Bokrecension: Skintown av Ciarán McMenamin

Smuts, kärlek, väpnade konflikter och så mycket droger att polisens knarkhundar börjar yla bara de får syn på boken. Ciarán McMenamins Skintown är som en klart brinnande nödraket, som ingjuter hopp och grusar det igen, när unge Vinny beger sig mot ett rejv för att sälja 300 ecstasytabletter. 

Skintown
Författare: Ciarán McMenamin
Förlag: Modernista
Översättare: Erik MacQueen

Det är ibland nästan omöjligt att sätta ord på vad man ser under ytan i en roman, men man läser trots det vidare. Man känner en sorts ömhet. Man förundras.

Och när man sedan är klar sitter man där i den ljusblå fåtöljen och funderar över varför man plötsligt känner som en vag saknad längst ner i magen, och genast vill återbesöka alla de där människorna man precis spenderat en förhållandevis lång stund tillsammans med.

Man undrar vad det blev av dem sedan, vad som hände med deras liv, man undrar vad som sker när de reser sig upp från den där gräsmattan där de ligger och stirrar upp mot stjärnorna och precis har överlevt sig själva och en av de värsta konflikterna världen skådat. Man undrar, även om författaren som mest kan tänka sig att putta lätt på kistlocket för att släppa in bara ett stråk av ljus, av hopp, av förtröstan, av framtid, av försoning.

För det är en bok om unga män som går vilse, och de gör det mitt under den brinnande konflikten i Nordirland, och det mesta av samtiden är grå och tung, som den värsta novemberhimmel du någonsin sett, och de kämpar för att hålla sig på rätt köl och till sin hjälp har de bara sprit och piller i så många olika varianter att vem som helst skulle gå under vid bara anblicken.

Debuterande författaren Ciarán McMenamin sätter med andra ord allt på spel när han talar från djupet av den unge och rastlöse Vincent Patrick Duffy, som seglar genom sin artonåriga tillvaro på ett nästan slumpartat sätt sedan han blivit utslängd från skolan och nu spenderar dagarna som hjälpreda på en sunkig kinarestaurang, som han och kompisen Jonty gör sitt bästa för att köra i botten medan de sjunker allt längre ner i underjorden, tyngda, eller upplyfta, av diverse stimulantia. McMenamin har dessutom placerat de två killarna i närheten av sin egen uppväxt, och mitt under konflikten i Nordirland (The Troubles). Sammandrabbningar sker nästan dagligen och terrorgrupperna smäller bomber lite varhelst det passar dem och människor dör på löpande band.

Men konflikten har också nedmonterats här, och speglas i unga mäns vardag. Unga män som ser motståndare och medlöpare i alla de möter, och när vi redan inledningsvis får se hur ett gäng huliganer sparkar ner en ung grabb och hoppar på hans huvud har författaren snabbt etablerat tyngden i sin historia, en svärta som ligger tät runt Vinny från början till slut, om än det är en svärta som luckras upp av samma typ av humor vi såg hos Irvine Welsh och hans Trainspotting – ett mörker som ibland luckras upp, och där sparkar och slag och snedtändningar passerar lika lättvindigt som dråpligheterna de utsätter sig för. Och ja, på något märkligt vis får blandningen oss att må rätt okej.

Vi tyr oss till Vinny och Jonty, genom allt som sker, och allt skit de sprider omkring sig, och ursäktar dem nästan galenskaperna vi ser dem klampa fram igenom. De når oss genom texten, som människor av kött och blod.

De är bästa vänner, och när de i mitt röran som konflikten i Nordirland rör upp omkring dem får ett erbjudande om att sälja 300 ecstasytabletter åt två ljusskygga individer (som stulit dem från protestantiska motståndsrörelsen), ser de genast silverkanten på molnen och börjar drömma sig bort till ett annat liv, åtminstone Vinny. Han ser en fortsättning på sig själv i Belfast, långt ifrån den stad de kämpar i och som hotar att dra ner dem i underjorden. Klart som fan de ska sälja tabletter! Det är väl bara att göra det?

I sällskap med ett gäng kompisar beger de sig mot ett rejv, där de ska lyckas göra sig av med hela lagret, och sedan försvinner både läsare och Vinny in en drogdimma som blir allt tjockare innan vi kommer ut på andra sidan hundratalet sidor senare, och under bråkdelen av en sekund får dra ett andetag igen. Men då har våra unga protagonister vandrat genom lera och varit nära döden och samtidigt tagit vart enda uppåt- och nedåttjack de kommit över, och kanske också sett passion och förälskelse le tillbaka mot dem, alltihop under en fullständigt blixtrande resa av rus, slagsmål och drömmar.

Som ni förstår är det hårt, rått och roligt. Boken biter ifrån, vägrar att rucka på sina premisser ens en millimeter, och naturligtvis blir min inledande jämförelse med Trainspotting omöjlig att inte återkomma till. Men det är en jämförelse som måste förtydligas, för McMenamin står nämligen stadigt på egna ben.

Efter en lång karriär som skådespelare har han här fångat upp något som det slår gnistor om, inte minst eftersom språket skuttar omkring hejvilt över sidorna, och liksom införlivar sig med handlingen, följer händelserna med varsam hand, och förvånar i var och varannan passage. Här möter vi två unga män på samhällets botten, som försöker hålla sig fast vid varandra i en broderlig pakt, trots att deras tillvaro egentligen omintetgjort alla chanser till räddning.

Min enda invändning är att han gräver ner sig lite väl djupt i stilistiken ibland, något som rättar upp sig ju längre in i boken vi kommer, och slutsidorna är varken mer eller mindre än fantastiska. Erik MacQueen har säkert slitit sitt hår flera gånger under översättningen, men ingenstans glipar det råa och roliga språket, och han har lyckats behålla närheten till både karaktärerna och historien på ett fantastiskt sätt.

Hurra, vill jag spontant skriva. För det finns ju passion i det obändiga – i författare som vägrar vika sig för trycket, som vägrar fria till publiken. Och när Vinny tagit sig från himmel till helvete och tillbaka igen, så ligger han kanske med ryggen mot marken och räknar molnen som driver förbi ovanför honom i en stad långt ifrån platsen där han växte upp, och som han trodde tyngde ner honom, och kanske märker han att livet och omgivningen har förändrats sedan han tog sig milen mot framtiden, men Vinny, människan, mannen och själen, är fortfarande en rostig och skramlande rishög, och allt han hoppades att en resa skulle kunna göra för honom går om intet om han inte lyckas förändra något hos sig själv också. Men nej? Eller ja?

Jag ger dig ett fasligt gott betyg, McMenamin, trots att du slösar lite med orden här och var, och jag gör det för du lyckas få mig att vilja hålla Vinny i handen, trots att han står med en näve ecstasy i den andra och har blod långt upp till knäna när han inbillar sig att livet är en kanna guld vid regnbågens slut, och inte en hägring han förlorat sig i.

Skintown

av McMenamin, Ciarán

• Förlag: Modernista
• Format: Inbunden
• Språk: Svenska
• Utgiven: 2018-07-18
• ISBN: 9789177813682

Köp på AdlibrisKöp på BokusKöp på BookOutletSök på Bokbörsen