Björn Hellberg – en föregångare i svenska deckarsammanhang

Långt före den stora deckarvågen banade Björn Hellberg väg för genren. Nu är han aktuell med sin 30:e bok om kommissarie Sten Wall. Möt deckarpionjären i ett samtal om skrivande, språk och drivkrafter.

Björn Hellberg är journalisten och tennisprofilen som debuterade som deckarförfattare redan 1981 med den första boken om Sten Wall, Gråt i mörker, långt innan författare som Henning Mankell och Håkan Nesser började skriva om sina berömda kommissarier. Sedan dess har han skrivit ett fyrtiotal deckare i romanform och dessutom ett stort antal deckarnoveller. I somras släpptes Friherren, den trettionde boken i serien om Sten Wall. Boktuggs Kerstin Bergman har talat med Björn om bland annat språket, samhällsengagemanget och signeringarna.

En författare med ett genuint intresse för genren

Jag träffar Björn Hellberg över en fika hemma i lägenheten i den gamla magasinsbyggnaden i centrala Laholm. Vi slår oss ner i köket och jag börjar med att fråga Björn om hur hans deckarskrivande började.

”Jag var tidigt intresserad av mysterier och mordgåtor”, berättar han. ”Jag läste Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist, och i skolan när vi hade roliga timmen på lördagarna läste jag högt för kamraterna varje vecka ur en egenskriven deckare om två bröder som löste brott. Då var jag tolv år. Så mitt deckarskrivande bottnar i ett genuint intresse för genren. Det var när jag läste Stieg Trenter som jag insåg att jag ville skriva själv. Mitt första manus var klart redan 1960, men sedan blev det många refuseringar.”

Han minns många av titlarna på ungdomens manus. 

”Det första var ’Lind bland bokar’, då var jag bara sexton år. Andra hette ’En skön opal’ och ’I alla fall’. De tidiga deckarmanusen bidrog till att utveckla mitt skrivande och under tiden skrev jag också mycket i tidningar och magasin”, berättar Björn.

”Det var en euforisk upplevelse när boken kom ut”

Författardebuten skulle komma 1969 med en fackbok om tennis, men det var först efter tjugo års väntande som Björn fick sin första deckare antagen, den som släpptes som Gråt i mörker (1981).

”Det kändes som en stor framgång att bli antagen”, minns Björn. ”Och det var en euforisk upplevelse när boken kom ut. Då var det ju inte så många som skrev deckare.”

Han nämner Maria Lang, Olov Svedelid och Jan Mårtensson. Debuten gavs ut på Rabén & Sjögren, samma förlag som publicerat Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-böcker. 

”Men sedan la de ner sin deckarutgivning”, berättar Björn. ”Man kan undra om det var mitt fel …”

Det skulle komma att dröja ända till 1988 innan nästa bok om Sten Wall, Födde: en dotter, kom ut, men det hade egentligen inte med förlagsfrågan att göra. 

”Då under åttiotalet var jag så upptagen av tennisen och hann inte riktigt med skrivandet”, förklarar Björn. ”Men sedan dess har producerat en ny deckare nästan varje år.”

Med språket i fokus

I år har Björn kommit ut med den trettionde Sten Wall-boken, Friherren (2026), som också är åtminstone hans fyrtionde deckare (lite beroende på hur man räknar kortromanerna). Det är många år och många böcker. Jag frågar vad som är det viktigaste som författarskapet och livet som författare har gett honom.