Den ende och hans egendom

Max Stirner (1806-1856) skrev en av de mest radikala och subversiva texterna i den moderna västerländska idéhistorien: Den ende och hans egendom. När den beryktade boken utkom i Berlin 1844 väckte den stor uppmärksamhet. Inflytandet har med tiden vuxit, och dess dolda inverkan har lämnat ett bestående avtryck; likt en underjordisk svart ström har den underminerat den västerländska filosofihistorien. 

Max Stirner formulerar en radikal individualistisk kritik av kristendomen, nationalismen och den traditionella moralen, och samtidigt av humanismen, utilitarismen, liberalismen och den socialistiska rörelsen. För Stirner vilar alla religioner och ideologier på tomma abstraktioner. Detsamma gäller de samhälleliga institutioner som hävdar auktoritet över den enskilde, om det så är staten, domstolsväsendet, kyrkan eller utbildningssystemet. 

Stirners antiauktoritära kritik påminner om nödvändigheten av filosofin som exorcism: ett utdrivande av de spöklika fenomen som vi kallar Gud, mänskligheten, nationalstaten, äganderätten, man, kvinna, tysk, kines, svart eller vit och som bereder plats för den enskildes verkliga frigörelse sprungen ur ett skapande intet.

Här föreligger Den ende och hans egendom i en ny svensk översättning av Nikanor Teratologen. Boken inleds med en initierad introduktion av Jason McQuinn, redaktör för den amerikanska tidskriften Anarchy: A Journal for Desire Armed. 

Max Stirner är främst känd som inspiratör till riktningar inom anarkismen, men kan också läsas i relation till Hegel och den filosofiska miljö som försökte radikalisera dennes tänkande. Stirner anses också gett avgörande impulser till såväl existentialismen som postmodernt tänkande. Max Stirner föddes som Johann Kaspar Schmidt i Bayreuth, i en familj från den lägre medelklassen. Han studerade vid Erlangens, Königsbergs och Berlins universitet, vid det sistnämnda bland annat filosofi för Hegel. Under en tid tillhörde han de så kallade Die Freien (de fria), en löst sammanhållen grupp av vänsterhegelianer, där han snabbt gjorde sig känd för sina religionsfientliga och radikala åsikter. För sin försörjning undervisade han i historia och litteratur vid en väl ansedd flickskola, men sade upp sig 1844 då han förutsåg att publikationen av sitt magnum opus Den ende och hans egendom skulle bli kontroversiell. Sina sista år framlevde Stirner i ekonomisk misär, till stora delar isolerad från omvärlden medan han försörjde sig på översättningsarbeten och journalistiska artiklar. Han avled i Berlin i juni 1856 vid 49 års ålder efter flera veckors feber, orsakad av ett insektsbett.

Pressröster

BTJ:s lektör Kent Lindkvist ger helhetsbetyget "briljant" till denna utgåva av Max Stirners Den ende och hans egendom: "Boken är en lysande uppgörelse med allt som den enskilde individen underkastas eller deltar i [...] Översättningen är utomordentlig."