Att göra det omöjliga möjligt – historien om hur Stephen Hawking skrev sina böcker

Det är kanske inte främst en berättelse om en författare. Lika mycket handlar det om drivna forskare och Stephens egen enorma vilja. Han skrev ända fram till slutet.

Vi är många författare i världen. Utgivna, icke utgivna. Vi går upp på morgonen och hoppas att vi ska skriva något och att vi ska få till orden i precis rätt ordning. Scenariot är inte speciellt komplicerat. Fötterna ner på golvet. Sängen bäddas. Vi går ut i köket och slår upp datorn, lagar kaffe. Kanske ser vi till att ta en promenad först. Sätten är lika många som antalet författare och den enda gemensamma nämnaren är väl att vi alla tycker att det kan vara svårt. Att klaga hör liksom konsten till då och då, det komplicerar ju konsten också. Gör den speciell. Ordet skrivkramp ekar i varenda skrivarstuga från norr till söder.

Nå, men sedan har vi de som skriver böcker, trots att det inte borde vara möjligt. Som vrider varenda cell till boost-läge för att få till bara några meningar i taget. Jag tänker på dem som är extraordinära människor, dessa själar som i en nästan omöjlig kamp mot tillvaron ändå lyckas få ur sig en bok. Ibland flera. Fantastiska böcker, dessutom.

Exemplen är flera. Vi har Christy Brown, som i praktiken gjorde allting med sin vänstra fot, även skriva. Och vi har Jean-Dominique Bauby som efter en stroke inte kunde röra sig. Men han kunde blinka med sitt ena öga, och på det viset skrev han en bok om sin situation. Det massiva i det här går knappt att greppa – ansträngningen, viljan, kampen.

Hawkings historia är både fascinerande och inspirerande

Det finns fler exempel, men jag känner att Stephen Hawking bör vara den som vi dröjer kvar vid. Sorgligt nog gick han bort 76 år gammal under 2018. Hans gärning vilar tryggt hos världen och den vetenskapliga forskningen var både banbrytande och spektakulär. Än mer fantastisk är hans önskan att fortsätta skapa, trots att hans sjukdom fortsatte bryta ner honom.

Sedan 1963 led han av den progressiva muskelsjukdomen ALS, en sjukdom som ofta leder till döden kort efter att den konstaterats hos patienten. Läkarnas dom var att Stephen hade ett par år högst, men det fick man sedan revidera.

Han levde i ytterligare 55 år, om än svårt begränsad i sin rörlighet. Inte för att det hindrade honom. Bara dagar efter hans bortgång kan man idag konstatera att han i slutet av livet gjorde sin viktigaste upptäckt någonsin, nämligen teorin om att multiversum lämnat spår som kan mätas med ny teknik. Idén är att man på det viset ska kunna bevisa att det finns parallella universum.

Till Sunday Times säger fysikern Thomas Hertog att Hawking borde ha fått Nobelpriset för länge sedan. Särskilt med tanke på den här senaste exceptionella forskningen.

Att vägra ge upp, trots motgångar

Hans forskning är fantastisk så klart. Men jag själv, precis som många andra författare, stirrar oss kanske blinda på något mer än att Hawking var en otrolig forskare.

Hur skriver man så mycket forskning och böcker som han gjorde, utan att kunna röra sig? Utan att kunna tala, om man med det menar tala som vi andra gör? Han förlorade talet i början av 1980-talet, efter en operation då han var sjuk i lunginflammation. Innan dess kunde han diktera en del, men efter det? Hur gör man? Särskilt intressant är det eftersom själva formulerandet och fångandet av text på något sätt är grundstommen till att kunna utveckla teorier och kunskap kring saker. Vi bygger teorier och nya vägar genom att studera vad vi själv nedtecknar.

Hawking själv förklarade ibland att hans tal börjat bli sämre redan innan operationen. Han benämner det som att han börjat sluddra, vilket gjorde att bara ett fåtal förstod honom. Fram till dess hade han hjälpligt dikterat böckerna för en sekreterare. När problemet nu uppstod var det frustrerande för honom eftersom han inledningsvis bara kunde skriva genom att höja på ögonbrynet när någon pekade på rätt bokstav i alfabetet, en enormt tidsödande process. Både att tala och skriva tog plötsligt enormt lång tid.

