fbpx

Första kapitlet: Nightflyers av George R. R. Martin

Nightflyers är en skrämmande science fiction-berättelse skriven av mannen som trollbundit en hel värld med sina böcker om Westeros. Den blev i samband med utgivning nominerad till det prestigefyllda Hugopriset och har vunnit ett flertal priser, däribland Locus Awards och Seiun Award.

När Jesus från Nasaret hängde döende på sitt kors passerade volcryn, inom ett år från hans lidande, på väg utåt.

När eldkrigen rasade på jorden seglade volcryn nära Gamla Poseidon, där ingen ännu hade givit haven namn eller ­fiskat i dem. När stjärndriften hade hunnit förvandla Jordens fed­ererade stater till Federala imperiet hade volcryn förflyttat sig till utkanterna av hrangernas rymd. Hrangerna märkte det aldrig. Liksom vi var de barn av de små, ljusa världar som kretsade runt sina spridda solar, med föga intresse för och mindre kunskap om det som rörde sig i djupen omkring.

Krigen rasade i tusen år och volcryn passerade genom dem, ovetande och oskadda, trygga på en plats där inga eldar någonsin kunde brinna. Efter dem var Federala imperiet sönderslaget och upplöst och hrangerna försvann in i kollapsens mörker, men det blev inte mörkare för volcryn.

När Kleronomas lämnade Avalon med sitt forskningsskepp var volcryn inom tio ljusår ifrån honom. Kleronomas hittade mycket, men han hittade aldrig volcryn. Inte då och inte när han återkom till Avalon en livstid senare.

När jag var tre år hade Kleronomas blivit till stoft, lika avlägsen och död som Jesus från Nasaret, och volcryn passerade i närheten av Daronne. Den säsongen fick alla sensibla creyer något besynnerligt över sig och satt och stirrade på stjärnorna med lysande, flimrande ögon.

När jag hunnit bli vuxen hade volcryn seglat förbi Tara, utom räckhåll till och med för creyerna, fortfarande på väg utåt.

Och nu är jag gammal och blir allt äldre, och volcryn kommer snart att tränga igenom Frestarslöjan som hänger som en svart dimma mellan stjärnorna. Och vi följer efter, vi följer efter. Genom de svarta avgrunderna dit ingen färdas, genom tomheten, genom tystnaden som aldrig ändas jagar vi, jag och min Nightflyer.

Långsamt tog de sig igenom det långa, genomskinliga röret som förband rymddockan med det väntande stjärnskeppet framför dem, drog sig fram med händerna i tyngdlöst tillstånd.

Melantha Jhirl, den enda av dem som inte verkade klumpig och besvärad i fritt fall, stannade upp som hastigast och betraktade Avalons fläckiga klot nedanför sig, en storslagen vidd i jade och bärnsten. Hon log och fortsatte snabbt vidare genom röret, passerade sina kamrater med ledig elegans. De hade allihop tagit sig ombord på stjärnskepp förr, men aldrig så här. De flesta skepp dockade tätt intill stationen, men den farkost som Karoly d’Branin hade chartrat till sin resa var för stor och för egendomlig till sin utformning. Den tornade upp sig framför dem: tre små ägg sida vid sida, två större klot vinkelrätt under dem, driftrummets cylinder mellan dem och långa rör som band samman det hela. Skeppet var vitt och stramt.

Melantha Jhirl var först genom luftslussen. De andra kom troppande en efter en tills alla var ombord; fem kvinnor och fyra män, alla forskare från Akademin, med lika skiftande bakgrunder som verksamhetsområden. Den bräcklige unge telepaten Thale Lasamer var sist ombord. Han såg sig nervöst omkring medan de andra småpratade och väntade på att ombordstigningen skulle bli klar. ”Vi är iakttagna”, sade han.

Yttre dörren stängdes bakom dem, röret hade kopplats loss, och nu gled inre dörren upp. ”Välkomna till min Nightflyer”, sade en mild stämma inifrån.

Men det var ingen där.

Melantha Jhirl steg in i korridoren. ”Hejsan”, sade hon och såg sig frågande omkring. Karoly d’Branin följde efter henne.

