Mina Dennert: Inte bara rasister håller på med rasism

De flesta vill inte vara rasister, det konstaterar Mina Dennert i boken Vitt skilda – Svenskare kan ingen vara. Med utgångspunkt i egna erfarenheter vill hon ge förutsättningar för att inte hamna i situationer där man gör rasism och ge barn en annan uppväxt än sin egen.

Vitt skilda är en personligt skriven bok av författaren och journalisten Mina Dennert. Hennes erfarenheter kompletteras med konkreta metoder för att hantera olika situationer och undvika att hamna i fördomarnas fällor.

– Jag ville att det skulle vara konstruktivt med tydliga exempel både när jag gjort något bra och något mindre bra.

Mina Dennert menar att me too-rörelsen visat att det går att bli uppmärksam på de beteenden som hela tiden händer och att det därmed går att överföra på andra områden, till exempel rasism i stället för sexism.

– Jag hoppas kunna lösa upp knutar om rasism som jag tycker att vi behöver prata om. Vi tycker att vi har kommit så långt i Sverige, men det har vi inte. Vi lever mycket segregerat i Sverige.

Ju större inflytande, ju mer makt, desto viktigare är det att vara uppmärksam och att ta diskussionen när den uppstår.

– Om man orkar och kan behålla lugnet och vara kvar i det konstruktiva. Det är lätt att själva sakfrågan försvinner och att diskussionen hamnar i frågan om personen är rasistisk. Man pratar väldigt sällan om exemplet, varför var det här rasistiskt? Målet är att den som gör något omedvetet rasistiskt ska förstå på vilket sätt den kan göra annorlunda.

Som barn adopterades Mina från Iran och växte upp i en familj i Kullavik. Minas mamma finns med i boken, men motvilligt.

– Hade mamma velat hade jag känt mig friare att beskriva uppväxten.

Uppväxten i det halländska samhället Kullavik var till en början som vilken uppväxt som helst. Men när Mina var tretton år fick hon på ett dramatiskt sätt veta att hon egentligen inte hörde hemma i gänget, att hon var där på nåder. Att musiken hon gillade, kulturen hon anammat, bar på budskapet att hon inte var välkommen i Sverige.

– Jag umgicks med gänget länge. Det här var min värld då och man ser inte att man har andra vägar. Jag älskade Ultima Thule, jag ville ha Dr Martens. Mina kompisar blev radikaliserade och det hade jag nog också blivit, om jag varit kvar.

Gänget, som ”tagit över” skolan, var öppna med sina åsikter men tankarna fanns överallt.

– Gemene man ritade inte hakkors, men kom man hem till kompisar sa föräldrarna n-ordet helt öppet.

Nu, trettio år senare, är frågan fortfarande aktuell.

– Ser jag på mina barns uppväxt så tänker jag ibland att det har inte hänt någonting. För min dotter började det i nollan att barnen kallade henne för saker och gav sig på henne. Föräldrarna svarade alltid ”det förstår jag inte var det kommer ifrån”. När barnen är sex år gamla måste de ha fått det hemifrån. Hur många generationer ska behöva gå igenom det här?

Vitt skilda är viktig för Mina, inte bara för att få dela med sig av erfarenheter, metoder och kunskap utan även på ett personligt plan.

– Jag väntade väldigt länge på upprättelse – då skulle jag få kalla det här mitt hem, få kalla mig svensk. Att få berätta om det fick mig att inse att jag inte kan gå och vänta på upprättelse från någon annan och det har löst upp så många knutar. Att provocera fram tanken har gjort att jag kan känna mig hemma. Jag är ju 50 år!

Hon riktar boken till ”alla”.

– Ja, jag vet, säger man alla är det ingen. Men det är en metodbok, man kan byta ut rasism mot alla diskrimineringspunkter. Jag har skrivit om rasism för det är det jag har mest erfarenhet av.