Ny studie av Kristina Mejhammar skildrar svenska serieundrets historia

Det svenska serieundrets historia avhandlas i en ny studie – och i dagens klimat tycks den alternativa seriescenen vara mer livaktig än någonsin.
– Här finns allt från svensk manga till äventyr och skräck, säger författaren bakom avhandlingen, Kristina Mejhammar, till TT.

Tecknade serier kan vara så mycket mer än en form av eskapism – snarare erbjuder de läsaren att genom några pennstreck få en inblick i såväl den samtid som skildras som en bild av tecknaren bakom verket, enligt en ny avhandling av konstvetaren Kristina Mejhammar vid Uppsala Universitet.

I sin studie Självsyn och världsbild i tecknade serier: Visuella livsberättelser av Cecilia Torudd, Ulf Lundkvist, Gunna Grähs och Joakim Pirinen analyserar hon hur dessa genom sina tecknade alter egon skildrar frågor som rör allt från identitet och relationer till ett samhälle i förändring.

Ett exempel på en för sin tid banbrytande svensk serie med stort genomslag är Cecilia Torudds ”Ensamma mamman” – som 1985 var en av de första inbjudna serierna i Dagens Nyheter, och därefter fick såväl egna album som en plats i Kamratposten.

Och enligt Kristina Mejhammar hade Cecilia Torudd också egen erfarenhet av den situation som hennes alter ego ”Ensamma mamman” befann sig i – vilket gjorde att serien kändes äkta för läsarna.

– Det gör att den ger en bild av hur vardagen för en vanlig familj ser ut – och just här är det en familj där mamman är ensamstående. Och det här var under en tid då skilsmässor visserligen blev alltmer vanliga – men som fortfarande upplevdes som stigmatiserande för henne själv.

Tidningar betydelsefulla för genren

I Sverige rådde under många år en jämförelsevis låg syn på seriers status i förhållande till exempelvis romaner och facklitteratur – och det var först under 1970- och 80-talen som vuxenseriegenren etablerades.

Det skedde bland annat genom tidskriften Galago, där Joakim Pirinen var en återkommande medarbetare, men även Kamratposten – som riktade sig till barn och tonåringar – hade en stor betydelse för den svenska vuxenseriens utveckling, enligt Kristina Mejhammar.

– Kamratposten premierade svenska serietecknare. Tidskriften innehöll ingen reklam, vilket gjorde att serierna fick ett mycket större utrymme och kunde tala direkt till läsarna. Där lärde sig många svenska serietecknare att det fanns en marknad för serier, säger hon.

”Livaktig scen”

Enligt Kristina Mejhammar fick de självbiografiska serierna i Sverige från och med 2000-talets början en alltmer framträdande roll – och vad gäller än mer nutida serieskapare nämner hon en samling kvinnliga tecknare med feministiska förtecken.

– Liv Strömquist är ganska polemisk och förvaltar det feministiska arvet från Gunna Grähs och hennes generation, och Malmöbaserade Dotterbolaget är ett feministiskt orienterat seriekollektiv. Även Anneli Furmark är en fantastisk serieskapare som gör såväl fiktiva som självupplevda serier.

Dagens svenska seriescen beskrivs av Kristina Mejhammar som ”mångfacetterad” – och hon säger att den innehåller såväl komplexitet som en mängd olika genrer.

– Just nu befinner vi oss mitt i en pandemi – och det återstår att se hur den här tiden kommer att skildras i serieform när det här är över. För scenen är livaktig och rik – och här finns allt från svensk manga till äventyr till skräck.

Text: Anna Grönberg/TT