvig är något annat.

Jag går upp på stranden, kliver i jeansen som korvar sig på mina blöta, kalla ben. Tar på mig gympaskorna och rullar snabbt där­ifrån. Kvar står Hedvig med hjärtat i handen.

Jag tar mig hem och byter kläder, fortsätter ut och möter Joppe vid Stigbergstorget. Tillsammans går vi uppför backen mot kyrkan som tronar på berget.

Joppe håller min hand och säger att han älskar allt som är jag trots att jag lämnar flickor jag gillar på stränder.

”Men hopplös som fasen är du ändå. Du far in och ut ur människors liv, Alma.”

Han klappar mig på kinden och leder mig mot muren som ­löper längs bergets kant. Härifrån syns kranar och båtar och älven som letar sig bort mot platsen där Hedvig finns.

”Du är inte mycket bättre själv. Vem ligger du med den här veckan?”

”Alfons.”

Han berättar att Alfons har svart rakat hår och en kropp hård som sten. Att Alfons kan alla tricken i boken och att hans föräldrar är rikare än hans. Jag kryper närmare Joppes kropp. Innan jag hinner värja mig har han visat upp en bild på Alfons i en intim situation.

”Tack snälla för informativt foto”, säger jag.

Någonstans hörs flaskor krossas och en fågelflock lyfter mot skyn.

”Han är fin, Alfons. Ni borde träffas.”

”Det vore roligt att hinna med, för en gångs skull. Innan du tröttnar och går vidare till någon annan”, säger jag och knuffar Joppe lätt i sidan. Revbenen står ut. Vassa genom hans tjocka tröja.

”Jag kommer inte att tröttna”, säger han och tänder en cigg. ”Inte på Alfons. Det är omöjligt. Han är som en grekisk gud.”

En rökslinga stiger mot himlen.

”Jag vill inte att du ska åka”, säger jag.

”Du är ju ändå inte hemma. Du ska ju till landet med pappsen.”

”Ja, men ändå. Det känns tryggare om du åtminstone är i ­samma land.”

Joppe lägger armen om min axlar och säger att allt ska bli bra. Att han snart är hemma igen och då ska vi dricka te och ligga i hans säng och kolla på dåliga klipp och tv-serier precis som ­vanligt. Men först ska han hänga lite i Japan för att fotografera sig själv under körsbärsträden, gå på språkkurs och köpa kläder i skrikiga färger och dricka dyr japansk sprit.

”Pappa betalar”, lägger han till.

Ger mig ett av sina skeva leenden, omöjligt att tolka.

”Körsbärsträdens tid är förbi. Det är sommar nu”, säger jag.

”Whatever”, säger Joppe. ”I Japan löser de allt.”

Joppes blick vandrar mot horisonten, han drar djupa bloss på sin cigarett.

”Hur är det med den där Mira förresten? Är hon också på ­landet i sommar eller?” frågar Joppe efter en stund.

Hjärtat studsar när jag hör hennes namn.

”Det antar jag”, säger jag i ett försök att låta neutral.

Mira går inte att prata om, hör inte hemma här. Hon är sommar, barndom och drömmar. Mira är kärlek.

Vi går nedåt igen, skiljs åt med löften om att höras så ofta vi kan. Om jag känner Joppe rätt blir det inte så ofta.

”Se till att få ihop det med Mira i sommar!” ropar han och ­vänder sig om, går baklänges ett par steg medan han låser fast mig med blicken. ”Det är nu eller aldrig, Alma!”

Han försvinner vidare i natten.

Sommarplåga

Sommarplåga

  • Förlag: Rabén & Sjögren
  • Format: Kartonnage
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2019-06-24
  • ISBN: 9789129716184
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny