fbpx

Rookie 5: John Ajvide Lindqvist tar oss med in i skrivarstugan

Författaren John Ajvide Lindqvist i långintervju.

I detta avsnitt av Rookie-serien möter vi en ödmjuk svensk skräckmästare som lyckas fånga både läsare och kritiker över hela världen. Nu är han aktuell med en ny bok, som tar oss med in bakom kulisserna i skapandet. Boktugg presenterar också ett exklusivt utdrag ur den här högaktuella boken. 

John Ajvide Lindqvist: Att skriva en bok var min sista möjlighet att få syssla med något kreativt

Få författare har den där magiska känslan för en berättelse som kan dra in både den kräsna kritikern och den mer vanliga läsaren. Men de som lyckas, gör det ofta gång på gång. John Ajvide Lindqvist har under flera år etablerat sig som en av de här författarna. Guld i pennan, tycks det. Han skriver på ett sätt som placerar skräckgenren i helt nytt ljus, och inte bara får han bokköparna att darra på handen, utan han lyckas också beröra dem med sina mörka historier.

Kanske är det för att han tagit avstamp i sig själv så många gånger, och att hans ingång till böckerna var genom händelser som drabbade honom svårt. Som ung grabb mobbades han i skolan, och vem går hel ur sådana händelser? Men kreativa människor vänder det till sin fördel, och väljer att använda det i sitt skapande. Det var också det John gjorde när han började skriva.

Nu låter en sådan sammanfattning så klart enklare än hur det egentligen var. Ingen bara sätter sig ner och skriver och läker sina sår, men det finns stigar som långsamt leder dit. John påpekar ofta att han provat det mesta för att ta sig fram i livet. Till Boktugg säger han:

– Mitt yrkesliv är grovt räknat en lång serie misslyckanden. Först försökte jag bli trollkarl, men misslyckades. Sedan var jag ståuppkomiker tills även den karriären gick åt skogen.

Det gick alltså inte som på räls för honom, men han minns tydligt hur det lossnade när han plötsligt fick ur sig skräcknovellen ”Kommunion” på en enda vecka och kände hur roligt det var att skriva. Att det kom enkelt för honom, när han skrev om rätt saker.

– Innan dess hade jag varit mer pretto i mina novell- och romanförsök. Men när jag omfamnade den genre jag växt upp med lossnade det. Jag tänkte: ”Det där gick ju bra, få se om jag kan skriva en hel roman.”

Därav kom försöket med Låt den rätte komma in. Han kände att han hade fått till något riktigt bra och hoppades att han träffat rätt den här gången – att det var med skrivandet han skulle lyckas. Men succén kom inte omedelbart hos förlagen och han minns känslorna och tankarna under tiden han väntade på deras svar.

– Att skriva en bok var min sista möjlighet att få syssla med något kreativt och jag blev alltmer nedslagen i takt med att de många refuseringarna på min första roman, Låt den rätte komma in, droppade in.

Och till slut hände det

Gav upp gjorde han ändå inte, trots förlagens tvekan. Han visste att han var något på spåren, när han nu omfamnat sin egen uppväxt, och plågoandarna som förföljt honom under skoltiden. Genom att placera den här gripande skräckhistorien på samma plats där han gått omkring som barn, där han levt med rädslan och sina mobbare, hade han fått till en stark och skrämmande roman.

Han berättar att man kan gå runt i stora delar av Blackeberg med Låt den rätte komma in som karta. Det har till och med hänt att en del amerikanska hardcorefans rest till Stockholmsförorten och bockat av platserna för romanens händelser, skapat kartor och lagt ut på nätet.

ANNONS

Fantastiskt så klart, men knappast något John väntade sig när han satt hemma och väntade på att de sista förlagen skulle höra av sig. Precis som andra opublicerade författare var tillvaron ett pussel som ständigt måste läggas för att livet skulle gå ihop.

Han och hans hustru Mia hade så risigt med pengar att det inte längre var rimligt att han nästan uteslutande arbetade med något som inte drog in något till hushållet. Han gjorde som så många andra aspirerande kreatörer och tog ett jobb för att få in pengar till kassan. Valet föll på ett fritidshem, där han arbetade ett tag.

Men när han en kväll kom hem, trött efter en lång dag på jobbet, så möttes han av sin hustru Mia i trädgården.