Han nämnde det där i de få intervjuer han gav och blev kontaktad av en forskare vid namn Walt Woltosz, som senare skickade honom ett nytt datorprogram han kallade Equalizer. Genom en väldigt känslig avtryckare som lades i hans hand kunde Hawking välja ord via en meny. Via det systemet kunde han formulera en hel mening och sedan skicka ut den via talsyntes. Problemet var bara att han behövde befinna sig vid datorn hela tiden.

Ännu ett steg på vägen mot enklare kommunikation

Woltosz lösning var ett steg i rätt riktning. Och mer skulle komma. Lite senare kom en annan forskare till Hawkings hjälp, nämligen David Mason från Cambridge, och med hans hjälp kunde de fästa en dator till rullstolen. Nu blev kommunikationssystemet portabelt. Det innebar också vissa förbättringar i mjukvaran och nu kunde det bli upp till femton ord i minuten.

­– Jag kan antingen säga orden högt via talsyntesen eller spara dem till en hårddisk, sa Stephen Hawking, enligt sin egen webbsida. Sedan kan jag skriva ut orden därifrån om jag vill det. På det sättet har jag skrivit flera böcker och flera vetenskapliga studier. Det ger mig också möjligheten att hålla föreläsningar. De brukar bli väl mottagna.

Ett exempel är originalverket The Brief History of Time, som handlar om hur Hawking på ett mindre tekniskt sätt skriver om universum. Den befann sig 237 veckor på Times of Londons bästsäljarlista.

I tacklistan till samma bok berättar Hawking själv att han hade många som hjälpte honom på vägen. Forskarkollegor, studenter, sekreterare. Han var frikostig med sin tacksamhet, men det man lämnas kvar med som läsare är förstås ändå att han gjorde allt grundarbete själv, nästan som en protest mot sjukdomen, som han vägrade låta hindra honom.

När sjukdomen blev värre krävdes nya vägar framåt

De senare åren bytte han system från en AMD-processor, till en Intel. Han fick svårare att röra handen alls och kunde till slut inte klicka fram några ord via den hyperkänsliga kontrollen. Nerverna var för skadade. Men man gav inte upp för det, utan gick vidare med ett nytt system som på engelska kallas för cheek switch. Den fästes på hans glasögon och kunde via en infraröd stråle känna av när Hawking spände kinden. Bara den muskeln fungerade och tack vare den kunde han fortsätta skriva mail, böcker och forskning, allt enligt tidningen Wired.

Men till slut gick inte det heller längre. Och när Hawking var nere på två ord i minuten, kontaktade han själv Intel och undrade om de kunde komma på något nytt. Justin Rattner fick uppdraget att titta närmre på saken och han samlade ihop en grupp forskare som tillsammans åkte för att besöka Hawking.

De möttes och satt i ett möte där de diskuterade, utan att något hördes från Hawking själv. Men efter tjugo minuter avbröt han dem via sin talsyntes och förklarade hur glad han var att de fanns på plats. Ingen av dem hade märkt att han under hela mötet suttit och formulerat denna enkla lilla inledning, sitt välkomnande. Så lång tid tog det för honom att skriva ett par meningar.

­En av forskarna sa senare, enligt Wired:

– Först då förstod vi att vi stod inför en större utmaning än vi trott. Det skulle inte bli enkelt. Det tog honom nästan en halvtimme att få ihop bara ett fåtal ord.

Inledningsvis fungerade ingenting de testade. Utan framgång provade de allt från mjukvaror som använts för ansiktsigenkänning till avancerade program som följde blicken. Det sistnämnda blev svårt eftersom Hawkings ögonlock hade en tendens att falla ner. Vad skulle de göra? Man gick så långt som att gå igenom program som försökte läsa av hjärnans signaler, men lyckades inte få någon klar signal från Stephen, vilket förbryllade dem allihop. Man fick ge upp det försöket också.

Långsamt insåg man att man behövde bryta ner arbetet i beståndsdelar och gå tillbaka till det som fungerat tidigare, för att se om det fanns en ingång där. Och det fanns det. Istället för att utveckla teknologin mellan Hawking och människorna runt omkring, försökte man bygga om vägen mellan Hawking och programmet.

Till exempel förbättrade man delen som försökte förutspå nästa ord, som då lät honom välja ett helt ord istället för att skriva det från början till slut. Utöver det gav man sig i kast med att komma åt de misstag som han gjorde i skrivandet. Ofta gjorde mjukvaran att fel bokstav eller ord valdes, och då fick Stephen gå tillbaka och börja om igen. Han vägrade göra på något annat sätt, eftersom han ville att hans kommunikation skulle vara korrekt och välformulerad.

Den största utmaningen där för perfektionisten var att utveckla sitt tålamod. Ju tålmodigare han blev, desto mer korrekt orkade han vara. Men det gjorde så klart skrivandet långsamt.

För att komma runt det byggde man en mjukvara som fick namnet Aster, och via det valdes den bokstav som Hawking avsåg att trycka på till och med om han valde fel. Fascinerande, så klart. Även om Stephen skrev fel ord rättades det till så fort som programmet registrerat vad det trodde avsågs. Det påminner förstås en del om textigenkänning på vanliga mobiltelefoner, men är oändligt mer avancerat.

Teknikens utveckling var inte alltid enkel att ta till sig

Försöket misslyckades tyvärr och det man upptäckte var att Hawking var ännu smartare än man trott, men att han inte haft möjligheten att lära sig modern teknologi. Han hade aldrig använt en iPhone, och det gjorde tekniksprånget komplicerat. Eller som forskarna själva sa:

”Vi försökte lära världens mest kända och smartaste 72-åring att lära sig ett helt nytt sätt att interagera med ny teknologi.”

Skulle man då ge upp? Nej, självklart inte. Forskarna insåg att de försökt vara för allmänna i sitt angreppssätt och började istället studera Hawking själv mycket ingående. De började med att filma honom timme efter timme för att se exakt vad som hände med hans kropp och hur han använde datorn. Detalj för detalj. Det här studerade de sedan allihop gång efter gång efter gång. De saktade ner det till slowmotion och började om igen. Steg för steg.

Till slut var det de små sakerna som gjorde det. Menyer förändrades, tillägg gjordes. Och man insåg att man var tvungen att utbilda den här genialiske mannen noggrant för att det skulle lyckas. Ansträngningen var ju enorm för honom. Varje bokstav en kamp.

En av sakerna man gjorde var att använda sig av tusentals dokument som Hawking skrivit, vilka matades in i systemet för att skapa en sorts artificiell intelligens som grundade sig helt på hans sätt att skriva. Valde han till exempel ordet ”the”, så gavs han genast förslaget ”black” och valde han det kom ordet ”hole” upp. Gravt förenklat, naturligtvis, men grunden till ett fantastiskt system som tillät Stephen att fortsätta skriva.

Systemet fick namnet ACAT (Assistive Contextually Aware Toolkit). På det sättet fortsatte man arbeta med att förbättra kommunikationen.

Hawking var en inspiration för både forskare och författare

Hur man än vrider och vänder på historien, så ser vi både en grupp forskare och en genialisk man som vägrade ge upp. Tekniken kunde ta honom en bit på vägen, men i grund och botten byggde mycket på hans viljekraft. Hans besjälade kamp för att kunna fortsätta arbeta och hitta orden. Inte minst lyckades han som sagt att slutföra en sista forskningsrapport som kanske kommer att förändra hur vi ser på multiversum för all framtid. Det tar andan ur mig.

Och jag kan allvarligt säga att jag aldrig mer kommer att använda ordet skrivkramp. Det är ett riktigt löjligt ord. Så här är det: Sätt dig ner och skriv. Allt annat är en ursäkt, som inte förtjänar att uttalas. Okej, du kanske inte skriver ditt bästa material i just den stunden, eller ens något som du kan använda, men att säga att orden inte kommer är bara trams. Då får du syssla med något annat, helt enkelt. Visst kan det vara svårt att hitta orden, men det mesta är ursäkter.

Beakta de svårigheter människor världen över har tagit sig igenom för att kunna skriva ett par meningar om dagen. Det är bara att göra det.

Vila i frid, Stephen Hawking.  

——-

Mer information: Här kan ni läsa mer om mjukvaran Hawking använde för att kommunicera: http://www.hawking.org.uk/the-computer.html

Källa: https://www.wired.com/2015/01/intel-gave-stephen-hawking-voice/