fbpx

Första kapitlet: Den blinde konungens spira av Nils Håkanson

Adventstid 1922. Vid ett inbrott hos en obskyr antikvariatshandlare i Stockholm stjäls Tycho Brahes sista dagbok. Den märkliga grupp privatdetektiver, bedragare och före detta agenter som utgör den så kallade Avdelning Vanadis får i uppdrag att återfinna stöldgodset, men spåren förbryllar och leder rakt in i ett virrvarr av misshandlade jultomtar, jazzklubbar, mordiska leksakstillverkare och undergångssekter. I ett Stockholm där neonskyltar blinkar över kyrkor och kungastatyer sveps gruppen med i förvecklingar som leder långt tillbaka i historien och samtidigt skär rakt in i det framväxande moderna Sveriges hjärta.

Första kapitlet

En antikvarisk sensation

Jo, då kommer det en gosse
med en byxa som en rakkniv vass,
mockaskorna har han på sej,
och hans hobby är att dansa jazz.

Karl Gerhard

Det gamla Riket stod ungt. Som nyss sträckte det ut sig med samma kuster och berg, med samma sjöar, skogar och myrar, samma städer, byar och gårdar, förenade av vägar vars krökar legat fast i årtusenden: uråldrigt. Och ändå − ett ungt land, ostyrigt, vacklande mellan allt det varit och allt det trodde sig kunna bli. Det märktes i tidningarnas börsspalter, vid studiecirklarnas möten på Folkets hus, kring de små föreningspaviljongerna med deras nyss hopsnickrade fotbollsmål och korvkiosker, på dansbanorna, vid biografpalatsen, i bokförsäljerskornas kurer vid järnvägsstationerna, på konsertsalarnas allt märkligare uppsättningar, på konsthallarnas allt tätare skandaler; det märktes på lådorna med bananklasar och ananasfrukt som kom till Rikets hamnar i väldiga transatlanter, på den glansfulla berusningsvurm som trängde undan det tröga brännvinsraseriet, men också på motboken, på nykterhetsivern, på alla de allvarsamma byråkrater som svärmade ut i landet för att upprätthålla det nya rusdrycksreglementet; det märktes på solbadandet, på de nya hälsospalterna, på allt som plötsligt fick synas; det märktes på fjällvandrandet, på sportstugorna som restes vid små tjärnar dit folk annars bara gått för självspillan, på intresset för spjutkastare och kappsimmare; det märktes på mjukosten på tub, på sockerbetsodlingarna som vårdades för hallonsodans och biosnaskets skull; det märktes på dyrkandet av revykungar och amerikanska filmstjärnor, på den glittrande lössläppthet som fläktade in från Paris och Berlin, på kvinnornas allt kortare frisyrer, på deras bara knän, på männens svartglansiga hår, på att smokingen ersatt uniformsjackan och motorcykeln den välryktade hästen; man märkte det på jazzen och på radiomasterna, man märkte det då skuggan från ett luftskepp fick torghandeln att stanna upp, man hörde det i bilmotorernas vrål, i gitarrernas klinkade på tredje våningen; det basunerades ut ur var mans grammofon, det hamrades fram på var mans piano: bättre och bättre dag för dag.

Mycket förblev visserligen vid det gamla. Men det gamla skrumpnade inför allas åsyn, det bleknade, kvänade ner sig och skyggade bort; det var vresigt och trist, klent och ursköljt, och det nya låg ovanpå allt – starkt och spänstigt, käckt och sorglöst. Bättre och bättre, flämtade man, slöt ögonen och tumlade huvudstupa in i det okända.

1/12 1922

Vintern kom tidigt det året – förfärande tidigt: i slutet av november. Snön föll i dagar, tung och blöt, den vägrade smälta och låg kvar under de brandgula träden. När snöfallet upphört stod allt och vägde för en dag, det droppade från bodar och skjul. Man fick nysta upp halsduken: skulle det bli blidväder? Nej. Istället drog en rasande kallstorm in, en storm som tog liv i Stockholms gränder; människorna var inte förberedda, veden var inte insamlad, kolkällarna stod ofyllda och i hamnarna jäktade man för att dra upp båten innan isen knep den. Utanför Landsort råkade ett lastfartyg ur kurs och bröts över en grynna − först två dagar senare, när stormen bedarrat, kunde polisen skicka ut en patrull till det plundrade vraket; liken efter tre sjömän låg uppradade i en sjöbod, ytterligare fem saknades. Men i staden var den fruktansvärda stormen redan glömd: mjuka, stora flingor föll, luften var så frisk och livad och allt buller var så underbart inbäddat att tanken på katastrofen aldrig fick fäste. Dessutom: det var ju snart advent, det vankades skyltsöndag med mandlar, fikon och slöseri, och vad kunde man egentligen göra för de döda?

För Lydia Widén hade det tidiga vintervädret medfört ett återfall i leda och håglöshet. Hela hösten hade varit så lätt och vacker, sommaren likaså, hon hade haft en lustig liten förälskelse att roa sig med, ungefär som en glad hundvalp som är med på allt och gärna sover; men nu när kylan slog till, då mindes hon hur fruktansvärd den förra vintern hade varit, med begravningar, ensamhet och blodrus; och hundvalpen hade vuxit upp och börjat ställa krav på skötsel och rutiner. Snön hade hållit henne inne i flera dagar, ibland kändes det som om kylan skulle stanna i all evighet, att alltihop skulle kapslas in som det var: isrosorna på fönstren, snödrivorna, alla halvruttna växter, frusna fåglar och svultna människor som halkade runt på gatorna utan plats och mening. Och allt det andra med, allt tidningsskvaller, alla fåfänga dagdrömmar framför skyltfönstren, allt tingeltangel som folk hängde upp i fönstren till jul, de ständiga krigen och bankkriserna, den skenande arbetslösheten, de ostadiga regeringar som avlöste varandra och som alla verkade lika ovilliga att axla bördan att lotsa den unga demokratin till stabilare grund – alltihop skulle frysas in och stelna som det var, och sedan skulle det förbli så: svinkallt och torftigt, men med ett glättigt tjohej som slätade över förnedringen och gjorde den uthärdlig. Lydia hade burit på den där känslan länge, men det var först en tidig morgon då hon hämtades av en svart automobil och kördes iväg på de översnöade, sovande gatorna som den blev skarp och sjungande: en föraning om en undergång som redan ägt rum.

Bostaden som Lydia blev körd till ägdes av en antikvariatsbokhandlare Karl Ehlin. Den låg i ett äldre hyreshus nära Odenplan och bestod av tre rum och kök samt pigkammare; det var knarrande golv, nötta mattor, väggar överhängda med kusliga stilleben. Lydia hade varit där förr och hade aldrig tyckt om platsen, vilket inte främst berodde på den dystra atmosfären, inte heller på att Ehlins köksa var en surkärring som nitiskt vakade över sitt revir och fräste efter alla besökare, egentligen inte heller på att det trängde fram en doft av otvättade kalsonger och självbefläckelse genom stanken från Ehlins turkiska cigariller eller på att antikvariatshandlaren själv var en plump och slafsig gnällspik som ständigt gick och bjäbbade bland sina gamla djurplanscher och bokband; motviljan berodde framförallt på att Ehlin påminde Lydia om hennes far.

Men den här gången var ingenting sig likt hos antikvariatsbokhandlaren: först och främst var han själv hospitaliserad och alltså frånvarande − en lättnad i sig. Men flera möbler låg omkullvälta, böcker var utrivna och kringslängda, i arbetsrummet hade det stora fönstret mot gården blivit fullständigt demolerat, rutor och fönsterbågar låg trasiga på golvet och hela bostaden var utkyld.

Lydia stod en stund och spanade ut genom öppningen som blivit kvar efter fönstret. Hon var fortfarande morgontrög och ovillig att sätta igång; hon ryste till, men egentligen frös hon inte. I det grå gryningsljuset nere på gården stod en hög lind med en bänk omkring stammen: säkert en trivsam plats på sommaren. Några sparvar skuttade runt nedanför en kärve. Hon lyfte blicken och granskade resterna av fönstret. Till och med den kraftiga tvärslån upptill var bruten. Ehlins fönster måste ha träffats av någonting stort och tungt − utifrån. Lydia lutade sig fram och spanade efter spår på marken: vad i hela friden hade hänt? 

Hon vände sig om för att säga något till Broberg − men kom av sig: hennes kollega låg på golvet med den breda rumpan i vädret, han flåsade tungt och pillade på något med en pincett, byxtyget spände över de breda skinkorna. En gång hade Bengt Broberg varit ett välkänt namn: inför de olympiska spelen i London hade han utgjort nationens främsta medaljhopp, nämligen i gymnastik. Den unge konstapeln från Södertälje hade dessvärre bjudit fosterlandet på en formidabel besvikelse genom att inställa sig till tävlingarna i kraftigt berusat skick och sedan urinera i en längdhoppsgrop; under sin fortsatta, mer undanskymda bana som idrottsinstruktör vid Stockholmspolisen hade han gått under öknamnet Piss-Bengt. Broberg hade dövat skammen med utsvävningar och blivit ökänd för återkommande perioder av superi och skörlevnad, men han hade aldrig förvandlats till en mutkolv. Under de år som han och Lydia drivit detektivbyrån B&W Privat hade han hållit sig hyfsat nykter, han var plikttrogen och strävsam, om än lite väl förtjust i lustiga anekdoter och fläsksvål. Inte minst var Bengt Broberg hennes hängivne beundrare: det var som om han i Lydia såg en väg tillbaka till den mer heroiska livsbana han raglat av i sin ungdom. 

Lydia sneglade mot den praktfulla bokhylla som täckte ena väggen. Någon hade röjt ner det mesta på golvet. I ett mittparti fanns en öppen skjutlucka, och innanför den stod en kassaskåpsdörr på glänt: Ehlins lönnfack, länsat.

– Tidskrävande det här, muttrade Broberg nerifrån golvet. 

Han hade nyligen följt en föreläsningsserie om den senaste kriminaltekniken och nu måste han tvunget visa upp sig så fort de hamnade på en brottsplats. Med pincett och näsduk petade han bland Ehlins gamla skrifter – förmodligen sökte han efter fingeravtryck, han pratade inte om annat. Lydia gav inte mycket för Brobergs kriminalteknik: ett jäkla pillande med saker som inte ledde nånvart. Hon ville berätta för honom att de där gamla luntorna säkert var nersmetade av fingeravtryck från alla möjliga snuskiga kufar som suttit och tummat på dem genom seklen. Men hon höll tyst, ingen idé att börja bråka. Istället kikade hon ut genom fönstret igen. Högt i ovan syntes ett flygplan − ljudlöst, ett kors fastnitat i skyn. I släp följde en lång banderoll: SKYLTSÖNDAG – VÄLJ PUB.

