Nu, i sommar 2026 är det 50 år sedan Eyvind Johnson gick bort.

Jag levde länge vid den älvdal där han växte upp, såg tegelbrukets skorsten på andra sidan älven och metade abborre vid sorteringsbommarna, platser Johnson berättat om.

Parallellt med läsandet och skrivandet av en avhandling om Johnsons författarskap – Till en berättelse om tröst (Atlantis 2012) – prövade jag mig fram med texter i tidningar och tidskrifter. På så sätt kunde jag under hand redovisa synpunkter, vunna insikter och nya vinklar på Johnsons författarskap. I ett försökt att nå lite längre samlade jag dessa minnes och påminnelse– betraktelser tillsammans med överblivet, så kallat bonusmaterial från mitt avhandlingsarbete – icke minst födelsedagstexter varje år i lokaltidningen – i en liten skrift Eyvind Johnson åter – nedslag i ett studerat författarskap, 2013, och ännu en, Än en gång Eyvind Johnson, 2019, Nu följer en tredje och sista del Eyvind Johnson– till sist.

Det finns i texterna ett drag av biografisk läsning, något som väl också är rimligt när avsikten är att erinra, rentav hedra ett verk. Det biografiska – ibland också föraktligt kallat identifikatoriska – sättet, att ta till sig en berättelse är illa sett inom den akademiska litteraturvetenskapen, trots att de flesta böcker är skrivna för läsare, få för litteraturvetare. Läsandets magi handlar emellertid inte i första hand om undervisning, inte om något författaren vill meddela, utan om dennes generösa närvaro, om mötet och möjligheten att lära känna den andre. Det är att mötas som medskapare. Att läsa är att se genom ett dunkelt glas, en halvgenomskinlig spegel i vilket man kan skymta den andre och samtidigt se sig själv.

Med denna sista samling av små födelsedags–betraktelser om och kring Eyvind Johnsons författarskap avslutar jag min del av det som sägs vara universitetets och forskandets tredje uppgift; att sprida funnen kunskap eller förståelse till en vidare krets än den som nås genom smala antologier tillkomna för den akademiska meriteringens skull.