Kungsbacka ultras

”Glimrande roman”
<em >Svenska Dagbladet</em>

&rdquo;en mycket lovande debut, pr&auml;glad av en stark k&auml;nsla f&ouml;r spr&aring;kets m&ouml;jligheter att omf&ouml;rfr&auml;scha ungdomsskildringen som genre&rdquo;
<em>Bor&aring;s Tidning</em>

&rdquo;Johan Esperssons lyriska romandebut <em>Kungsbacka ultras</em> driver omkring utan m&aring;l, p&aring; b&auml;sta vis. En kompromissl&ouml;s k&auml;rlekshistoria och minnestext draperad i gr&aring;tt.&rdquo;
<em >Aftonbladet</em>

<em>Vissa s&auml;ger att det &auml;r farligt att f&ouml;r&auml;lska sig n&auml;r man &auml;r f&ouml;r ung</em>
<em>Andra s&auml;ger precis tv&auml;rtom</em>
<em>Jag vet inte varf&ouml;r &rdquo;f&ouml;r&auml;lskelse&rdquo; k&auml;nns som ett s&aring; felaktigt ord</em>
<em>Innan jag tr&auml;ffade dig var jag ett barn</em>
<em>En liten unge bara</em>
<em>Vi drack f&ouml;r att h&aring;lla v&auml;rmen</em>
<em>Inlindade i sl&ouml;het</em>
<em>Ett gr&auml;nsland mellan berusning och avt&auml;ndning</em>
<em>Vi gick t&auml;tt intill varandra, axel mot axel, men vi hade redan p&aring;b&ouml;rjat det v&auml;ldiga arbetet att gl&ouml;mma, att sudda ut, att ge plats f&ouml;r det nya som skulle v&auml;lla fram ur oss</em>

&rdquo;Ultras&rdquo; &auml;r ett begrepp inom huliganism som betecknar det totalt h&auml;ngivna. Och Kungsbacka utanf&ouml;r G&ouml;teborg &auml;r en menl&ouml;s plats som inte betecknar n&aring;gonting.

H&auml;r v&auml;xer dramats huvudpersoner upp och h&auml;r utspelar sig deras storslagna och sorgliga k&auml;rlekshistoria, tv&aring; ultras som l&auml;ngtar bortom villakvarterens begr&auml;nsningar, efter mening och fullhet. Romanen b&ouml;rjar i deras sista gemensamma resa n&auml;r de som unga vuxna ska l&auml;mna varandra.

Slutet p&aring; relationen &auml;r ocks&aring; slutet p&aring; barndomen som nu v&auml;ller fram med v&aring;ldsam kraft. I ett slags dr&ouml;mlogik existerar alla tidsplan samtidigt, lagras minnen och platser ovanp&aring; varandra. L&auml;ngtan bort &auml;r lika mycket en l&auml;ngtan hem. Barndomens geografi sitter i kroppen, liksom dess skiftande st&auml;mningar, dess v&auml;xlingar mellan brutalitet och &ouml;mhet, anspr&aring;ksfullhet och ogarderad naivitet.

<em>Man kommer krypande tillbaka</em>
<em>Med huvan uppf&auml;lld i januarikylan </em>
<em>Man &aring;terv&auml;nder till exakt samma scen</em>
<em>Strykandes l&auml;ngs trottoarkanterna p&aring; v&auml;gen mot Vassb&auml;ck </em>
<em>Sm&aring; molande centrum</em>
<em>En promenad som f&ouml;r att sy samman alla f&ouml;rluste</em>r

&rdquo;i sj&auml;lva spr&aring;ket finns ett hj&auml;rta. Pulserande pumpar det fram ber&auml;ttelsen i huvudsatser utan avslutande punkter. Konventionella perspektiv bryts upp. Allt h&auml;nder samtidigt. /&hellip;/ kort sagt en levande text om snittet mellan barndom och vuxenblivande, mellan det h&auml;mmande hemtama och h&auml;ngivelsens v&aring;ld.&rdquo;
<em >Sydsvenskan</em>

&rdquo;en stark ber&auml;ttelse om hur det &auml;r att vara ung i tjugohundratalets Sverige, med en annorlunda och intressant episk teknik&rdquo;
<em>Bor&aring;s Tidning</em>

&rdquo;en beg&aring;vad debutroman&rdquo;<em>
<em >J&ouml;nk&ouml;pingsposten</em></em>

&rdquo;Johan Espersson har hittat en r&auml;tt smart form f&ouml;r att ber&auml;tta om den tid som b&aring;de flyter l&aring;ngsamt och svischar s&aring; snabbt f&ouml;rbi, om de gemenskaperna som suger kraft och de som ger. Jag gillar hans dr&ouml;mska och associativa bygge av avskalade meningar utan punkt, de skapar en bra r&ouml;relseenergi.&rdquo;
<em>P1 Kultur</em>