Hon lutade sig ut: fanns det verkligen inga spår därnere? Nej, bara sparvar.

Men när hon tittade uppåt längs fasaden upptäckte Lydia att det löpte en rad med märken i putsen ovanför fönstret. Hon synade dem en stund.

– Du, Bengt, sa hon. Jag går upp på taket, det är nåt där.

– Jaha? Fast jag tar gärna emot lite hjälp.

Utan att svara lämnade Lydia det utkylda arbetsrummet. På vägen passerade hon genom den lilla salong som låg mitt i bostaden. På en vägg, ganska högt upp, hängde en tavla – mycket snett. Tavlan föreställde en markatta som lekte med en tennsoldat; på ett ställe mitt över apans ansikte var duken sprucken i en stor krater. Ehlins folkilskna husa hade berättat: strax efter fyra på natten hade hon vaknat av ett fruktansvärt oljud bortifrån salongen − smällar, skrik, möbler som vältes. Skräckslagen hade hon beväpnat sig med en förskärare och ett kastrullock, givit sig ut i köksgången och ropat mot mörkret: lämna oss ifred! − och som svar hade Ehlin kommit farande, slängd genom luften ”som en mjölsäck”. När gumman berättat detta hade hon pekat på tavlan med markattan: där slog han i. Det lät ju inte rimligt − Ehlin var en stor, fet karl. Men tavlan var onekligen trasig. Och inunder låg resterna av ett litet entrébord − nu kaffeved. Och Ehlin låg på sjukhus: medvetslös.

Detektivbyrån B&W Privat hade blivit kontaktad av antikvariatsbokhandlare Karl Ehlin i mitten av oktober. Han hade just gjort ”ett ovanligt förvärv” och ville att byrån skulle bevaka det, vad det nu var. Först hade Lydia avböjt: sitta och huka över en gammal bok, det kunde hon leva utan. Men så hade en annan, mycket viktigare uppdragsgivare hört av sig och förklarat att det var på hans anmodan som Ehlin hade kontaktat detektivbyrån. Uppdragsgivaren ifråga – herr Agnefit − erbjöd en generös tillskottsbetalning om detektivbyrån ändrade sig. Och för pengarnas skull hade de tackat ja. Eller åtminstone försökte Lydia intala sig det, för i själva verket var hon och Broberg alldeles för insyltade i herr Agnefits ljusskygga verksamhet för att de skulle kunna vägra.

Varför Ehlins ”förvärv” behövde bevakning hade de aldrig fått förklarat för sig; de visste inte ens vilket slags föremål det var fråga om, bara att han höll det gömt i kassaskåpet i bokhyllan. Herr Agnefit hade varit mycket förtegen och sedan gjort sig onåbar, vilket var en ovana han hade. Inte heller Ehlin hade berättat något utan mest släppt ifrån sig ogina suckar och skrytsamma antydningar om att hans ”ackvisition” var ”ovärderlig, oskattbar”, ”ett sensationellt fynd – och! – en god investering!” Men så fort Lydia undrade vad det sensationella fyndet bestod i började han tugga på sitt missfärgade skägg och slog ifrån sig med formuleringar om att ”det begriper ju inte vem som helst”. Bara en gång hade han antytt något om ”ett visst engagemang … öff-öff … från en betydande person”. Lydia och Broberg hade gissat på att Ehlin hade kommit över någon antikvitet, kanske ett litet kungaporträtt eller en gammal lunta som blivit bortrövad i ett krig eller så − kontinenten kryllade ju av husvilla grevinnor och baroner som då och då behövde sälja av en värdesak för att ha råd med inhysningen vid Bodensjön. 

Vad det än var för föremål så skulle det bevakas – Lydia och Broberg hade fått nöja sig med det. Och så hade de i ett par veckors tid turats om att sitta posterade i Ehlins bostad, eller snarare: Lydia hade snart tröttnat och lämpat över uppgiften på Broberg, som under visst knot hade funnit sig i det och ändå uthärdat de enahanda dagarna med stor fördragsamhet, vakande på rummen där ibland den sura husan rasslade förbi eller om Ehlin kom lufsande i sin flottiga morgonrock. Men just den gångna natten hade Broberg varit på besök hos en sjuk morbror i Trosa – herr Ehlin hade givit sitt nådiga bifall, de händelselösa veckorna hade trubbat av också hans farhågor. Men tydligen hade man hållit bostaden under uppsikt, för just denna natt, den första obevakade på veckor, hade någon vräkt sig in genom Ehlins fönster på tredje våningen, misshandlat gubben och av allt att döma stulit det föremål som han hållit inlåst i det dolda kassaskåpet.

Husan hade fått en skymt av ”en bjässe, stornäst, med en massa lump så här” – hon hade viftat runt midjan och huvudet på ett ganska oklart sätt. Efter att den stornäste bjässen slängt Ehlin i väggen hade han störtat tillbaka in i arbetsrummet och låst in sig där. Husan hade hört ett våldsamt rotande, sedan hade det blivit tyst. Efter en stund hade två konstaplar kommit flåsande uppför trapporna och sparkat in dörren. Då hade arbetsrummet stått tomt och det sönderslagna fönstret hade gapat ut mot vinternatten.

Lydia letade sig upp till förrådsvinden, hittade en lucka och kröp ut på det flacka, snötäckta tegeltaket. En tunn skare krasade under knäna och ur gårdarnas gytter steg doften av stallar, färskt bröd och surved. Bländad kisade hon mot morgonsolen. Lydia Widén kunde stadens tak lika väl som dess gator: alla takåsarnas vindlande stigar, alla de branta tegelsluttningarna, de hala plåthällarna, de rangliga och de pålitliga stegarna, teleledningarnas broar över de brusande trafikstråken. Men just till dessa stillsamma kvarter bortom Odenplan hade hon sällan haft ärenden, åtminstone inte på taken. Det såg rätt näpet ut.

Hon balanserade bort över nocken. Vid den skorsten som låg ovanför Ehlins våning stannade hon till och konstaterade att det fanns spåri snön. Det såg ut som om någon hade tagit sig upp på taket från ett lägre grannhus, rört sig ner från nocken mot Ehlins våning och så tillbaka upp samma väg. Hon vände ansiktet mot den bländande solen och ryste till. Är jag sjuk, Gabriel? Och synade spåren igen. Hur hon än ansträngde sig kunde hon inte få dem att likna avtryck efter kängor eller galoscher. Snarare såg det ut som spår efter något stort djur.

En tid var konjunkturerna goda, allting verkade ändå ljusna. Man värmde sig vid de lättnader som följde då nödårens ransoneringar avvecklades, vid förhoppningarna på det nya folkstyret, på den halva freden, på den öppenhet som uppstått när de gamla förbuden rasat. Men så plötsligt var den korta efterkrigshaussen förbi, tidningarna noterade konkurser, börskrascher, strejker, lockouter och arbetslöshet, en mekanisk sifferexercis som dolde en hungrande verklighet. Åter skuggades framtiden av det välbekanta armodet.

På kontinenten drogs nya härar samman: ryssar och polacker, turkar och greker hade knappt upphört med att slakta varandra förrän fransmän och belgare började ställa upp längs den tyska gränsen igen. I Rikets hamnar växte staplarna av timmer och järntackor: ingen därute i den plågade världen hade råd med dem. På nytt steg utvandrare ombord på fartygen till Amerika.

Men den stora folkvandringen gick nu från land till stad: drängar, pigor och barn till bönder och hantverkare inställde sig i städerna och krävde en plats. För många fanns den enda lediga platsen på gatan, och då fick de vandra gatan fram natten igenom ibland för att slippa frysa ihjäl, och när solen gick upp förlade de vandringen mellan byggen och arbetslöshetskontor, de slumrade en stund på ett kafé, intill pannan i en källare som ett gott hjärta lämnat öppen.

I departementen avlöste de folkvalda excellenserna varandra. De framträdde på talartribuner och läste upp arbetslöshetens senaste noteringar. Alla talade de om ansvar, alla hade de utmärkta lösningar – det var de andras oförsonlighet som stod i vägen. Och när ledarna var för söndrade för att ta ut en fast kurs började Riket att driva, prisgivet åt de ständiga stormar som blåste upp vid verk, bruk och fabriker, åt den tröga ström som var de evigt besuttnas gagn, åt de tillfälliga vågstötar som uppstod då huvudstadspressens jagade skandaler.

När kapellet spelade upp var det något som sprakade till i bakhuvudet på Frida Sjöberg: frz-fz. Hon vacklade, ett tomt vinglas gled iväg över brickan och höll sig kvar bara knappt. Gästerna blängde.

– Schäkta.

Hon försökte le då hon fortsatte mot diskrummet med hovmästare Bengtsson i hasorna:

– Fröken Sjöberg.

På andra sidan svängdörren räckte Frida brickan åt slusken i disken, vände sig om och såg bedjande mot den gamle hovmästaren: det hade hänt förr, sist hade hon tappat en kokt saltströmming i håret på en gubbe. Bengtsson såg prövande på Frida, sedan nickade han:

– Nå, fröken, vi fortsätter.

Frida neg och tackade lågt, skyndade ut i salen igen och tog plats vid väggen. Han var hygglig ändå, Bengtsson. Kapellet spelade, gäster åt och pratade, servitriser rörde sig mellan bord och vita pelare i nedre sal på restaurang Cecil – allt var som vanligt. Eller nästan som vanligt: Frida märkte nu hur hjärtat slog, att det fortfarande sprakade lätt i huvudet, frz-frzt. Hon sneglade mot kapellet som om det var deras fel. Klarinettisten tutade: lägg dina sorger i en gammal säck. Gärna det, tänkte Frida Sjöberg.

En ensam ung herre vinkade på henne. Frida tog upp hans beställning: laxpudding, pilsner. En annan dag hade hon kanske kostat på sig ett leende och en blick – det var en börsmänniska med trevlig uppsyn. Nu neg hon bara och gick ut i köket:

– En laxpudding på femman!