– Hon berättade för mig att det ringt en Jan-Erik Pettersson från Ordfront. Han hade sagt att de ville ge ut min bok. Och ja … det var en glädje så stor att den påminde om svindel, ett stort, ljust sug genom hela kroppen. Följden blev att jag kunde kalla mig författare, även inför mig själv. Väntat var det sannerligen inte efter åtta refuseringar.

I den stunden var han framme. Han var hemma. Och lyckligtvis hade han dessutom fortsatt skriva under tiden han väntat på alla de där svaren från förlagen och hade kommit en bra bit på bok nummer två, Hanteringen av odöda. Den hade förvisso bringat honom stora problem under processen, men i och med att han nu var publicerad kändes också det arbetet enklare.

På skrivbordet låg även ett par noveller han hunnit skriva, och bland dem fanns ”Gräns”, som numera blivit film. Av novellerna skulle det så småningom bli samlingen Pappersväggar.

John Ajvide Lindqvist. Foto: Thron Ullberg

Det kreativa arbetet med en bok

En av de vanligaste frågorna till framgångsrika författare är hur deras skrivprocess ser ut, och hur de nått fram till den där alldeles egna arbetsgången. För många tar det flera böcker att hitta ett sätt att organisera sig som gör att det blir allt enklare att få ihop råmanuset. John vet precis hur han jobbar och är helt på det klara med att det här med att skriva synopsis inte är något för honom.

– Istället antecknar och antecknar jag … Jag har drygt 1 500 sidor med anteckningar bara till mina sju romaner. Det är mitt sätt att tänka och jag har gjort så sedan min första bok. Med tiden rymmer anteckningarna mindre kring stilistiska grepp och mer kring tankemässigt eller existentiellt innehåll. Jag planerar i allmänhet för 20–30 sidor framåt, skriver dem, och planerar sedan för nästa sjok. Jag är som sagt en sopa på att skriva synopsis. Jag måste testa att skriva för att veta hur det ska gå.

Som utomstående betraktare börjar man förstås undra om det här kanske är en vinnande formel i så fall, och något man borde ta åt sig. För större framgångar än John har få svenska författare haft med sina böcker. Han är publicerad i över trettio länder och har fått flera verk filmade. Och det är inte något han tar lätt på. Han känner sig enormt lyckligt lottad som varit med om så fina adaptioner av sina manus, både när det gäller film och scen.

Han minns särskilt hur han tidigt i processen under filmningen av Låt den rätte komma in åkte upp för att besöka inspelningen i Luleå. På ett litet hotellrum tog Tomas Alfredsson fram datorn och visade några av scenerna som de spelat in.

– Tårarna började rinna på mig för jag tyckte att det var vackert, så perfekt. Har jag förtroende för regissören så vill jag att han eller hon ska framställa sina egna bilder, inte mina, bara historien berättas. Jag vill bli överraskad, och hittills har det bara varit positivt.

Efter så stora framgångar med ett verk kommer så klart också tankarna på en uppföljare. Redan för ett par år sedan skrev John novellen ”Låt de gamla drömmarna dö”, som var en slags fortsättning på Låt den rätte komma in. Men tankarna på att plocka upp tråden lade sig ändå inte. Och sedan kom den där idén som han kände kunde vara just den utveckling han letat efter …

– För närvarande har jag två andra romaner att skriva först, sedan får vi se. Den borde heta Until my mouth dries, men det blir så bökigt på svenska.

ANNONS

Att skriva både romaner och noveller

Många författare värjer sig mot novellen som format, eftersom den är mer svårsåld både mot förlagen och den slutliga läsaren. Men John håller inte riktigt med om att novellen skulle vara det svåraste området för just honom. Han har funderat en del på det där och kommit fram till att han haft det tuffast med romanerna.

– Att skriva romaner är för mig lika problematiskt som det var i början, säger han. Jag vet aldrig om det ska bli ett hästjobb, som med Himmelstrand, eller segla framåt utan större problem, som med Rörelsen. En novell kan jag däremot svänga ihop ganska enkelt nuförtiden. Jag vet hur man gör, liksom. Troligen är det en nackdel, men man kan tyvärr inte o-lära det man lärt sig.

Många som precis har börjat skriva tänker att processen med en bok blir enklare med åren, och i det finns eventuellt en viss sanning. Men att skriva blir aldrig okomplicerat. Det är ett hantverk, och i arbetet kan saker gå fel och problem uppstå.

