Minuterna

Juninatten är ljus och ljum. Det halvöppna fönstret släpper in en svag bris, som skänker ro och frid. I den dallrande stillheten flyter en skugga långsamt in genom den stängda dörren och fyller rummet med sin närvaro. Framme vid sängen lägger den sin hand på den älskades panna, bugar djupt och glider sedan aktningsfullt baklänges ut genom det öppna fönstret. Den stora klockan som hänger på väggen visar på 23.13. Så börjar Karin Himmelstrand skildringen av sin mans död och året som följde. Händelser och tilldragelser, som varit betydelsefulla i deras långa livsgemenskap, flikar hon in.