Och tog plats vid väggen i salen igen. Det var ett tyskt kapell som spelade: några magra, förvånade typer som nog hade hoppats att Stockholm och restaurang Cecil skulle ha mer att erbjuda än en halvtom restaurangsal utan dans. Men sedan någon månad krävdes särskilt tillstånd för dans mellan borden på Stockholms restauranger, och det hade orsakat stora problem för direktör Elzén – tydligen var det någon tjänsteman som gjorde sig omöjlig att nå, danstillståndet blev aldrig utfärdat. Man spekulerade vilt i orsakerna: hade tjänstemannen blivit illa behandlad på restaurangen? var han mutad av en konkurrent? eller följde han bara restriktionsreglementet, som var så invecklat att man aldrig riktigt visste om man gjorde rätt? Tills vidare rådde i alla fall dansförbud på Cecil, med följden att allt fler bord stod tomma, att direktör Elzén blev allt grinigare och att det skvallrades bland flickorna om vem som skulle få gå först.

Frida tyckte synd om tyskarna som måste stå där och spela utan att någon dansade. Kanske borde de ha någon solist, någon ”välljudande fägring” som tidningarna kunde skriva om? Kanske var det Frida som borde stå där? Scenvana finnes. Hon for med blicken över restaurangsalen. Ingen såg henne. Det kändes som att de borde. 

Men Cecil hade redan en stjärna: Titti Lindgren. Troppsångerska i Otto Groves orkester och föremål för Fridas särskilda avsky och fasa. Titti, som hade en så klar och stark röst, som kunde texten till alla möjliga utländska schlagrar medan Frida knappt ens kunde ”Puppchen” och som hade tusen eleganta aftonklänningar som visade hennes avmagrade barm.

Tyskarna spelade vidare. Det hade inte börjat bra för dem: när de anlänt några kvällar tidigare hade de vanliga gaphalsarna stått ute på Biblioteksgatan, inga utlänningar på våra estrader! Den här gången hade de nöjt sig med att hytta med nävarna och skrika glåpord, svartfot! Det hade inte gått så illa som med Bill: honom hade de slatt ner, och de hade skickat otäcka brev, Svensk scen – svensk musiker, och en natt hade någon kastat sten genom fönstren till hans rum. Men tyskarna var också skärrade och sov tydligen i Cecils källare, rädda att gå ut i staden.

Hon höll just på att ta upp beställningar från en grupp trumpna affärsmän från Örebro då hon fick syn på en ung herre som var på väg nerför trappan från övre sal: på huvudet bar han en klarbrun fedorahatt, rocken i samma nyans, åtdragen utanpå med ett brett vitt bälte så att de korta skörten fladdrade, mycket mordärn. Också skorna var vita, spetsiga och trummade över trappstegen: rat-ta-ta. Herr Stabb kastade en svepande blick över restaurangsalen, nickade åt någon och försvann mot utgången. Kunde han inte se åtna en enda gång? Med ens blev det plågsamt att gå där mellan borden och le.

Vid två kom Elna och drog iväg Frida: hon hade utverkat långrast (det var ändå halvtomt i restaurangen) så att de kunde kila över till henne, äta skorpor med sylt och vila fötterna till kvällspasset. De unga servitriserna halkade iväg på de isiga trottoarerna, två kvarter bort och in på en gård vid Lästmakargatan. Elna var inhysing hos en halvblind änka på tredje, hon fick förfoga över pigkammaren mot att hon städade och gick ärenden: fördelaktigt det.

Elna kom från en byhåla nära Älmhult − den hette nåt som inte gick att uttala: Rängelluihövva. Själv kom Frida från Marmaverken, Söderala socken, Hälsingland. Och här i Stockholmsmyllret kändes dessa platser så avlägsna och bakvända att flickorna sällan talade om dem. Bara ibland, när ingen annan var med, gav de sig hän och vart sentimental: Elna om en slänt där sipporna gick i blom om våren, Frida om de blånande granklintarna när man cyklade hem från Stråtjära dansbana en sommarnatt. Fast ännu vanligare var motsatsen: att de gaddade ihop sig för att ösa galla över vad de lämnat – den ogina, småskurna, skvallersjuka, brutala, snuslunsiga och vidskepliga värld som velat förbittra livet för dem och hålla dem på plats. Ibland fick Frida lust att berätta om allt det andra också – om resorna med mor, om det hon haft med sig till Stockholm. Men det vågade hon inte, så mycket litade hon inte på Elna. Och man ska inte göra sig märkvärdig.

De talade om det som båda bävade för: risken att flickor skulle behöva gå. Elna kunde berätta att dansförbudet inte var direktör Elzéns enda huvudbry. Det fanns en utskänkningskontrollant också, han hette Fast och hade flera gånger varit på Cecil, där han stått i ett hörn med sitt anteckningshäfte och dragit streck för att se om de slarvade med restriktionen. Den regelbok som landat i knät på stadens restauranger var bland det egendomligaste Frida kände till: gästerna fick inte längre dricka starkvaror fritt efter förmåga och plånbok utan högst en deciliter brännvin och hälften så mycket brunsprit per besök, och de måste dessutom beställa mat för att få starkvaror på bordet, till och med om de inte hade lust att äta. Denna invecklade byråkratordning var förstås helt väsensfrämmande för kroglivet, men den nya tidens styresmän hade inga betänkligheter, det hade Frida fått höra, inte när det kom till att reglera tillvaron för folk. Så nu måste en ovillig serveringspersonal hålla reda på att herr Andersson inte fick en centiliter för mycket och att herr Pettersson inte lyckades finta bort dem genom att byta bord eller kavaj och börja på ny ranson, och det var ett ständigt tjafs med gäster som tyckte att man hällt upp för lite (”Fröken, det här är inte fem centiliter!”). Nu, berättade Elna, hade utskänkningskontrollanten Fast sett till så att direktör Elzén och restaurang Cecil hade fått en reprimand för slarv med restriktionerna. De båda servitriserna blev modfällda. Nästan varje vecka kom direktörn och svor över en ny tidningsartikel av någon pastor eller nykterhetsivrare som ljungade mot nöjeslivet på ställen som Cecil, mot de nya sederna, mot allt det ”fördärv” som de fann i släptåg på den nya musiken – samma musik som togs hit av de utländska musikerna: ”Svarta musikanter utkonkurrera svenska yrkesmusiker”, ”Främmande harpor fördärva vår ungdom”, ”Strauss – eller afro-amerikanskt mörker?” Det var som om alla byråkrater, fackförbundare och moralpredikanter konspirerade för att få glädjen och nöjet på fall, som om hela den stroppigaste samhällsgräddan hade gått samman för att förkväva det som bara ville vara fritt och glatt, det unga och starka vars ankomst förkunnades av de utländska musikernas trumpeter på dansrestaurangerna kring Stureplan.

– Om Titti Pitt visade mindre av skrevan kanske de skulle lugna sig, muttrade Frida Sjöberg.

Framemot kvällen var Frida och Elna tillbaka i nedre sal på Cecil. Det var stängt för omdukning, flickorna skred lugnt fram mellan borden, samlade och tysta vid sina sysslor. Frida höll just på att ordna med kandelabrarna då hon såg honom igen: fedorahatten, den bruna rocken med det breda, vita bältet. Herr Stabb bytte några ord med direktör Elzén och försvann sedan upp för den breda trappan till övervåningen; de vita skorna trummade. Frida avslutade det sista, stuvade in ljuslådan i skrubben och följde efter: vem vet?

Den unge mannen – Jazzgossen, herr Markus Stabb − ansvarade för säkerheten på restaurang Cecil och på ytterligare ett par etablissemang kring Stureplan. Och trots att han var ung och ganska kort (snäppet kortare än Frida) var herr Stabb fruktad. I hans uppgifter ingick att förhindra svinn, stölder och inbrott, men också att se till så att konkurrenter inte spionerade eller att de anställda inte blev för organiserade, uppgifter som ibland kunde kräva så kallade krafttag. Men han hade stil, bäst klädd i hela stan. Frida hade kastat ögon efter honom ända sedan hon fått platsen på Cecil. Och fastän Elna varnat henne, fastän Frida begrep vad han var för en, kunde hon inte låta bli att fantisera om att Jazzgossen en dag skulle se henne, svepa iväg henne – bort från de griniga gästerna som hon måste smila upp sig för, bort från det eviga nigandet, bort från våndan för framtiden, bort från Marmaverken som sög och drog i henne på hundratals kilometers håll.

På scenen i övre sal väntade aftonkapellet på sin kapellmästare: en dansk översittare som ingen tyckte om eftersom han var elak när han var nykter och kladdade när han var full. Också Titti Lindgren satt där på scen, drack vichyvatten och bläddrade i en tysk modejournal, utstyrd i en tjock, lila badrock med aftonklänning inunder. På scenkanten satt Bill. Han vinkade åt henne, så Frida gick dit – hon förstod ändå inte vart herr Stabb hade tagit vägen. 

Pianisten var inte mer än tio år äldre än hon, men han uppträdde som om han varit Fridas far. Och Frida tog gärna emot omsorgerna: Bill var rar och rolig, och det var fortfarande spännande att tala med en alldeles svart karl. Som alltid frågade han om Frida hört något hemifrån? Nej, sa Frida. Och när hon frågade honom samma sak svarade Bill att nä, Fridöh, men Amerrika är mikket laangt bårrtä.

– Det är faktiskt Marmaverken med.

– Yeah, Fridöh, skrattade Bill. Särskilt bröve Amerrika, ha-ha.

De fortsatte sitt lilla käbbel. Titti Lindgren sneglade på dem som om hon undrade när hon skulle få fotmassage. Strax dök den otäcke dansken upp, rödbrusig och flottblank. Frida skyndade sig att fråga Bill om han sett till herr Stabb. Pianisten nickade mot dörren som ledde ut till det bakre trapphuset, men tau de fårsektit. Frida låtsades som om hon inte förstod.

Hon skulle just trycka upp den tunga bakre salsdörren då hon hörde upprörda röster från den andra sidan. Först ville hon vända om och strunta i sitt infall. Men så blev hon stående: det var ju herr Stabb. Och någon skällde på honom? Herr Stabb försökte protestera, jag vet ju inte vad, men avbröts, det smällde högt − en örfil. Någon mässade och svor. Uppläxningen fortsatte en stund, sedan hördes steg som försvann ner för gårdstrappan. Snart slog en dörr igen i trapphuset. Någon snyftade till. Är det han? Frida vågade knappt andas. Men så stämde orkestern upp bakom henne, ”Arabiska shejken”, och plötsligt hade Frida skjutit upp dörren, och där stod han med ansiktet gömt, och Frida såg att han var svullen kring ögonen och hade en skarp rodnad på kinden. 

– Helvete, stäng dörrn! väste han, samtidigt som han famlade upp en näsduk och torkade sin spetsiga, vackra näsa.

Frida slank ut i trapphuset. Herr Stabb kastade en förargad blick på henne, sedan flinade han till (han hade en bedårande lucka mellan framtänderna), tryckte på fedorahatten och strök sig över kinderna:

– Fröken … vad heter hon nu då?

– Frida, herr Stabb. 

Men han lyssnade ju inte: han hade fått syn på något genom trapphusets fönster. Nere på gården syntes mannen som just gått därifrån – han var på väg att ta plats i en elegant äppelröd automobil. Först när den rullat iväg såg herr Stabb på henne igen:

– Ja?

– Jag heter Frida, herr Stabb. Jag undrade … om jag kunde vara till hjälp?

Först klippte han bara med ögonlocken, sedan verkade han ilskna till:

– Vet Frida vem jag är? 

– Ja, jo …

– Och varför i helvete tror Frida att jag skulle behöva hennes hjälp?

Hon blev alldeles varm, herr Stabb hade ställt sig nära inpå henne, han luktade pomada och vapenfett.

– Jag tänkte mest … ifall herr Stabb hade hamnat i knipa? 

– Knipa? Han fnyste till och spanade ut genom fönstret igen. Sedan suckade han och började muttra halvt för sig själv: – Ja, om Frida kunde komma på hur vi ska få tyst på det där Musikerförbundet så skulle det hjälpa. Då får vi kanske tillbaka danstillståndet, och då blir han därnere lite gladare … Sedan rätade han på sig. – Ja, men det här håller vi tyst om, inte sant?

2/12 1922

På naturkuranstalten Lampona vid Observatorielunden satt två män i var sin korgstol och spelade schack under ett par yviga exotiska träd. De såg inte särskilt roade ut och teg större delen av tiden, förutom ibland när det hördes ett glatt tjut bortifrån bassängen eller om det smällde i ljusskåpen: då såg båda upp och började muttra med varandra. Spelet hade pågått länge, men nu hade den ene – en mager, gråblek och glosögd figur, inte äldre än trettio och ändå med överkammad, rödlätt flint − slagit ut motståndarens drottning och hade segern inom räckhåll. Sin tilltagande iver försökte han dämpa genom att röka i ett, men han kunde inte tygla sig, han gnuggade knäna mot varandra, han drog i fingrarna så att det knakade.

– Lägg av med det där, sa den andre.

– Ber om ursäkt, herr Murman, sa den glosögde men började genast om: knak.

Den före detta säkerhetsagenten, numera translatorn Henrich Murman var något yngre än motspelaren och var även han ganska blek, men på ett mer upphöjt eller kanske spökaktigt sätt. Håret var rågblont och prydligt bakåtkammat, han var stram i uppsynen, kraftig och smärt, dock en aning skev, som om han inte hade fått sova på länge. Han hade sköna drag − en gång hade han säkert varit mycket vacker − men eftersom ena ögat var gjort av emalj och stirrade livlöst och lite dumt rakt fram och eftersom ett tjockt, fult ärr löpte rakt över ena ansiktshalvan var hans skönhet störd och en aning obehaglig.

Efter långt övervägande lyfte herr Murman sin kvarvarande springare över den tunnhåriges främsta linje och slog ut en bonde. Den glosögde svarade med ett snabbt motdrag – i övermod. Två drag senare var hans drottning tagen, spelet hade vänt och strax stod hans kung matt. Han stirrade med tom blick på brädet.

– Så kan det gå, sa Murman belåtet. Och förresten är det väl dags? Han nickade bort mot bassängen där en badmästare hjälpte deras lille vän med vattenövningarna. – Montgomery tar hand om John?

Den glosögde släckte cigaretten, samlade sig till ett ”tack då” och gick sin väg. Henrich Murman satt kvar och fortsatte att plocka med pjäserna. Sedan barndomen hade han tyckt om det där: att städa av efter ett parti schack. Det hade börjat när han var sju eller åtta − han hade besegrat en äldre kusin under en trist höstafton i Reval och insett att han hade begåvning för spelet, att han för en gångs skull var bra på något, att spelet inte gjorde honom rasande eller skrämd som så mycket annat, att han tvärtom lyckades behärska sig när han fick sitta lutad över brädet och planera hur han skulle lura motståndaren. Sedan dess hade plockandet med pjäserna varit hans särskilda nöje efter avslutat parti, det var ett slags tacksamhetsrit till spelet som skänkt honom detta lilla fäste i en fladdrande värld. Helst stuvade han undan pjäserna i rangordning, så att han slutligen satt där med de båda kungarna och kunde lämna dem så: i den enda slutställning som inte avgjorde något.

Henrich gick bort till damernas omklädningsrum. Han log ursäktande mot en häpen gumma som just var på väg ut, slank förbi henne och möttes av en växande kör av förnärmade utrop. Snabbt försvann han in bakom en annan dörr. På skylten: MASSAGE. På andra sidan, i ett varmt och vitkaklat rum, stod en robust, femtioårig kvinna och nöp i hans systers kropp som låg naken, blek och till synes livlös på en brits.

– God dag, hälsade han. Hur ser det ut?

Fröken Maj gjorde en grimas: inget nytt. Henrich vände bort blicken; det var obehagligt att se tvillingsysterns förtynade kropp (hon hade legat i dvala i fem år), och den grova kvinnan rördevid den så självklart. Dessutom blev han generad av Katarinas nakenhet och kom att tänka på hur han spionerat på henne genom olika nyckelhål när de varit i den åldern.

– Det är väl bara att fortsätta då? sa han i ett försök att låta morsk. Nästa vecka?

– Den saken får herr Murman avgöra. Det är ju inte till skada.

De kom överens om det praktiska för systerns hemforslande, Henrich lämnade rummet och gick mot utgången. Han borde ha vant sig. Han hade ju inrättat sitt liv efter detta, fem år hade gått, och ändå denna ständiga missräkning och oro. Varenda gång han tog med Katarina på en utflykt eller till massören gjorde han det med samma troskyldiga, enfaldiga förväntan på att något skulle förändras, att hon skulle slå upp ögonen, ge ifrån sig ett ljud. Men ingenting hände. Och den ständiga besvikelsen bröt sakta ner Henrich Murman.

I herrarnas omklädningsrum hade Lille John kommit på plats i rullstolen. Montgomery satt på huk framför honom och fumlade med dvärgens små skosnören. 

– Hur har det gått för dig då? sa Henrich och satte sig intill dem på en bänk.

Dvärgen gav ifrån sig ett läte: huff. Lille Johns talförmåga, som varit usel redan innan han blivit misshandlad av yrkesförbrytaren Tintomara i en gränd i Linköping några månader tidigare, blev inte bättre. Annars hade de gott hopp: rörligheten i ben och armar var på väg tillbaka. Han följde roat den allt mer frustrerade Montgomerys fumlande med skosnörena.

Alla tre kved till när de kom ut i den torra vinterkylan. Henrich skyndade sig att knäppa dvärgens rock, sedan sin egen, satans skitland. Först därefter upptäckte han kvinnan som stod på en av promenadstigarna i Observatorielunden. Solen blänkte skarpt i snön omkring henne.

– Herr Murman, sa Montgomery ängsligt, vi har ju ett ärende till Garnisonssjukhuset.

– Jo, jo, mumlade Henrich utan att ta blicken från kvinnan. Det går säkert bra utan mig. Ni tar er hem?

Montgomery började knota men rullade iväg med dvärgen nerför Norrtullsgatan.

Britta gick i förväg upp för den branta Observatoriekullen. Hon var låghalt och krängde rätt ordentligt, men det var någonting hypnotiskt med hennes uppenbarelse − Henrich kunde inte låta bli att treva med blicken över ryggtavlan, nej nej. Till sist stannade hon för att vänta in honom. Hon log – inte med munnen, tyckte han, men med ögonen. Han var osäker på om hennes eviga koketteri var äkta eller bara ett sätt att få honom ur balans. I så fall funkade det: han kände sig alltid trängd av hennes blickar. Hon bar en vit skinnkappa med rävpäls på brämen, alldeles för galant för henne, säkert stöldgods. Under en tillhörande mössa stack det fram ett par blonda hårtestar som hon inte fått ordning på. Kinderna var rosiga, tänderna skeva. 

– Har du sett? sa hon och nickade ner över krönet mot byggarbetsplatsen vid Sveavägen där den nya handelshögskolan var under uppförande. De bara bygger och bygger … Henrich ryckte till då hon harklade sig ljudligt och spottade i buskaget. – Du … Britta torkade sig om munnen med handryggen. – Det har hänt nåt. Han är krasslig. Det är läge att komma upp.

Det tog några sekunder innan Henrich förstod:

– Ärhan sjuk?

Det ryckte till kring hennes ögon:

– Jag sa ju det. Han ligger och kolar.

Bedrövelsen bröt fram i hennes röst.

– Är det så illa?

Britta ryckte på axlarna: 

– Svarten har tatt över tills vidare.

Hon fattade Henrich under armen, och så gick de iväg på stigen.

Några år tidigare, vid en tidpunkt då Henrich Murman just hade lämnat tsarens säkerhetstjänst, ochranan, för att ta uppdrag för den svenska statsmakten (och sedan för den betydligt suspektare Avdelning Vanadis), hade han kommit i kontakt med den organiserade brottsligheten i Dykärret, mitt på Södermalm. Han hade lärt känna Stele − en plump och hänsynslös gammal bandithövding, som på något bakvänt sätt hade vunnit Henrichs respekt, till och med hans tillgivenhet. Pratsam och rapp i truten som så många andra gubbtjyvar på Söder kunde Stele stå och skvallra helt sällskapligt för att sedan i en handvändning kapa fötterna på en konkurrerande smugglare eller låta sina lakejer halvt slå ihjäl ett stackars småglin som förbrutit sig mot någon obegriplig hedersprincip. Flera gånger hade Henrich Murman utväxlat information och tjänster med Stele, och för varje ny tjänst hade han motvilligt knutits närmare Dykärret. Med åren hade det uppstått ett band mellan honom och kärrslöddret, som numera behandlade Henrich nästan som en like. Han, å sin sida, kände den uppriktigaste avsky för detta fräcka, enfaldiga, opålitliga, burdusa, smutsiga ursvenska drägg. Men han kom och gick i deras rike, föll ibland i samspråk med någon gammal tjyvkona, kastade kniv med ett par rännstensungar, slängde käft med en armlös suput som satt och sörplade i sig mäsk ur en tvättsvamp som han bar runt halsen; och gradvis hade hans avsky vuxit samman med en annan, motstridig, orimlig och patetisk känsla: ibland när han betraktade denna enklav av uråldrig laglöshet, kringskuren i ett fiendeland av yngre och starkare konkurrenter, så kände han en oväntad ömhet för kärrpatrasket, för deras skabbiga uppsyner och obetänksamma ord, för deras oförmåga att höja sig, för deras oföränderliga, formlösa hjälplöshet i en värld där allt ständigt blev mer förbättrat, förfinat och avslutat.

– Ska du inte fråga vad som har hänt då?

– Jo, svarade Henrich motvilligt. Vad har hänt?

Britta berättade: tydligen hade de en sedvänja i Dykärret – varje höst skulle en häst slaktas för att bli uppäten av hövdingen.

– Ja, men ingen vanlig hamburgerskinka, förklarade hon, de där pållarna föder vi upp själva och tar till en särskild slaktare som vet hur det ska göras, lite flådigt så. Stele ska ju sätta i sig hela djuret.

– En hel häst?

– Ja. Han säger att det är gott, brukar ta nån vecka.

Men den här gången hade Stele snabbt insjuknat, plågad av magsmärtor. Man hade misstänkt hästköttet och gått till slaktaren för att klaga. Men slaktaren var försvunnen:

– Frugan och fem ungar hade inte sett till han på flera dar. Vi fick sätta snokarna på det. De hittade han med en kula i pannan på ett bårhus i Västerås. Och det är allt vi vet … Britta höll fram en brun liten medicinflaska. Inuti syntes en slemmig, oformlig klump. − Det är en bit av hästköttet. Nån måste ha fått han att göra det, Henke. Och sopat igen spåren. Vi vill veta vem. Och varför. Du kan väl kolla upp den här köttbiten i nåt labbatorium eller vad det heter? Om man tar reda på vad det är för gift så kanske man kan hitta den som ligger bakom, eller hur?

Henrich blickade trött framför sig:

– Ja, ja, kanske.

– Bra, sa hon och stack åt honom medicinflaskan. Ta reda på vilket gift det är. Och så får du komma dit. Han har frågat efter dig.

– Inget mer?

Britta gjorde en kokett knyck på huvudet:

– Beror på dig det. 

Henrich låtsas inte om hennes antydningar: sedan några år levde han i fullständigt celibat.

Lydia Widén och Bengt Broberg väntade utanför Garnisonssjukhusets höga gjutjärnsgrindar. Det var en strålande dag, men svinkall. Lydias skor var för tunna, hon frös så att det inte gick att stå still, ut under nästippen trillade hela tiden en snorpärla som hon inte blev av med. Uppretad betraktade hon middagslivet på Kungsholmen: en jämn ström av automobiler och hästkärror med järnskodda hjul, hovar smattrade mot den isade stenläggningen, ibland kom en virrig cyklist eller en klumpig slakterikaross vinglande med en spårvagn i baken. Några karlar lastade av säckar utanför en port längre ner på gatan, det yrde koksdamm lång väg. I fönstret till en mataffär hängde ett anslag med jättelika bokstäver: HEMLAGAD MAT. Två gånger hade Broberg vällustigt läst vidare:

– Kroppkakor! Kåldolmar! Strömmingar nystekta! 

En äldre regementsofficer kom ut genom sjukhusets huvudingång. Han korsade den lilla sjukhusparken och hejdade sig i grindöppningen, mötte som hastigast Lydias blick, strök sig två gånger över mustaschen, nöp sig i öronsnibben, stampade lite lätt med höger fot och försvann i riktning mot rådhuset.

– Herregud, suckade Lydia, vilket jävla trams.

Broberg skrockade och nöp sig ivrigt i örat.

De gick in på sjukhusområdet, passerade den ståtliga entrétrappan, fortsatte in på en stig som blivit uppskottad runt byggnaden och gick bort till en av flyglarna. Där stannade de utanför en rödmålad plåtdörr och knackade på. Nästan direkt flög dörren upp och en arméläkare med sur uppsyn tittade ut:

– Jaha?

– Närke omega storspov, sa Lydia Widén, svårt förödmjukad.

Läkaren nickade allvarligt och vinkade in dem i en dunkel passage mellan skrovliga stenväggar. De följde honom upp för en kort trappa. Där den tog slut nickade han igen och lämnade dem utanför ännu en plåtdörr. 

De steg in i ett avlångt rum med vitrappade väggar. I bortre änden stod en soldat med gevärskolven i golvet.

– Dagens, sa Bengt Broberg.

Lydia sa ingenting: hon stod inte ut med alla dessa oansenliga dörrar, strama uppsyner, lösenord och nupna öronsnibbar. Och hon förmådde inte skratta åt det – inte här: det satt alldeles för många dystra minnen i väggarna på Garnisonssjukhusets sekreta flygel.

De tog plats och började vänta. Medan Broberg vecklade ut en tidning drog sig Lydia motvilligt till minnes alla som hon tagit farväl av i dessa rum: kommissarie Fleming, som varit för hjältemodig för sitt eget bästa under ett tillslag mot Finska Brödraskapets smuggelhallar i Åkersberga; fröken Rabatt, en sprallig småländska och usel bedragerska som blivit anlitad för lättvindigt och sedan upphittats lemlästad på Lövsta sopstation efter ett uppdrag bland stallfnasken på Östermalm; Alexander Fischer, festprissen från Ryssland som blivit isolerad i flygeln för att dö i spanska sjukan; och så kattkärringen Jenny Storm, som hade rest iväg på ett uppdrag vid Doggers bankar och kommit tillbaka så galen att hon bara jamade och slickade på en päls som inte fanns – nu satt hon på dårhus.

Mekaniskt stack Lydia handen i kappfickan och smög upp ett brevkort. Hon hade läst det flera gånger:I kväll alldeles omöjligt möjligt! Din G.Vad i helvete menade han? Lydia stoppade undan kortet, sneglade på Broberg. Så tog hon upp det igen: I kväll alldeles omöjligt möjligt! Obegripligt. Han var så förbannat irriterande, Gabriel.

Plötsligt gick en av dörrarna upp. Ut steg avdelningsassistent Montgomery – glosögd, förtretad, det tunna håret slickat över flinten:

– Fröken Widén! Herr Broberg! Vi har bättre saker för oss än att vänta på er. Ska ni stiga på nån gång?

Efter något dygn i dvala hade antikvariatsbokhandlare Karl Ehlin återfått medvetandet. Nu satt han i en sjukhussäng framför en bricka överfull med papper – han tecknade. En golvlampa var framdragen intill sängen, i övrigt var rummet dunkelt, fönstren små och förhängda. Någon rörde sig bakom en skärm, kanske en läkare.

– Jaså, det passar att komma nu? knorrade Ehlin utan att se åt Lydia och Broberg. 

Han hade fått rejält med stryk: kring ena ögat fanns en mörk ansvällning, underläppen var sprucken. Men huvudet verkade intakt, Ehlin var lika vrång som alltid. Han hade tyckt illa om Lydia från första stund: skulle hon – privatdetektiv? Känslan var ömsesidig.

– Har herr Ehlin tittat på fotografierna från brottsplatsen? frågade Lydia utan vidare ceremonier.

– Från mitt hem, menar fröken? Jo tack, det var en förfärlig oreda ni hade ställt till med där.

– Vi?

– Ja? Det var väl ni som hade till uppgift att bevaka mitt hem?

– Men det var väl för i helvete inte vi som …

Hon avbröts av en ljudlig harkling från personen bakom skärmen: HRÖM. I nästa stund lutade sig en egendomlig skepnad fram – ett huvud överdraget av en otäck mask.

– Nu slutar fröken gnabbas. God dag, förresten.

– God dag?

Herr Agnefit – en smärt, reslig gestalt i mörkret. Lydia visste inte mycket mer om honom än att han en gång hade tjänstgjort vid Generalstaben men numera uppträdde utan uniform, i sobra men tråkiga kostymer; masken undantagen påminde han mest om någon verkställande chef för en oglamorös småstadsindustri. Agnefits ansikte hade hon aldrig sett, och varför han envisades med den där masken hade hon aldrig förstått, än mindre varför den tvunget skulle vara gjord av en svensk-norsk unionsflagga. Några år tidigare hade masken fått så många revor att den blivit obrukbar, en tid hade Agnefit istället ränt runt i en fruktansvärd gummimask, brun och formlös, tills han hittat en ny unionsflagga, sytt en ny mask och uppenbarat sig i den alldeles stolt, trots att den var ännu taffligare gjord än den gamla, med skeva sömmar, fula snörpmaskor och ojämna hål för ögonen. Den skyddade väl ett tryggt civilt liv någonstans i Bromma. 

Herr Agnefit förde befäl över den ljusskygga verksamhet som bedrevs i kvarteret Morpheus på Stadsholmen under det intetsägande namnet Avdelning Vanadis. Så vitt Lydia kunde bedöma hade Avdelning Vanadis förbindelser med landets militära ledning och med regeringskansliet, kanske också med hovet. Hur dessa förbindelser såg ut hade hon däremot ingen aning om, och det var helt säkert ingen laglig verksamhet, även om Avdelningen ofta ägnade sig åt att upprätthålla just svensk lag när det inte var möjligt med gängse medel. Hennes egen detektivbyrå hade uppstått som en utlöpare till Avdelningen, men numera försökte både Lydia och Broberg hålla herr Agnefit och hans kumpaner på visst avstånd: det kändes bäst så. Förr eller senare skulle det bli avslöjanden och skriverier. Men det var omöjligt att helt slå sig fri: herr Agnefit kände till för mycket om dem båda och hade dessutom en kuslig förmåga att dyka upp när man minst anade det. 

Hade han bytt om där bakom skärmen?

Herr Agnefit rättade till slipsen:

 − Jag ber om ursäkt, det blev – brådstörtat … Ni har säkert något att rapportera?

– Nej? svarade Lydia irriterat. Vad sägs om att börja i andra änden? Om vi nu ska leta efter nåt måste vi väl veta vad det är? Vad är det som har blivit stulet?

– Det behöver hon inte veta, svarade Ehlin utan att se upp.

Han fortsatte att kludda − det såg ut som om han försökte teckna ett djur. Herr Agnefit började prata, och av oklar anledning bredde han ut sig om någon ”ytterst framgångsrik” affär som Ehlin hade rott i land. Han fjäskade och stod i, och snart förstod Lydia varför: Ehlin blev smickrad, började lägga sig i och korrigera, grep tillfället att skryta och lockades på så vis att ändå berätta.

För några år sedan, förklarade Ehlin, hade han snubblat över en gammal inventarieförteckning över föremål som franska styrkor hade fört med sig från det plundrade Böhmen under Napoleonkrigen.

– Bland alla kanoner, silverpjäser och tavlor som nämndes i förteckningen fann jag någonting sen-sa-tionellt! Nämligen – Tycho Brahes sista diarium! Hans sista, avslutande dagbok!

Varken Broberg eller Lydia verkade förstå sensationens magnitud, vilket fick det att stocka sig i halsen på Ehlin – han lät som en dåligt rensad perkolator. Nästan äcklad spottade han fram en förklaring (”sånt vet väl alla?”), av vilken Lydia kände igen åtminstone en del från skolan: den danske astronomen Tycho Brahe hade under sina sista år varit verksam i Prag och hans observationer där hade lagt grunden för efterföljaren Johannes Keplers epokgörande slutsatser som slutgiltigt placerat solen i centrum för planetsystemet.

– Man har alltid undrat, fortsatte Ehlin (nu högstämd), varför Brahe hejdade sig och aldrig satte solen som mittpunkt i planetsystemet? Varför tog han inte steget, när han hade alla bevis? Kanske fruktade han att ersätta Gud med naturlagen? Kanske var det vidskepelse som stod i vägen? Alkemi! I vart fall − han dog plötsligt, mycket tragiskt … urinblåsan sprack! Efteråt fann man aldrig hans sista dagbok, vilket har varit en gåta för eftervärlden. Tycho hade nämligen fört dagbok i hela sitt liv, utom alldeles i början då. Men för dessa sista, vetenskapligt epokgörande månader – inte en rad! Märkligt! Men så ser jag en liten not i den här franska inventarieförteckningen: Diarium, T. Brahe, avrilseptembre 1601! Ah?!

– Och det är dagboken som har blivit stulen? frågade Broberg med en viss undran.

– Ja, hur så? fräste Ehlin. Det är ju en antikvarisk sensation!

Han grumsade en stund innan han började om. Tydligen hade han spårat handskriften till ett klosterarkiv i Rom, där den antikvariska sensationen hade samlat damm i något sekel. Hur Ehlin lyckats spåra Brahes diarium dit var ”en invecklad historia”, arkivet tillhörde visst någon urgammal orden som hette något på latin och som i ett halvt årtusende inte hade gjort annat än att sortera handskrifter. Detta avsomnade samfund bestod numera av ett dussin ordensbröder, en kroatisk jesuitpräst som nyligen kallats in som chefsarkivarie och så två vaktmästare. I maj hade en av vaktmästarna dränkt sig i Tibern. Kort därefter hade den kroatiske prästen − Ehlins kontakt vid arkivet − försvunnit spårlöst på vägen hem från bagaren, ”vännerna undra än”. Snart förstod man att den döde vaktmästaren hade blivit utsatt för utpressning: av brev upphittade i hans hem framkom att han sprungit hos sminkade gossar vid Villa Borghese och att utpressarna försökt använda detta för att få tillgång till arkivets samlingar. Trots denna egentligen helt värdsliga förklaring till vaktmästarens död hade ordensbröderna fått för sig att jesuiten hade utlöst någon gammal förbannelse då han nyligen rotat i en undanskymd del av arkivet, ”avdelningen för skandinavistik och germanistik”, tillade Ehlin betydelsemättat. De ”tokiga papisterna” hade kallat in särskilda präster som kommit dit för att driva ut demoner, de hade bränt rökelse och bankat i väggarna med heliga stavar, och ändå hade demonerna slagit till igen: en av ordensbröderna hade upphittats med halsen avskuren.

Tydligen hade Ehlin helt ogenerat gripit tillfället och övertygat de kvarvarande, skräckslagna ordensmedlemmarna om att de borde vända sig till kurian och be att få avveckla arkivet. Han hade gjort sig behjälplig och dragit upp eleganta prospekt som visat att en försäljning kunde ske med stor vinst, något som hade intresserat kurian, vars framtid tedde sig osäker denna höst då den italienska generalstrejken rasade och svartskjortor marscherade mot Rom. Ehlin hade lyckats intressera sju olika köpare, en budgivning hade inletts ”med exceptionellt höga summor”. Han hade snart känt sig trygg nog att ta ett eget banklån, köpa de intressantaste delarna av arkivet och föra hem dem till Sverige för att på så vis kunna kontrollera budgivningen och driva upp priset. Det var i denna spekulationsorgie som någon hade brutit sig in i hans hem och stulit just Tycho Brahes sista diarium.

– Snöpligt, sa Bengt Broberg.

– Mycket!

Ehlin var nu övertygad om att någon av de sju budgivarna låg bakom inbrottet. Herr Agnefit gav ett tecken åt Montgomery, som plockade fram en samling mappar i grå kartong:

– En för varje budgivare, bara att börja.

Broberg och Lydia öppnade var sin mapp och kikade: papper, foton, inga större mängder.

– Men hur mycket kan den där dagboken vara värd då? undrade Broberg. Jag menar – att man mördar för den?

Ehlin började svara men kom av sig och sneglade mot Agnefit, som också undvek att svara på frågan – han mumlade något om ”symbolvärden” och skyndade sig sedan att fråga om de funnit något av intresse i Ehlins lägenhet. Motvilligt berättade Lydia om märkena på fasaden och spåren på taket:

– Det såg nästan ut som spår efter klövar, tyckte jag, men det var väl nåt klätterredskap inbrottstjuven haft på sig. De ledde till en annan gård i kvarteret, där flera boende hade sett en främmande vagn på gården samma natt – en gammal omnibus. Borde gå att spåra, om den nu har nåt med inbrottet att göra.

Hon frågade om herr Ehlin hade uppfattat hur förövaren såg ut. Gubben svarade först inte utan stirrade bara på en av sina teckningar. När hon upprepade frågan blev han plötsligt häftig och viftade med papperet:

– Det är väl klart att jag uppfattade det! Jag är väl inte invalid i ögat! Här! Här-här-här! Ehlin började kasta sina papper efter henne. – Här! Fan ta er, skratta nu då, skratta!

Lydia tittade på en av teckningarna:

– Tack, jag tror att herr Ehlin behöver vila …

– Så fan heller! Skratta!

Ehlin var ingen begåvad tecknare. Det han ritat påminde mest om ett troll med bockhorn.

3/12 1922

Doften av nymanglat linne drog ner Frida i kudden, men dova klanger manade henne tillbaka upp: dong bong gong. Och snart bortom klockklangen hördes duvornas skrap på taket, vattenledningarnas sus och gnäll, klampandet från kandidat Esplunds lågskor på våningen inunder. Frida Sjöberg förstod att hon hade sovit bort större delen av dagen – man ringde in till adventsmässa i Klara kyrka.

Hon sträckte ut en hand och lyfte på gardinen, låg kvar och gladde sig åt det kvardröjande ljuset, åt fridagen, åt att hon inte skulle behöva klämma ner fötterna i de trånga skorna för att sprätta runt med ett smil på restaurang Cecil. Hon dåsade bort, plåstrade ihop gårdagskvällen.

Det hade blivit sent. Källarmästare Ingelson hade bjudit på riesling och fruktsodadrink, de tyska musikanterna hade varit på humör, och så hade Frida lämnat Cecil först på småtimmarna, så bladig att hon nästan inlåtit sig på något med en herre som tilltalat henne på Drottninggatan. Men som tur var hade Frida besinnat sig och gått i säng utan sällskap. Hon hade ju lovat sig: försiktig! Inte för att hon var rädd att ligga bort sig – det var gjort sen länge. Men sjukdomen, den fruktade hon. Den satt i flickorna som gick ute, och i pojkarna och i de gifta männen som förde den vidare till sina fruar och älskarinnor. Den satte sig i de råa nattfjärilarna som egentligen bara tiggde om den, men också i de oförargliga unga kvinnor som bara ville roa sig eller gick ute helt tillfälligt ett par nätter för att de förlorat platsen som inslagningsflicka på en ekipering. Och frestelser fanns hela tiden nära: karlar med långa blickar. Och inga pengar hade hon. Men hon hade sett de vidöppna såren, näsorna som börjat flagna.

Hon blev liggande en god stund under täcket, vaknade på allvar först när gudstjänsten var över och gatan kom till liv igen nedanför fönstret. Då fäste hon upp gardinen, petade bort den tomma ampeln och kikade ut. Åt ena hållet var himlen redan mörk, åt det andra stod den som i brand över Centralsaluhallen. Nere i gränden hastade de små människoplumparna från kyrkan till adventsbestyren.

o folk, från herran viket i syndig lust och flärd

giv akt det helga riket ej är av denna värld

Frida kände sig ofta uttittad av stockholmarna, som om de kunde känna vittringen av en lantlolla och när som helst skulle börja peka och skratta. Men just nu, när hon betraktade dem uppifrån, verkade de inte så märkvärdiga: folk som folk, stockholmarna skilde sig inte så mycket från lurkarna därhemma. Man gjorde sig fin om söndagen, drog på sig allvarsminen och sjöng psalmer, samtidigt som alla visste vem som stått och spytt i porthuset föregående natt eller vem som slätat av fel jeppe på gården.

Kyrkspirorna stack upp ovanför hustaken. Att det alls fanns en kyrka här kändes nästan märkligt: i det ogudaktiga Klara, där svirare och rumlare kunde gömma sig för plikterna i månader och år, där murvlar drog runt med sitt oförskämda politikerskvaller, där magra skalder släpade sig fram mellan inrökta ölcaféer under ett oavbrutet supande och plitande av tillfällighetsdikt, där musikanter när som helst kunde ställa upp sina lådor och börja spela gråtmilda skillingtryck eller bondvisor så snuskiga att man måste gå runt hörnet för att våga lyssna klart. I Klara, där en främling lätt kunde smälta in, ersätta sitt gamla liv med ett annat bara genom att låta de andra vara i fred. En plats utan förpliktelser, arv och gränser. En kyrka kändes överbliven här, som om den för länge sedan borde ha blivit riven och ersatt med en kiosk.

o folk från herransliket i munter lust och flärd

gån ut i sveariket och varen klandervärd

Till slut steg Frida upp och tassade bort till kokvrån för att ställa med kaffet. Annars brukade hon äta frukost på ett fik i närheten, eller inte alls, men på fridagarna hände det att hon övertogs av en huslig impuls och kokade kaffe. Med viss högtidlighet lyfte hon ner kvarnen och började mala, tände i spritköket, tog fram en bit klarskinn från svalskåpet och måttade upp. Men så råkade hon spilla lite, tappade genast lusten och vräkte på som det föll sig. 

Medan det kokade upp kastade hon i sig en halv tallrik havregrynsgröt som hon ryckt ur svalen och sockrat tills den vart ätlig. Hon kom att tänka på herr Stabb. Kan Frida få tyst på de där musikerförbundarna? Kaffet ställdes att sjunka i pannan. Hon lyssnade efter ljuden i huset. Kanske får vi tillbaka tillståndet då.