”Hej”, svarade den milda rösten. Den kom från en kommunikator under en mörklagd bildskärm. ”Detta är Royd Eris, skeppare på Nightflyer. Jag är glad att se dig igen, Karoly, och det är glädjande att välkomna även er andra.”

”Var befinner du dig?” frågade någon.

”I mitt logi, som upptar hälften av det här livsuppehållande klotet”, svarade Royd Eris röst älskvärt. ”Andra halvan består av en salong kombinerad med bibliotek och kök, två sanitetsstationer, en dubbelhytt och en ganska liten enkelhytt. Ni andra får tyvärr sätta upp sovnät i lastkloten. Nightflyer ritades som lastskepp, inte passagerarfartyg. Men jag har öppnat alla nödvändiga passager och slussar, så det finns luft, värme och vatten i lastrummen. Jag tänkte att ni skulle få det bekvämare så. Er utrustning och era datorsystem har stuvats i lastrummen, men jag lovar att det ändå finns gott om plats. Jag föreslår att ni gör er hemmastadda och sedan träffas och äter mat i salongen.”

”Kommer du att göra oss sällskap?” frågade psipsykologen, en grälsjuk, skarpskuren kvinna som hette Agatha Marij-Black.

”På sätt och vis”, sade Royd Eris, ”på sätt och vis.”

***

Vålnaden dök upp vid banketten.

De hittade salongen utan större svårighet, när de hade satt upp sina sovnät och ordnat sina personliga tillhörigheter runt sovplatserna. Det var det största rummet i den här delen av skeppet. Ena änden utgjordes av ett fullt utrustat kök, med välfyllda förråd av mat. I andra änden fanns ett antal bekväma stolar, två läsenheter, en holotank och en hyllvägg med böcker, band och kristallchip. I mitten stod ett långbord som var dukat för tio personer.

En lätt måltid väntade uppvärmd på dem där. Forskarna från Akademin tog för sig och slog sig ned vid bordet, skrattade och pratade med varandra, mer avspända nu när de hade kommit ombord.

Skeppets gravitationsgitter var påslaget, och det gjorde mycket för att de skulle känna sig bättre till mods; det lätta illamåendet och klumpigheten från den tyngdlösa ombordstigningen var snart glömda.

Till sist satt det någon på alla platser utom vid bordets huvudände.

Där uppenbarade sig vålnaden.

Alla samtal upphörde.

”Hejsan”, sade vålnaden, en ljus skugga av en smidig, blekögd ung man med vitt hår. Hans klädsel var tjugo år efter sin tid; en löst sittande, pastellblå skjorta som var vid över manschetterna och åtsmitande vita byxor med inbyggda kängor. De kunde se rakt igenom honom, och hans egna ögon såg inte dem alls.

”Ett hologram”, sade Alys Northwind, den korta, korpulenta xenoteknikern. 

”Royd, Royd, jag förstår inte”, sade Karoly d’Branin och stirrade på vålnaden. ”Vad är det här? Varför skickar du hit en projektion? Tänker du inte göra oss sällskap personligen?”

Vålnaden smålog och lyfte på armen. ”Jag har mitt logi på andra sidan väggen där”, sade han. ”Det finns tyvärr ingen dörr och ingen sluss mellan klotets båda halvor. Jag är ensam för det mesta och jag sätter värde på att få vara ostörd. Jag hoppas att ni alla kan förstå det och respektera mina önskemål. Jag ämnar ändå vara en artig värd. Här i salongen kan min projektion göra er sällskap. Är ni på andra ställen och behöver något eller vill prata med mig kan ni helt enkelt använda en kommunikator. Nu ber jag er att fortsätta med måltiden och samtalen. Jag lyssnar gärna. Det är länge sedan jag hade passagerare.”

De försökte. Men vålnaden vid bordets huvudände kastade en lång skugga, och måltiden blev ansträngd och jäktad.

Nightflyers

Nightflyers

  • Förlag: Bookmark Förlag
  • Format: Inbunden
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2019-09-15
  • ISBN: 9789189007086
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny