fbpx

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 5

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

5.

Familjemiddag. Det var ett ord som fick det att krypa i kroppen av obehag på Jonathan Juvelerkvist. Han trodde att obehaget infann sig ungefär samtidigt som mormor Margareta och morfar Carl Axel övertog värdskapet från gammelmormor och gammelmorfar.

Det kändes som om varje familjemiddag bara blev längre och längre. Den här kvällen fanns det heller inga undanflykter. Han skulle vara tvungen att dyka upp för att dela sorgen över gammelmormor Märtas tragiska bortgång.

Han undrade vad kvällens bråk skulle handla om. Nej, diskussion var det förstås. Eller snarare en högljudd debatt med allt högre röster. Alltid om något aktuellt ämne inom litteraturen eller politiken.

Jonathan tryckte fingret mot den runda mässingsknappen bredvid den graverade namnskylten där det gick att läsa M & CA Juvelerkvist. De bodde på sjätte våningen i ett hus byggt på andra sidan det förrförra århundradet, närmare bestämt 1878. Anledningen till att han visste det var att sekelskiftesvåningar var ett återkommande diskussionsämne vid familjemiddagarna. Det fanns en förkärlek för kakelugnar, stuckaturer, spröjs och allt annat krafs som hörde till denna tid. Själv var han rätt ointresserad av arkitektur. Det enda som han skulle vilja ta med sig från morföräldrarna var fru Pålsson, hembiträdet. Det hade han behövt hemma i sin tvåa, någon som städade och lagade mat. Men det skulle aldrig hända. Det där var också något som man hade förr i världen.

Ett svagt surrande ljud avslöjade att den tunga ekporten var olåst och han drog upp den. När det var dags för Carl Axel att skaffa rullator var de nog tvungna att flytta härifrån. Eller så skulle Margareta tvinga hyresvärden att bygga om entrén.

Jonathan valde bort den smala hissen med gallerdörr och gick istället uppför stentrappan på den tjocka men nötta röda mattan. Många litterära giganter hade gått här före honom om man skulle tro morfars skrönor. Hade inte Strindberg dött redan innan Carl Axel Juvelerkvist, eller Svensson som han hette som barn, fötts så hade han säkert påstått att de varit goda vänner.

Han kände sig bara måttligt andfådd efter att ha tagit sig uppför trapporna. Stannade utanför och väntade ett tag innan han ringde på och väntade på att fru Pålsson skulle komma och öppna.

”Välkommen, herr Jonathan”, sa hon och han vände sig om så att hon kunde ta hans rock. ”De är i salongen.”

”Tack, du behöver inte kalla mig herr. Det känns som jag är hur gammal som helst.”

”Jag vet. Men du vet hur fru Juvelerkvist är.”

Han nickade. Hon var en bitch. Eller ragata, som man hade sagt på den tiden hon fortfarande levde i.

”Vad blir det för käk? Gravlax?”

Hon gav honom en skarp blick och skakade på huvudet.

”Det blir stek med potatis och brunsås och röd vinbärsgelé. Precis som vanligt.”

”All respekt för din matlagning, men jag har ett jättebra recept på pulled beef. Lite chili. Det blir grymt gott när det fått stå i ugnen i fem-sex timmar. Man kan servera det med ris eller i tortillabröd …”

”Tack, det provar jag gärna hemma. Här kommer det inte att serveras trendiga rätter. Här är det husmanskost, det vet du väl?”

”Jo, jag vet.”

”Men jag har bakat, skynda dig in så finns det glögg.”

Jonathan vandrade genom korridoren. Det var inte så att gästerna möttes i dörren som i moderna hem, nej här satt värdfolket och väntade i salongen nedsjunkna i sina antika fåtöljer och försjunkna i samtal.

Han passerade Carl Axels arbetsrum och bibliotek. Där stod skrivmaskinen, med ett pappersark i. Han var som vanligt i full färd med att jobba vidare på sitt nästa manus. Kanske skrev han på någon artikel till någon litterär tidskrift som ingen längre läste utan bara fick hemsänd på en never-ending-prenumeration. Han tänkte på telefonsamtalet tidigare på eftermiddagen. Det var verkligen det ultimata pranket. Då visste han förstås inte att gamla Märta skulle gå och dö. Men var det inte så att ett gott skratt förlängde livet och han visste att hon hade skrattat. Hon hade humor till skillnad från sin dotter.

”Hej Jonathan, vi undrade just om vi skulle ringa och efterlysa dig”, sa hans mamma Sofia som var först fram att krama honom.

”Ursäkta att jag är sen, men det stod ett tv-team nere på gatan från TV4 som ville ha en kommentar till Märtas död. Så jag var ju tvungen att ta mig tid att berätta …”

”Har du pratat med tv?”

Margareta reste sig upp ur sin fåtölj och Jonathan såg hur hennes ansiktsfärg förändrades. Hon som hade beordrat alla att inte uttala sig i media och avskydde att hennes auktoritet ifrågasattes.

”Ja, vad skulle jag säga? Att jag inte får prata med media för mormor?”

”Du kunde väl att ha ursäktat dig med att du ville vara med familjen i denna svåra stund. Som en normalbegåvad Juvelerkvistare?”

”Tänkte inte på det. Men jag skämtade inte så mycket med dem. Bara en ordvits.”

”Du gjorde vad?”

Nu höjde Margareta Juvelerkvist rösten till en nivå som hon i vanliga fall sparade till konjaken och kaffet. Jonathan trodde att hon skulle ge honom en örfil som den gången när han och Matilda hade byggt en koja i hennes bibliotek. Av hennes böcker. De var så stolta. Hon var inte imponerad, bara rosenrasande. Som nu.

”Jag kunde inte låta bli. Vet du vad man kallar någon som blir krossad av en flygel?”

Det blev dödstyst i salongen och man hade kunnat höra en tesked falla. Jonathan tvekade och undrade om han hade gått för långt, men sedan sa han det i alla fall:

”Tondöd.”

En person skrattade. Och alla vände sig om mot det bullrande varma skrattet. Det var Helmer Juvelerkvist, den nyblivna änkemannen.

”Det är … respektlöst. Jag förstår inte hur du kan göra så här mot pappa … och familjen. Sofia, din ouppfostrade son …”

”Fattar ni inte att han bara driver med er?”

Det var hans syster Matilda. Hon var inte lika lättlurad, kanske för att hon bättre förstod hans skämt.

”Vad menar du? Har du inte pratat med TV4?” frågade Margareta uppenbart förvirrad av den nya informationen.

”Varför skulle de prata med honom? De känner inte igen honom. Han är en helt okänd wannabee-satiriker”, sa Matilda.

”Tack för det, men min Youtube-kanal …”

”… har lika många tittare som morfar har läsare.”

”Vad är jutub?” frågade Carl-Axel.

”Det är som kanal 1 på Sveriges Television på femtiotalet”, sa Matilda.

”Svartvit?”

”Nej, alla tittar på Youtube. Precis som alla kollade på kanal 1.”

”Det är väl ingen bra liknelse, det finns ju miljoner kanaler på Youtube. Bland annat min”, avbröt Jonathan som i sin tur avbröts av att fru Pålsson kom in och förkunnade att middagen var serverad i matsalen.

”Du visar inte Youtube-klippet från mormors död”, viskade Matilda i hans öra och knep samtidigt honom över armens baksida.

”Aj!”

Då ringde det på dörrklockan och alla tittade på varandra. Det var inte porttelefonen utan någon som stod utanför lägenheten.

”Det kanske är TV4?” sa Jonathan.

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se

Stäng meny