Frida gick bort till sängen, hukade sig och drog fram en järnbeslagen trälår. Den var inte särskilt stor, hade inga gångjärn och såg mest ut som ett massivt trästycke med skoning. Hon trevade rätt på några knappt skönjbara punkter på vardera kortsidan och tryckte in dem, allihop på en gång. Något knäppte till − och med ens gick det att lyfta av ett lock.

Inuti fanns ett nogsamt hopvikt plagg, blått med orangeröda slitsar. Hon lyfte upp det: en trikå, mycket konstfullt gjord, men också rätt besynnerlig – helt i gummi, klarblått gummi, förutom slitsarna som löpte över ben och armar och såg ut att vara tillverkade av tunnaste koppar. Här och var löpte tjocka sömmar, tvinnade precis som elledningar. Frida lade plagget åt sidan, plockade upp ett par nätta skor och en kavat liten hatt som påminde om en förkrympt uniformsmössa. Slutligen fick hon upp ett par armslånga handskar i samma vackra, blå gummimaterial. Hon drog på sig handskarna och granskade de kopparblanka rektanglar som satt uppe på handryggarna. Tankfull knöt hon nävarna ett par gånger.

Klockan var redan halv fem när Frida Sjöberg kom ut i den skumt upplysta gränden. Några bakrusiga karlar stod och skränade utanför Kafé International (som ny i stan hade Frida visat brösten för en gubbe på herrtoaletten därinne, han hade bjudit på leverpastejfralla efteråt). Hon skyndade förbi, bort mot torget.

I butikernas skyltfönster låg paket framme på röda filtar bland granruskor och vitmossa. Människorna flockade sig framför dem för att titta på de glittrande stjärnorna och de stelt leende skyltningstomtarna. Frida hade alltid varit nyfiken på det där, hemma hade det aldrig varit mycket till julfirande, inte ens den kyrkliga biten – bara någon gång att far hade fått med sig Frida till julmässan, sedan hade han givit upp, hon var för gapig. Och mor hade mest brukat gå osalig i stugan om jularna och tullat på spriten tills hon vart karsk nog att pulsa iväg till sina supkompisar bland sågverkslängorna i Bergvik. Och senare, när Frida följt med mor på hennes långa resa, hade allt varit så förvirrat och konstigt, hon mindes inte ifall det hade varit något julfirande eller ens några vintrar. Någon julgran hade de aldrig haft, och aldrig att Frida hade fått en julklapp: sånt var för folk i stan. I byarna hemmavid var det vanligt att barnen sprang mellan stugorna vid jul och kastade in små täljgubbar eller dockor som de gjort och sedan kutade iväg allt de kunde eftersom presenterna ofta drev med mottagarna och kunde vara rätt elaka. En gång hade några pojkar täljt en mycket naturtrogen manslem och slängt in i deras torp till ”cirkushoran”. Utan ett ord hade far lyft upp den och lagt den på elden.

Vid Brunkebergs torg stod åkarslädarna uppställda kring den gamla pumpen – med pinglande bjällror leddes en av de rufsiga hästarna iväg till en stallänga någonstans bland gårdarna. På trappen till Frälsningsarméns räddningshem satt några mörka människobylten: en fetlagd kvinna med två gossar, hon svajade hit och dit, en av pojkarna drog i henne, kvinnan stötte bort honom med ansiktet gömt i handen. Frida spanade mot biograf Rinaldi: kanske borde hon gå på bio istället? Nej, det var nån trist journalfilm.

Här och var i korsningarna låg stora snöhögar fläckade av rännstenssmuts och hästskit. Stadsborna verkade inte bry sig. Annat var det hemma: där höll man rent, om så bara för att inte ge anledning till prat. Och snön där var förstås en annan, inte kornig och kringgröpt. Just vid advent brukade han komma, och sedan låg han kvar och svällde på fältena till i mars, då drivorna sakta pös undan och smältvattnet fyllde dikena. Men i skogen låg han kvar ännu längre och smalt bara sakta, vissa år hade vattnet ingenstans att ta vägen utan bildade iskalla ståsjöar under granarna eller skapade strida vårforsar som stöpte om hela landskapet. Frida mindes en vårdag – kanske hade hon varit sju: mor hade skickat henne efter far i skogen. Men överallt var naturen omställd av smältvattenströmmarna, överallt fanns sörjiga tjärnar och porlande, isiga bäckar som hon inte kände igen; istället för en timmes vandring hade det tagit henne halva dagen att finna rätt på de höglänta marker där far höll till, och inte heller där hade det sett ut som vanligt, hon hade tappat bort sig igen, börjat ropa och springa – och det visste hon att springa var det sista man gjorde innan man försvann eller vart tagen av okärringa. Men så plötsligt hade far trätt fram: han hade stått vid bortre änden av en halvfrusen göl, mager och sotig, och han som alltid var så försiktig hade klivit rakt genom issörjan, lyft upp Frida som om hon nyss blitt född och burit iväg med henne till värmen vid milan.

Då Frida kom in på Malmskillnadsgatan slog hon av på takten. Det var en trivsam gatsträcka, med låga, istappstandade hus som klarat sig från trasandet nedanför åsen, där man byggde Stockholms första skyskrapa. Frida hade varit skriven här ett tag då hon var ny i staden; hon hade hyrt hos en vänlig tulltjänsteman som brukat bjuda på te och finska pinnar, och så hade hon haft plats som pulpetflicka i en cigarrbod. Men så kringrest hon var hade Frida inte kunnat begripa varför så många herrar skulle fara efter henne där hon rörde sig mellan hyllorna i boden – först när det var för sent hade hon förstått att föreståndaren var sutenör, att det inte var en slump att så många kunder förde det närbelägna Rosens pensionat på tal. Ett par gånger hade hon givit efter, lönen hade varit så snålt tillskuren att det inte gick annars, och man kan ju inte säga nej hela livet. Men så en eftermiddag då hon suttit uppflugen på någon försynt skräddare hade detektiverna stormat in, Frida hade haft tur som klarat sig med två veckor på Fristad: ett ruskigt ställe, fullt av elaka kärringar som ville slåss och flickor som hostade så det skar. När hon kom ut igen hade tullgubben vägrat släppa in henne; för sina sista besparingar hade hon tagit in på sovsal, och det var ren tur att hon redan nästa dag fått in en fot på ett konditori och sluppit att återvända till cigarrboden.

Hon kom ut på Birger Jarlsgatan, kvällsdunklet trängdes undan av konstgjort ljus. Hon tvekade en stund inför trafikbullret och myllret av fotgängare, sedan sveptes hon med och föll in i människoströmmen, stegade fram lika raskt och med samma självklara uppsyn som alla andra. Efter några kvarter hejdade hon sig utanför nästa biograf: gick det nåt kul här då? Hon trängde sig fram till vitrinen. Det var en västern: Tom Mix. Och något annat: Dr. Mabuse Spelaren. Såg läskigt ut. Fast det var trivsamt att stå där i skenet från biografskylten, i värmen från alla främlingar − de verkade så belåtna, trots trafiken och jäktet, trots Dr. Mabuses otäcka uppsyn, trots alla berusade mödrar och syfilisrevor, trots strejker, spanska sjukan, arbetslöshet, krigshot och all annan jämmer de späkte sig med i dagstidningar och journalfilmer. Hit, till detta lilla gatutempel, kunde man gå för en stunds ljus och glömska, Tom Mix kom ridande i soluppgången, revolvern knallade i hårda slag på pianot: bang pang. Frida frågade sig än en gång om hon inte skulle strunta i sina planer och lösa biljett till någon film istället, men i kappfickan liksom krafsade de båda gummihandskarna, och hon nöjde sig med att gå in och köpa en ask gelékrokodiler av en konfektpojke innan hon fortsatte på den inslagna vägen.

Bakom Birger Jarlsgatans praktfulla husfronter stupade den moderna staden rakt ner i svunna seklers skevheter: den lilla Kungstensgatan kantades av låga gamla hus, omålade plank, risiga skjul och knotiga träd med otuktade grenar som hängde ner över trätrottoaren. Det var kanhalt, gatlyktorna var glest utställda. Ett stycke in på gatan kom Frida fram till en rätt förfallen byggnad med pelare kring ingången och en massa stenkrusiduller på fasaden. En bred trappa ledde upp till en tjusig dubbeldörr i massivt trä. Frida gick dit och kisade mot mässingsskyltarna: jo, Svenska Musikerförbundet, förutom en del andra sällskap och föreningar.

Två tanter kom vaggande i mörkret. Frida väntade ut dem. Gummorna rörde sig långsamt i halkan, den ena var upprörd och malde i ett om den senaste skandalen: tullkommittén som ätit praktmiddag på Grand Hôtel och sedan druckit svartsprit i en dobbelkällare. Frida stod i skuggorna och idisslade sina gelékrokodiler. När gummorna till slut passerat gick hon ner för trappan och slank in på den mörka gården.

Förfallet var ännu värre åt gårdssidan: i månljuset syntes stora fuktrosor i byggnadens rappning och under fönsterblecken fanns långa strimmor av utrunnen rost, mot en mur stod en massa tombackar, knäckta hjulaxlar och annan bråte. Frida fick smyga runt en stund och spana in genom fönstren för att försäkra sig om att hon hamnat rätt och att ingen var där. Men byggnaden såg ut att vara tom − som förväntat en söndag. Och på bottenvåningen fanns ett rum där det låg en stor tuba i fönstersmygen. 

Ur kappfickan tog hon fram de båda armslånga gummihandskarna, drog på dem och gick sedan bort till högarna med skräp längst in på gården. Hon hittade en plankbit, tog med den till byggnaden, lade an den mot en ruta i ett av de spröjsade fönstren och stötte till så att rutan sprack med ett lågt klirrande. Hon upprepade manövern lite högre upp. Genom hålen kunde hon få in en arm, haspa av och på så vis komma in i Svenska Musikerförbundets lokaler.

Längs väggarna i rummet stod bokhyllor fulla med nothäften i höga travar, på ett bord låg en sönderplockad trumpet, i ett ställ ett uppslaget häfte: ”Tomtens skurpulvervals”, få tyst på dem bara, då blir han därnere lite gladare. Frida fann snart ett elektriskt uttag – en svart oval någon meter upp på väggen. Ur handskarnas fingerspetsar drog hon fram ett par spröt av hårt tvinnad koppartråd. Efter en kort stunds tvekan – hur gick det sist? – stack hon in spröten i uttaget, ett i vardera hålet, och fick genast en kraftig kyss, det sprakade till i huvudet, fr-z! En smärtsam kåre drog genom ryggmuskulaturen, Frida flämtade och gurglade men höll kvar fingrarna i uttaget tills det började knäppa om det. Då ryckte hon ut spröten, slog ihop händerna – och när hon sedan förde isär dem flammade en blåaktig blixt upp mellan handflatorna. Hon höll kvar blixten en kort stund: den var så fin. Sedan växte den snabbt och blev till ett fräsande klot som Frida skyndade sig att trycka upp mot väggen, redan efter några sekunder slocknade ljuset igen och Frida drattade på ända som hon fått en knuff. Hon hulkade ångerfullt. Genom tårflimret såg hon att en knastrande sotfläck hade börjat sprida sig bakom tapeterna.