– Jag tror inte att svårigheterna försvinner, säger John. Att hitta på något ur inget är en hög tröskel att ta sig över, i stort sett varje dag. Mycket sällan går det enkelt. När man väl kommit igång kan det i bästa fall flyta på så fint att fingrarna inte hinner skriva det som hjärnan hittar. Men just att börja kan vara rejält motigt. Min enda rejäla krampperiod kom under arbetet med Himmelstrand, min femte roman. Allt jag skrivit kändes tomt och stumt, allt jag försökte skriva kändes meningslöst. Jag skrev inget på två månader. Sedan sa jag till mig själv: ”Du måste skriva. Nu ska du skriva tre sidor om dagen. De får vara hur dåliga och kännas hur meningslösa som helst, men de ska vara tre.” Sedan höll jag fast vid det.

Ett trick som lönade sig. Boken är en suggestiv historia som suger in läsaren och skapar en lite annorlunda Ajvide-roman med flera bottnar. Fler kritiker gav honom också extra applåder för språket i just den här boken. Men att prata om priser och god kritik gör han inte så gärna.

På en direkt fråga om vad han själv tror om att han tilldelats så fina priser för sina böcker (GP:s litteraturpris och Selma Lagerlöfs litteraturpris) svarar han undflyende, och rycker på axlarna. Sedan undrar han rakt ut om det kanske inte bara är tur? En blygsam kommentar, av en av våra mest internationellt framgångsrika författare någonsin.

Boktuggs nyhetsbrev
Håll dig uppdaterad om de senaste trenderna. Vi tar dig med bakom kulisserna i bokbranschen. Kostnadsfritt.
Vi delar aldrig din epostadress med tredjepart. Avsluta när du vill.

En ny bok om att skriva skräck

För den som vill veta mer om John Ajvide Lindqvists arbetsprocess så kommer nu en bok som är helt inriktad på själva skrivandet av hans romaner. En bok som han tyckte var lika rolig som givande att genomföra. Med ens var han också extra glad över att ha sparat alla de där anteckningarna som han gjort inför varje roman. Här fanns inspiration och minnen att hämta till nya Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande.

– Det var i särklass den roligaste bok jag skrivit, säger John. Återigen: att hitta på något ur inget kan ibland kännas omöjligt, men här hade jag de gamla anteckningarna att utgå från. Jag hade bara att välja bland dem, och kommentera dem. Värsta lyxjobbet. Jag hoppas att den kan funka som ett generöst tilltaget extramaterial till samtliga mina romaner och en inblick i hur det fungerar att vara författare, både tankemässigt och rent praktiskt. En färdbeskrivning och användarmanual i ett.

Helt klart är det en bok som kommer att dra blickarna till sig. En personlig reflektion av en driven författare kan inte bli annat än ännu en framgång.

Utdrag ur John Ajvide Lindqvists nya bok: Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande

Från sidan 13 och framåt:

Innan Låt den rätte komma in (LDRKI) var jag ståupp-komiker och skrev roliga monologer till mig själv och andra, samt sketcher för scen och teve. Det fungerade fint, men så snart jag försökte skriva något som inte var avsett att roa gick det sämre. Tre mer eller mindre usla pjäser blev det, samt konstlade utkast till romaner och noveller. Konceptet «författare» gjorde mig förstelnad. Jag hade stora idéer och knölade med vad jag trodde var ett litterärt språk. Efter flera år kom jag på att skriva en skräckhistoria och spärrarna släppte. Novellen Kommunion skrev jag under några intensiva dagar utan andra litterära anspråk än att göra den så spännande och otäck som möjligt. Det gick vägen. Ingen stor litteratur, men äntligen släppte det och jag kände att «det här kan jag». Uppmuntrad av framgången började jag i december 2000 försöka hitta på en roman i samma genre.

2000

11/12

En vampyrroman. Som utspelar sig i Blackeberg. Jag är inte säker på att det rör sig om just vampyrer, men någonting liknande.14

Jag hade laborerat med olika slags monster. Min grundidé var: Någonting otäckt kommer till Blackeberg, låt oss se vad som händer. Att jag valde en vampyr hängde samman med att jag då fick en hel del gratis. De flesta vet ju ungefär vad en vampyr är.

Vi har en gård liknande min. I en förort. Ett ensamt barn. Utstött. Så kommer en ny pojke till gården. Denne blir hans vän. Den nye pojken är vampyr. Pappan eller mamman vampyren bor med är bara en hjälpare. En vanlig människa under hans kontroll. Kanske går pojken bara ut på natten. Han suger då blod från barn. Risken är att allt blir för makabert. Jag vet inte om de han biter själva blir vampyrer. I sådana fall kanske dom gömmer sig i källarkontoren. Jag vill ha en scen i badhuset. Denna rena, klordoftande plats.

Detta är det första exemplet av många på starka bilder som dyker upp tidigt i processen och som jag sedan med dårens envishet håller fast vid. Mycket av det som har kommit att bli mitt modus operandi tog form under skrivandet av LDRKI. Då jag inte gått någon kurs eller utbildning hade jag inga mallar att förhålla mig till och ingen koll på skrivregler, som kommatering. Att det är så mycket direkt dialog i boken beror på att jag inte kunde annat och min dåvarande redaktör Elisabeth Watson fick ett styvt jobb med att rätta alla mina grammatiska misstag. De har blivit färre med åren.

I Carmilla av Sheridan Le Fanu nämns att hennes kista är full av blod. Jag tänker mig att vampyrpojken sover i blod. Badkaret i deras badrum är fyllt av blod i vilket han sover, under ytan. Han andas alltså blod. När han går ut och suger om nätterna samlar han på sig. Sedan släpper han det ifrån sig, ut i badkaret, det ingår i den stora metabolismen.

Det är en häftig bild med blodnivån i badkaret som sjunker när Lacke drar ur proppen och Eli som sakta kommer till synes, men när jag många år senare skrev filmmanuset insåg jag snabbt att jag inte kunde ha den med. Det är helt enkelt för konstigt och skapar för många frågor som inte kan besvaras i bild. Tyvärr.

2001

2/1

Jag drömde att jag sprang över ett fält och sjönk ner i snö. Kanske vampyren försvinner således? Man ser alltid vampyrer begravda i jord. Men en vampy r begraven i snö? Blodspår och snö är vackert.

Ett viktigt och svårdefinierbart moment i tillkomsten av en roman är hur den ska kännas. Det måste väntas in. Plötsligt dyker det upp en bild, en doft, ett ljus eller en sång som hjälper till att definiera berättelsens feeling. Det är sällsynt att sådant kommer till mig i drömmar, men här bestämdes det alltså av en dröm att berättelsen skulle utspela sig på vintern, vilket är milt sagt centralt för dess feeling.

22/1

Bilderna mal på under skrivande av annat.

Scenen i badhuset utvecklade sig fasansfullt medan jag var där med Fritiof. Såg alla dessa livliga barn, tänkte på paniken som skulle utbryta. Det ska inte vara en allmän massaker. Det är för mycket. Däremot är det så här: Det finns tre plågoandar som förföljer jaget. Det är dessa som dödas i badhuset.

En del av bilderna i mina berättelser uppstår när jag ser eller är med om något som jag tycker är fint och vackert. Ibland kan då skallen opåkallat börja framställa bilder av hur allt detta fina skulle kunna förstöras. Att gå med våran då fyrårige son till badhuset var alltid en höjdare som gjorde mig lycklig. Alltså.

Kanske en annan scen ute i skogspartiet, där dom bundit och plågar jaget. De har grävt en grop åt vampyren, slänger ner honom i den för att solljuset ska hitta honom.

Jag tror aldrig att jag övervägde att skriva berättelsen i jagform, det är bara att jag inte hade kläm på distinktionen mellan «jaget» och «huvudpersonen» (HP). Idén var alltså att HP skulle stå bunden och tvingas se på medan solen bränner upp hans bäste vän.

Grejen här är att jag personligen vill ta hämnd på alla som gjort mig illa. Löjligt, visst. Men jag tror det är en fin drivkraft.

Detta har jag ständigt förnekat när någon frågat. Men här skrev jag det tydligen svart på vitt.

Jag överväger att ha en hjälte också. Alltså ett barn som är medveten om vampyren. Denne tillhör inte plågoandarna. Kanske har han en pappa eller mamma som tror på det hela, vill hjälpa honom att bli kvitt vampyren. Här kan en intressant dynamik uppstå inom HP, hos vilken en hel del sympati ska ligga. Mobb-offret som får upprättelse. Men han tillhör den onda sidan. Hjälten är emot honom. Givetvis kommer hjälten att gå under.

Den nämnda dynamiken inom Oskar kom att uppta mig, och därmed texten, så mycket att jag tappade behovet av en hjälte. Så småningom tillkom dessutom Lacke som fick överta flera av de funktioner som hjälten skulle ha haft. Berättelsen kom att få en sådan riktning att även Eli är ett slags hjälte eller antihjälte.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Stäng meny