Första kapitlet: Villa Havsbris av Caroline Säfstrand

I romanen Villa Havsbris återvänder Sophie motvilligt till sitt barndomshem, det gamla kurhotellet Villa Havsbris, som hon fått ärva efter moderns död. Hon vill inte vara här längre än nödvändigt och planen är att återvända till karriären och livet i Berlin så fort hon bara kan.

Sophie kan inte höra vad mannen framför henne säger, hon ser bara hans läppar bilda ord under den välansade mustaschen. Det surrar i trumhinnorna och sticker i huden. Göte Sirlander, advokaten som försöker prata med henne, kisar med ögonen. 

”Du ser blek ut, Sophie. Behöver du lite vatten?” 

Hans basröst tar sig igenom bruset och hon nickar matt. ”Gärna.” 

Rösten låter skrovlig och hon harklar sig.

”Tack”, säger hon när han räcker fram ett glas.

”Jag förstår att detta kommer lite som en chock. Men huset har en fantastisk potential. Många skulle se det som en drömvinst på lotto.” Han nickar ivrigt som för att övertyga henne. 

Sophie tittar på nyckeln som ligger på bordet. Drömvinst. Det kanske ser så ut. Trehundra kvadratmeter, grön träfasad, en röd dörr, två tornrum med tak som toppiga maränger och havet på andra sidan gatan. Men det är inte huset det handlar om, det är allt det där som sitter i väggarna. Varför i hela friden sa hennes mamma Mona att hon sålt det, när hon i själva verket bara låst in nyckeln? Sophie mindes samtalet för tio år sedan under pappa Lennarts begravningskaffe som om det vore igår. Så där i förbifarten, när Mona samlade ihop urdruckna kaffekoppar, hade hon utan att titta på Sophie sagt: 

”Jag har sålt Villa Havsbris och köpt en lägenhet i stan. Du har ju ändå aldrig brytt dig om det där huset och det är för stort för mig nu när jag är ensam.” 

Det var sant. Sophie hade flyttat till Berlin när hon var nitton år och bara gjort sporadiska besök efter det. Husets framtid hade aldrig nämnts. 

Göte skjuter nyckeln lite närmare henne. 

”Du ska väl inte åka tillbaka till Berlin förrän imorgon, så du hinner ju ta dig en titt.” 

”Sa hon varför hon ville att jag skulle ha det? Till mig sa hon att det var sålt …” 

Göte tar fram ett foto och lägger på bordet. ”Nej, men hon lämnade det här tillsammans med nyckeln.” 

Sophies hand darrar till när hon tar upp det. Marit, Sophies mormorsmor som startade kurhotellet Villa Havsbris en gång i tiden, står stolt med armen om sin dotter Margareta, som tids nog tog över verksamheten och öppnade ett bed & breakfast. Mona, som kan vara i sexårsåldern på bilden, sitter på trappan och räcker ut tungan. Sophie öppnar handväskan, lägger ner nyckeln tillsammans med testamentet och fotografiet och reser sig upp. Nu önskar hon att hon inte tagit på sig skor med så hög klack. Hon vinglar oroväckande när hon sträcker sig fram för att säga adjö till Göte. Han håller kvar hennes hand och säger: 

”Jag har varit där och tittat till huset då och då sedan Mona lämnade, spolat i kranar, satt på värmen under vintern och så. Jag tog mig också friheten att besiktiga det så att du vet vad du tar över. Protokollet ligger i köket. Huset är av gott virke. Fasaden skulle visserligen behöva ses över, en del takpannor skulle behöva bytas, men invändigt är det mest lite … skönhetsrenovering … som behövs. För att fräscha upp det hela. Huset har stått tomt i många år nu.” 

Hon drar handen till sig, nickar kort och lämnar kontoret. ”Lycka till”, hör hon honom ropa efter henne.

Bara lite renovering, suckar hon, och öppnar dörren till hyrbilen. Det tar ungefär en kvart att åka från advokatbyrån i Ängelholm till Skepparkroken – sjöfartsbyn som sedermera blev badort. Som en borttappad pärla ligger den där mellan de attraktiva badparadisen Skälderviken och Vejbystrand. När hon passerat tågstationen ökar pulsen. Hon släpper på gasen och rullar sakta ner längs med vägen. Framför henne ligger den böjda strandlinjen som en spänd båge. Hon krypkör förbi gamla hus, gatuskyltar som pekar in i trånga gränder och ljugarbänken i trä på första parkett mot havet. Ingenting verkar ha förändrats sedan hon var här senast. Efter de två korsvirkeshusen, precis där Skepparkroken tar slut, ligger Villa Havsbris. Hon stannar och tittar på huset genom bilrutan. Det är inte svårt att förstå att detta en gång i tiden var ett populärt kurhotell. Säg den själ som inte kunde läka i en miljö som denna. 

Sophie sätter nyckeln i dörrlåset och vrider om. Precis som alltid fastnar den på halva vägen. Hon lirkar med en liten koncentrerad rörelse tills det klickar till. Dörren glider upp. Sophie trycker handen mot bröstet för att få luft. Hon hade aldrig trott att hon skulle få se huset igen. Huset som hon både älskat och hatat. Älskat för dess historia och vackra rum, hatat för stunderna då det känts som ett fängelse. Luften i hallen är rå och doften av fuktigt trä kittlar i näsan. Hon nyser med munnen stängd. Så där som hennes mamma alltid sa att hon inte fick göra. ”Du kan spränga hjärnan då”, bannade hon. Det var så mycket Sophie inte fick göra. Det mesta gjorde hon i alla fall. 