Detektivbyrån B&W Privat hade sitt kontor på översta våningen i vad som en gång hade varit ett elegant bostadshus nära Brunkebergs torg. Byggnaden inhyste numera allehanda revisionsbyråer och andra näringsidkare som ville hålla sig nära bankpalatsen vid Norrmalmstorg och finanskontoren vid Stureplan men som inte hade råd med mer än någons gamla hem och tapetfläckar. Detektivbyråns klienter brukade sucka över de många trappsteg de måste forcera för att komma upp till femman, och om det var Broberg som tog emot dem så skrattade han glatt: ja, fy tusan; men var det Lydia som öppnade så stirrade hon oförstående på besökaren och frågade om han inte borde röra på sig lite oftare i så fall. Byråns båda delägare förfogade över var sitt rum, därtill ett gemensamt bibliotek med en soffa, några fåtöljer och ett stort arbetsbord, ständigt överfyllt med polisrapporter, mappar, dagstidningar, äppleskrottar, hantlar, patroner och koppar med intorkade kafferänder; en hillebard stod lutad i ett hörn intill en grammofon med skivorna i Brobergs esperantokurs, i en vrå hängde en sandsäck, på väggen satt en uppstoppad kråka. Till kontoret hörde också vindsvåningen, vilken Lydia använde som ingång lika ofta som de fem trapporna.

Denna sena söndagskväll, då brandbilar och adventssånger hördes utanför fönstret, hade de bestämt sig för att ta i tu med ett ärende som legat över dem i ett par månader men som de skjutit framför sig eftersom Broberg varit uppbunden hos Ehlin och Lydia distraherats av sina amorösa eskapader. Sedan sommaren hade en ungdomsliga härjat på Stadsholmen: de dök upp i öns gränder strax efter krogarnas stängning, de tjoade och förde busliv och hade rånat flera hemvändande fyllerister – tydligen cyklade slynglarna runt och hotade folk med bandyklubbor. Nu tyckte kommissarie Billberger vid Stadsholmens poliskontor att härjningarna måste upphöra, men hans egna konstaplar var inte tillräckligt snabba i steget, ”här behövs någon annan”. Det där sista hade han upprepat flera gånger, och antydningarna gick ingen förbi på B&W Privat.

Några år tidigare hade kommissarie Billberger listat ut att detektivbyrån hade ett särskilt band till Den Gröne Jägaren – den maskerade brottsbekämpare som för de flesta stockholmare bara var en underhållande tidningsskröna, en vandringssägen i stil med rysstunnlarna under Saltsjön, men som för många av huvudstadens förbrytare var lika verklig som kylan i stadens gränder: en plötslig duns bakom ryggen, ett grönt blänk i mörkret, sedan låg inbrottstjuvar och utpressare prydligt hopbuntade utanför närmaste poliskontor, ibland med sådana frakturer att det fick kommissarie Billberger att muttra om att ”dra in jakträtten”. Kanske hade han en god gissning om vem som dolde sig bakom Den Gröne Jägarens mask. I vart fall hade Lydia och Broberg tagit det säkra före det osäkra och lovat att titta på frågan om de cyklande bandyligisterna.

Lydia väntade i biblioteket, otålig och ilsken. Hon bar full mundering: Jägarens dräkt, skimrande av smaragdgröna och silvriga fjäll, stridshandskarna i läder, försedda med knogjärn och parerskenor, och så den svarta fäktmasken. Men det fanns en stor spegel mitt i rummet, och där Lydia cirklade runt och slog i luften med den utfällbara käppen måste hon hela tiden undvika att titta i den, för i spegeln tedde sig Jägaren så befängd och löjlig: en kufisk maskeradfigur utstyrd i en kroppsstrumpa med paljetter. Och för Lydia var Jägaren någonting helt annat, en högre, renare, öververklig, övermänsklig kraft – en levande handling i fred med sig själv, hänsynslös och fri, utan minne och utan eftertanke. Bara spegeln pekade finger: fåntratt.

– Kommer du? fräste hon.

– Ja, ja, muttrade Broberg som äntligen kom vaggande från sitt arbetsrum.

– Men … ska du ha den på dig?

– Ja? Vadå?

Bengt Broberg stod framför henne, också han i en helkroppsdräkt: av svart läder, på tok för liten för hans klotartade kropp. En tillhörande ansiktsförklädnad täckte panna och ögon, runt halsen en svart scarf.

– Vem tror du att du är − Douglas Fairbanks?

– Douglas vem då? 

Lydia suckade, hon visste att Broberg hade sprungit på Zorros märke flera gånger, på sin anslagstavla hade han till och med nålat upp ett idolfoto på den bildsköne skådespelaren. Hon hade bett honom att göra sig av med den där befängda maskeraddräkten, den fick honom att se ut som en uppsvälld fästing. Men eftersom hon själv var utstyrd som hon var kunde hon inte gärna tvinga honom att avstå från den: du då, skulle han säga, och det skulle han göra rätt i, insåg hon, eller åtminstone ville hon inte gå in på varför han hade fel. 

– Jag har en adress, sa Broberg och höll upp en lapp. Röda bergen, sopstationen.

I Stockholms norra randmarker låg Sibirien, en backig stadsdel med höga bostadskaserner. Området hade länge haft problem med skadegörelse och bråk mellan gäng som stred om sina fattiga små revir. Ett av de större reviren kallades Röda bergen – några kvarter med kyffiga hus och stora, ödsliga gårdar där inga vuxna vågade sig ut om nätterna.

Problemet med pojkligor hade tilltagit under efterkrigsåren, åtminstone om man fick tro de skribenter i huvudstadspressen som trivdes bäst i falsett. Trångboddhet, fattigdom, utsugning, invandring, vädret, sedernas förfall – vad hade inte anförts som förklaring till de rån och stenkastningar som av och till plågade staden? För Lydia Widén var det enklare än så: uppstudsiga småglin skulle ha smörj, annars blev de helt förvildade.

De körde norrut på den söndagstomma Vasagatan och rullade snart in mellan Sibiriens ledsamma fasader. I en backig gatukorsning fanns en igenbommad kiosk, mitt emot den låg ingången till den stora sopstationen som sträckte sig från Röda bergen ända ner till huvudbangården.

– De håller till därinne, sa Broberg och satte på sig den svarta masken.

Lydia sneglade besviket på honom, men själv tryckte hon fäktmasken på huvudet innan hon krängde sig ur vinterkappan:

– Vilka jävla pajaskonster.

Den fräna stanken av brinnande sopor stack i näsan så fort hon steg ur bilen. På avstånd hördes flabb och pubertala rop.

– Håll dig i bakgrunden, grymtade hon då de steg in på sopstationen, täpp igen häråt.

Broberg föll lydigt av. Lydia tog sig upp för en häll för att kunna överblicka det som skedde längre fram.

I en glänta mellan frusna, snötäckta sopvallar stod ett tiotal unga män kring några eldar i mörkret. De hade bandyklubbor och turades om att skjuta prick på något − de höga smällarna kom från bollar som slog in i ett plank. Snart förstod Lydia att de sköt på en hund. Ett par yngre killar höll djuret i lina och drev in det i en liten fålla, hunden kom ut i skjutfältet framför planket och då smällde någon av de äldre till med klubban och bollen träffade planket eller hundstackarn, som med ett tjut snodde runt medan pojkarna garvade.

När de upptäckte den grönskimrande gestalten som var på väg ner mot dem frös pojkarna till och stod en stund helt tysta, bara hunden fortsatte att gny. Sedan gick det som en stöt genom ligapojkarna, de störtade iväg åt skilda håll − några rakt mot Lydia. Den förste knuffade hon bara omkull, näste kastade sig självmant åt sidan, sedan kom en bandyklubba vinande, hon parerade och sparkade omkull pojken.

Kanske skulle det räcka?

Nej: resten av ligan hade ställt upp mellan sopvallarna, flera hade hoppat upp på cyklar och sparkade nu igång med ett stridsrop som lät som något slags indianramsa: ugg ugg auu. Snabbt och disciplinerat for de fram och formerade sig i två cirklar som vred sig åt skilda håll runt Lydia. Först höll de avståndet, viftade med klubborna och tjöt sitt au-au-au.Sedan kom det första utfallet: någon slog med klubban efter henne, och när Lydia vek åt sidan svängde en annan in bakifrån och försökte från det hållet. Taktiken upprepades några gånger, glinen trampade runt-runt och tjöt och slog efter henne. Till sist bestämde sig Lydia för att göra slut på uppvisningen: hon lät en av pojkarna komma nära, tog emot ett slag över ryggen och stack samtidigt in käppen i bakhjulet så att pojken flög iväg över sitt eget styre. Hon ryckte upp cykeln och slungade den mot näste angripare, en tredje sparkade hon undan framhjulet för. Och med det avstannade angreppet.

– Vad är det för jävla galning? hördes en flämtning.

Hon tog upp en bandyklubba från marken (den hade en inskription: Lilla Fölet), bröt den över knät och skulle just börja förklara för snorungarna att de fick lov att hålla sig hemma resten av vintern – när det plötsligt klongade till i hennes hjälm, hon stapplade bakåt, träffades igen i bröstet som av en slungsten och vräkte sig ner bakom en tunna som genast träffades av en ny, hård projektil: kang! En stor spelkula i sten rullade fram på marken.

Lydia tittade upp bakom tunnan. Det stod en liten gestalt på en av sopvallarna − i ljuset från eldarna syntes bara siluetten och den böjda klubban över axeln. För en stund var det alldeles tyst, sedan gav pojken ifrån sig ett genomskärande au-au-au, och så flydde de allihop utom hunden som stod kvar och ylade skräckslaget och en gosse som låg kvar i snön.

På stigen uppenbarade sig Broberg:

– Det var en jävel att skjuta prick.

Lydia ruskade på huvudet. Medan Broberg tittade till den skadade gossen gick hon bort till hunden och lyfte upp den:

– Så ja, putte, ingen fara.

Den blinde konungens spira

Den blinde konungens spira

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny