Grönköpings Veckoblad – en svensk klassiker tuffar vidare in i framtiden

Det välkända veckobladet från fiktiva Grönköping har roat och upplyst svenskar i mer än 100 år. Med sina finurliga formuleringar levererar de nyheter ur nutiden med både humor och träffsäkerhet. Möt ständige medarbetaren Rolf Christerson.

Boktugg dök ner på flera platser under Bokmässan och hittade en hel del godbitar, som inte alltid syns så mycket i nyhetsflödet. En av dem var utan tvekan Grönköpings Veckoblad – en klassisk tidning som ännu trycks i gammal god anda, med tio nummer om året. Men det finns mycket som är väldigt speciellt med just den här tidningen.

Vi träffade som hastigast Rolf Christerson på mässan och fick ett par minuters pratstund med honom, om hans långa bana i veckobladets tjänst.

– Jag har varit med i tidningen ett tag, säger Rolf och skrattar. Jag började 1961. Då fick jag in min första artikel, samtidigt som jag gick på realskolan. På den tiden hette chefredaktören Seth Brenberg, och han var den andra av två som funnits med sedan starten 1902.

Namnet på tidningen spås dock komma från än äldre källor, och man säger ofta att det kan vara från Albert Engströms svit med teckningar i Söndags-Nisse runt 1895. Han nämner en viss småstad, med namnet … Grönköping. Där nämns kor på torget och societetsbal på hotellet.

Runt 1902 kom veckobladet, som en del av samma Söndags-Nisse, och runt 1916 blev det en helt egen tidning. Då kom också idén med ett fast galleri människor i bladet, och många av dem återkommer som karaktärer än idag.

– Inledningsvis var idén att göra en parodi på den tidens småstadstidningar, säger Rolf. Men numera är det mer ett sätt att plantera rikshändelser av politisk och kulturell natur i en småstadsidyll, något ålderstigen. Bilderna är fortfarande av det gamla snittet.

Och det är just det som är så kul med Grönköpings veckoblad. Nutidshändelser placeras som i en äldre tid, men behåller ändå sin kärna och ges en milt satirisk ton. Samtidigt är förstås det finurliga språket en stor del av bladets identitet.

– Den som följer med i det vanliga nyhetsflödet känner med andra ord igen det mesta, säger Rolf och visar upp det senaste bladet. Det görs med god humor bara. Till exempel får hr stadsrådet Joel Eriksson (S) symbolisera statsministern.

Veckobladet ägs av Lind & Co, och tidigare var det Ordfront som stod bakom. Fem, sex personer skriver mycket och regelbundet, men sedan är det ytterligare ett dussin som brukar medverka i tidningen.

– Det måste vara ett par tusen nummer som har släppts sedan starten, säger Rolf.

Mot strömmen är det (så klart) fortfarande en papperstidning, och den finns att köpa i handeln på några enstaka platser. Då som lösnummer. Den stora delen tidningar går dock till prenumeranter, vilka utgör en stor grupp. De är nästan 11 000 och tidningen dyker upp hos följarna tio gånger per år.

Extra kul är det förstås att den även säljs till många i utlandet.

– Vi har en del utlandsboende svenskar som får tidningen, säger Rolf. Och flera av dem framhåller att de bara har den tidningen från Sverige. De tycker att den räcker som övergripande blick av läget i landet. Så sa bland annat Lennart Bernadotte ofta.

Så varje månad skickas ett hundratal exemplar rakt ut i världen, och sprider Grönköpings anda från norr till söder över hela jordklotet.

Det finns också en årsbok där man gör ett urval från den senaste årgången. Fram till 1970-talet kom urvalet varje år, men sedan var det uppehåll under tio år. På 80-talet kände Rolf att samlingsvolymen behövdes igen och nu utkommer den på nytt, om än inte varje år. Den nyutkomna årsboken för 2018 heter Grönköping – idyll med skärpa.

Rolf har även skrivit flera egna böcker, både läroböcker och romaner, och är väl insatt i bokbranschen. Det senaste verket är den filosofiska tankeromanen Meningsverket: myndigheten för rådgivning om livets mening.

– Det är en bok med filosofiska och livsstilsrelaterade diskussioner, säger Rolf. Den får dig att tänka. Men så klart, spår av humor kan förekomma.

När han säger det sista skrattar han högt igen, och sedan bär det iväg längs de trånga gångarna på Bokmässan. Kvar står jag med ett frinummer av den fascinerande tidningen Grönköpings Veckoblad och småler åt den snygga mixen av nyheter och placeringen av dem i en förgången tid. Det är faktiskt som att kastas rakt in i något som roar och verkar uppfriskande på en och samma gång.

Men det är också med lite sorg i hjärtat jag inser att jag missat det här under alla år. Hur mycket annat läsvärt har jag då också passerat utan att se det? Nästa år får jag dubblera mig själv under mässveckan, för att hinna med dubbelt så mycket.