Nu anställer amerikanska förlag proffsläsare för att undvika att kränka någon

Litteraturen har i alla tider upprört. Men om någon trodde att censurering var ett minne blott får de nog tänka ett varv till. Möt Sensitivity Readers.

Ett nytt medielandskap kräver nya grepp. Så har det alltid varit. Och nu i de lättkränktas tidevarv rättar sig förlagen efter förutsättningarna online. För att inte trampa i klaveret alltför ofta har man börjat använda något som på engelska kallas Sensitivity Readers.

De här läsarna går igenom ett manuskript för att se om du bränner dina skepp någonstans, eller råkar förolämpa en hel folkgrupp genom klantigt valda ord. Den här läsaren bryr sig inte det minsta om bokens logik eller kvalitet i övrigt, utan det handlar helt och hållet om att kontrollera så att du inte använder dig av felaktiga tolkningar och uttryck. Det kan handla om frågor som rasism, genus, religion, beskrivningar av sjukdomar och så vidare. Allt som kan vara känsligt för den breda läsargruppen.

Ofta tar man in de här läsarna i slutet av processen och låter dem gå igenom ett nästan färdigt manus, för att de ska få en klar bild av läget.

Till exempel kan det nämnas, som det också gjordes i New York Times, att förlaget Harlequin i USA i minst ett par fall anställt två sådana läsare för att screena stereotyper och språkliga grodor som kan tolkas som nedsättande. Anledningen var Keira Drakes ungdomsbok The Continent, som fick ett så uselt mottagande att man inte hade något val. Och då var boken inte ens utgiven än, utan bara läst av en stor mängd testläsare. Publiken var dock vansinnig och anklagelser om stötande innehåll haglade över redaktionen och författaren. Lösningen? Man tog in två Sensitivity Readers för att skriva om boken och ge ut den på nytt.

Flera frågor uppstår förstås rätt snart när man tittar på den här lösningen. Plötsligt har de här personerna som känslighetsläser (vilket ord!) en bok en enorm makt över vad som publiceras. Hur mycket ska man städa upp i en bok? Var går gränsen? Och kanske mest av allt, riskerar inte all litteratur att stöpas i nästan samma form?

På andra sidan står en av de här läsarna som till samma tidning säger att:

– Det handlar inte om censur, utan om att se till att de författare som inte kan skildra miljöer och människor på ett korrekt sätt får hjälp så att de inte ställer till med skada.

Frågan är hur mycket hänsyn man ska ta? Och när har man korsat en gräns då stor litteratur hålls tillbaka eftersom man är rädd för reaktionerna? Den frågan är omöjlig att svara på, men helt klart är i alla fall att vi kommer att få se mer sådant här framöver.