Klackarna ekar mot golvplankorna. Hon håller blicken stadig och skymtar bara de stängda dörrarna och den ljusblåa trappan i ögonvrån. De svartvita fotografierna på väggen bildar en grå dimma i periferin. På tröskeln till köket blir hon stående. En lätt flämtning som inte hörs, men känns, undslipper henne. De slitna, mintgröna köksluckorna med handtag av porslinsknoppar är kvar. De som Mona i alla år sa att hon skulle byta ut till modernare: ”sådana där som de har på Ikea.” Och vid den ena väggen står den gamla vedspisen av gjutjärn som en påminnelse om husets långa levnad. Hon drar handen över den skrovliga ytan och duckar för ett vackert mönstrat spindelnät.

Det är som att göra en tidsresa tillbaka till ett liv Sophie sedan länge lagt bakom sig. Luften står still. Hon viftar med mobilen som en solfjäder och öppnar samtidigt fönsterhaspen. Det känns som om huset drar ett djupt andetag av syret som väller in. Sophie gör detsamma. Härifrån ser hon den mest blomstrande delen av trädgården, men också havet. Det märks tydligt att någon med känsla för det visuella en gång i tiden planerat växligheten för att ge fri sikt från köksfönstret. En vy för konstnärer att älska, brukade hennes pappa säga. Hon följer den rangliga spaljén med blicken: där kommer vildkaprifolen att klättra om några veckor. Förvånat konstaterar hon att allt är pedantiskt skött. Inte kan väl grannen Ella fortfarande ta hand om trädgården? 

Sophie plockar fram listan hon skrev på morgonen och ser samtidigt att det står en kaffemugg på bordet. Hon känner igen blåklockorna som pryder ytan. Hon älskade den som liten. Kanske för att den alltid stod högst upp på hyllan i vitrinskåpet. Onåbar. Mormor Margareta hade målat den en gång i tiden, och av någon anledning hade den placerats där på sin piedestal och fick bara användas av Mona på Mors dag. Lutad mot muggen står en slarvigt avriven papperslapp. På lappen står ett enda ord skrivet. FÖRLÅT. 

Sophie står alldeles stilla och stirrar på de sex bokstäverna. Hon känner igen sin mammas handstil. När har hon lämnat den lappen här? Är den skriven till henne? Är det ett förlåt för att hon lämnat huset i Sophies händer? Eller är det något helt annat? En rysning letar sig uppför hennes ryggrad som små trippande, iskalla fingertoppar. Vid sidan av lappen ligger besiktningsprotokollet som Göte nämnde. Hon ögnar snabbt igenom det, stannar upp här och var. Fukt i ett av sovrummen, om hon förstår det hela rätt så är det en mindre läcka i taket som orsakat det. Drag i salongen. En del strömbrytare och vägguttag måste bytas ut. Hon sliter blicken ifrån protokollet och tar fram sin egen lista istället.

För varje punkt som stryks andas hon lite lättare. Begravningsbyrån. Solhemmet. Advokaten. De två sista punkterna är kvar: minneslunden och flyget hem. Hon tar pennan och skriver dit en ny punkt. Sälja huset? Svetten får blusen att klistra mot huden. Hon tar av kavajen, knäpper upp en blusknapp och blåser luft ner i urringningen innan hon sätter sig långt ut på kanten av köksstolen. Hennes mammas gravsättning, eller direktkremation som det tydligen heter när man begraver någon utan ceremoni, skedde redan för ett par dagar sedan, men begravningsentreprenören vill träffa Sophie i minneslunden innan hon åker hem. De har bokat ett möte klockan tio nästa dag. Flyget hem till Berlin skulle avgå från Köpenhamn samma eftermiddag. Det var så Sophie hade planerat det. Men det var innan hon träffat advokat Göte Sirlander och fått nyckeln till Villa Havsbris. 

Hon låter återigen blicken leta sig ut genom fönstret. Om några månader kommer gråpäronträdet att ge frukt. När hon var liten brukade hennes pappa lyfta upp henne så att hon kunde plocka säsongens första päron. De var lika otåliga båda två och testade alltid frukten några veckor för tidigt när skalet fortfarande var hårt. Hennes mamma hade haft ett päronträd utanför sitt rum på Solhemmet. Undrar om det fått henne att tro att hon var hemma, eller om det bara hade fått henne att längta hem? Sophie suckar, det var bara några timmar sedan hon hämtat väskan med mammans tillhörigheter på demensboendet. Hon hade tänkt att det var en märklig plats, som en blandning av någons vardagsrum och ett sjukhus. Gråa linoleumgolv och gamla rokokobyråer, vuxenblöjor och blommiga kaffekoppar på fat. Det var trevligt och rysligt på samma gång.

Mona hade bott där de senaste fem åren, svårt märkt av alzheimern, som kommit så plötsligt och aggressivt. De senaste två åren hade Sophie bara hälsat på henne en gång om året. Hennes mamma hade suttit ute i trädgården båda gångerna. Det hade sett ut som om hon motvilligt placerats där, iklädd en grön klänning den ena gången och en crèmefärgad den andra. Någon hade målat hennes naglar snäckskalsrosa – ett bevis på hur frånvarande hon var. Mona målade aldrig naglarna. Hon hade inte känt igen Sophie någon av gångerna. Allt hon hade gjort var att pilla på en servett tills den smulats sönder. Sophie hade lett proffsigt åt personalens ord om att det betydde mycket för Mona att hon kom och hälsade på, men hon visste att det var mer kärleksfullt att låta bli. 

Sophie hänger kavajen över armvecket, stänger fönstret, stoppar ner listan i väskan och tittar på lappen med sin mammas ”förlåt” som ligger kvar på bordet. Sedan vänder hon och går genom den långa hallen och ut ur huset för att åka till havsbadshotellet Klitterhus där hon bokat ett rum över natten. Vad hon ska göra med Villa Havsbris har hon ingen aning om.