Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
15.
Carl Axel Juvelerkvist bet sig i tungan. Men hade man sagt A fick man säga B. Eller i detta fall A som i Akademien. Han hade gått och ruvat på hemligheten i två veckor sedan det överraskande men positiva samtalet från Akademiens ständiga sekreterare.
”Jag har blivit invald i Svenska Akademien. Men det får absolut inte lämna det här rummet eftersom det fortfarande är hemligt. Ni vet ju att de haft lite problem med sekretessen tidigare så jag borde egentligen inte berätta det ens för er”, sa Carl Axel.
Ingen av de andra sa något, de bara stirrade på honom.
”Ett grattis kanske vore på sin plats i alla fall. Även om det som sagt är ytterst hemligt.”
”Ja, gratulerar då. De börjar väl ändå få lite ordning på den där styrelsen”, sa Margareta.
”Ja, grattis. Men är du säker på att det är sant?” frågade Matilda.
”Ja, det är klart. Han ringde ju mig och berättade det.”
”Jo, men du läste väl om den där författaren som blev lurad av att någon ringde och sa att han hade fått Nobelpriset, trots att det inte var sant.”
Carl Axel blev plötsligt lite tveksam. Han hade själv tänkt tanken, att det var någon som drev med honom. Men han hade skrivit ner telefonnumret som samtalet kom ifrån och ringt nummerupplysningen för att kontrollera, och det var från Svenska Akademien.
”De ringde från Svenska Akademien, det har jag kollat.”
”Jaha, oj då. Det var överraskande, känner du några av dem som sitter i Akademien?” frågade Sofia.
”Känner och känner, jag har ju träffat många av dem genom åren på olika … mingel och sociala tillställningar. Din mormor kände ju en del av dem så vi har varit på samma middagar några gånger”, sa Carl Axel.
”Det är väl ingen av dem som sitter i Akademien nu som vet vem du är?” frågade Margareta.
”Nähä, men någon måste uppenbarligen göra det eftersom de nu valt in mig som medlem i Svenska Akademien!”
”Om det inte är någon som skojar med dig”, sa Matilda.
”Varför skulle någon som antingen sitter i Akademien eller jobbar åt dem ringa ett telefonsamtal och skoja med mig?”
”Kanske någon som du faktiskt känner som jobbar där”, föreslog Margareta.
”Ni är bara avundsjuka. Men säg nu ingenting till någon annan. Inte ens din pappa, Margareta. Det får inte komma ut.”
”Du kan vara lugn. Jag kommer inte att säga ett ljud till någon innan jag har fått bekräftat att det verkligen är sant”, sa Margareta.
Sofia tittade forskande på Matilda som vände bort blicken. Hon måste säga till sin bror att avsluta skämtet. Det hade gått för långt. Hon begrep dock fortfarande inte hur han hade lyckats ta sig in på Svenska Akademien för att ringa till morfar.
Hasse Juvelerkvists agent lade ner pappret på skrivbordet och tittade på honom.
”Nå, vad säger du?” frågade Hasse.
”Mycket intressant. Så som jag tolkar avtalet, och jag är ju faktiskt utbildad affärsjurist, så har din mormor rätt till en tilläggsköpesumma”, sa Eva-Sigrid von Rosenstoltz som kände doften av pengar. Stora pengar.
”Hur mycket pengar?”
”Du sa att de nya ägarna betalat 750 miljoner för fastigheten, eller hur? Och att den tidigare ägaren betalade sju miljoner trehundratusen framgår i avtalet. Enligt paragrafen om tilläggsköpesumma så har den nya köparen rätt till all värdeökning upp till tio gånger priset, alltså sjuttiotre miljoner kronor. Allt överskjutande detta ska betalas till Märta Juvelerkvist som en tilläggsköpeskilling.”
”Så det innebär?”
Eva-Sigrid knappade på sin räknemaskin, det var en gammeldags med färgband och pappersrulle. Det var någonting hon gillade med det, mer charm än de där moderna små miniräknarna med sina små tangenter och LCD-skärmar.
”Beroende på hur man ska tolka formuleringen så är det antingen så att den förre ägaren får behålla sjuttiotre miljoner utöver den ursprungliga köpeskillingen eller att det ska räknas bort. Så mellan 670 och 677 miljoner kronor ska Märta, eller i det här fallet dödsboet ha.”
”Hoppsan!” sa Hasse.
”Och om jag ska driva fallet åt dig så vill jag förstås ha femton procent på det belopp vi får in”, sa Eva-Sigrid.
Hasse kunde sin huvudräkning.
”Va? Ska du ha hundra miljoner? Då är det billigare att anlita en advokat även om de kostar tvåtusen spänn i timmen.”
”Jag bara skojar, Hasse. Jag har ju tjänat bra på att sälja ditt första manus så det här bjuder jag på. Dessutom var Märta min agent och ifall Helmer godkänner att vi börjar sälja hennes utgivning till Storytel och Netflix så blir det nya pengar”, sa hon.
”Det där får du ta med morfar, det blandar jag mig inte i.”
”Okej, men vill du att jag ska kontakta de tidigare ägarna och be dem betala in pengarna? Jag misstänker att de kommer att bestrida det. Vem var det som köpte fastigheten av familjen förresten? Det framgår inte riktigt, det är lite suddigt på kopian och jag minns inte att Märta någonsin berättade det.”
”Det var Svenska Akademien”, sa Hasse.
”Du skojar?”
Hasse skakade på huvudet. Det var Akademien som en gång hade ryckt in och räddat Juvelerkvists bokhandel. Det var samtidigt lite ironiskt att de var stora fastighetsägare och tjänade pengar på att ta ut marknadshyror samtidigt som de själva satt gratis i Börshuset och inte betalade hyra. Men de hade också under alla år låtit hyran i huset vara låg för bokhandelns skull. Så generös var inte den nya ägaren, något stort fastighetsbolag som han aldrig tidigare hört talas om.
”Då är bokhandeln räddad i alla fall. Morfar kommer att ha råd att betala hyran så länge han lever med alla de miljonerna. För det blir ju han som ärver mormor. Eller får mamma … och jag och Sofia del av dem?”
”Ja, det blir nog en tolkningsfråga. Hon skrev ett nytt testamente alldeles nyligen som förändrar saker och ting. Framför allt skrev hon ett gåvobrev på vinsten från försäljningen av huset där bokhandeln ligger”, sa Eva-Sigrid eftertänksamt.
“Och vem skänkte hon de pengarna till, någon i familjen?”
”Nej.”
Fortsättning följer >>
