Negra Efendic hyllad som Årets Berättare för Jag var precis som du

Tiderna förändras men ändå upprepar historien sig. Negra Efendic fann likheterna i dagens flyktingsituation jämfört med när hon själv kom som invandrare till Sverige på 90-talet när hon sökte svaren på barndomens frågor. Jag var precis som du är hennes självbiografiska debutroman.

Negra Efendic utsågs till Årets Berättare och fick  Stora Journalistpris 2016 för sin självbiografiska debut  Jag var precis som du, utgiven av Natur och Kultur. Från omslaget till boken tittar barnet Negra lutad på sina korsade armar lite snett bredvid kameran, fokuserad på något bakom fotografen. Bokens berättarperspektiven har Negra delat mellan sig själv som vuxen där hon ser tillbaka på sina barndom och sig själv som barn där hon drar sig upplevelsen av barndomen till minnes. Historien blir korsningen mellan nuet och dåtiden.

– I sista delen är jag vuxen och återvänder till barnets värld för att ta reda på vad som hände, berättar Negra när jag möter henne på bokmässan några månader innan hon kommer att tilldelas Stora Journalistpriset för boken. Jag reste tillbaka till min gamla högstadieskola och konfronterade lärare och rektorer där med barnets minnen med mig. Men i boken vänder jag också blåslampan mot mig själv. När man skriver självbiografiskt är det ett måste att göra så. Blottar jag inte mina egna fördomar blir det inte trovärdigt.

Dagens flyktingrörelse påminner Negra om den ström av människor som rörde sig över världen under hennes barndom och där hon själv var en av dem som tvingades på flykt.

– Allting går igen, säger Negra. Hösten 2015 brann flyktingläger precis som det gjorde då. Har vi inte lärt oss någonting?

Negra kommer från nordöstra Bosnien och flydde till Sverige som 12 åring. Den första tiden här blev ett kuskande kring landet med ett otal flyttar från en flyktingförläggning till en annan. Igenkänning när hon idag besöker liknande boenden som journalist är stor.

– Det är likadant nu som då, säger Negra. Men som vuxen har synen på allt förändrats. När jag var barn tyckte jag att det var spännande. Vi levde som i en egen bubbla där vi inte träffade så många svenskar och de flesta av oss trodde att vi skulle kunna återvända. Det är lättare att befinna sig i något när man tror att det är tillfälligt. Man är alltid människa även som flykting och med boken vill jag visa att när man kommit hit har man även lämnat något bakom sig.

Att få skriva om händelserna i barndomen har varit Negras sätt att bearbeta flyktens trauma.

– Jag har haft frågor som legat och gnagt, berättar hon och kikar med sina bruna ögon över mässhavet. Men svaren jag fick när jag började leta var inte vad jag väntat mig.

Under en period under uppväxten bodde Negra i Husqvarna. Det var 90-tal och Sverige befann sig i djup lågkonjuktur där det svenska samhället fylldes med brutal rasism när invandrare fick skulden för eländet. Som ensam flykting i Husqvarna blev Negra hårt utsatt. Det var med det barnets vanmakt och ilska som den vuxna Negra undrande återvände till orten under researcharbetet.

– Jag gick till min gamla rektor och frågade hur han hade kunnat låta det ske, varför han inte gjorde något, berättar Negra. Det var bara det att han hade gjort massor – som jag då inte visste om. Jag hade i alla år trott att skolan stod handfallen men det visade sig att det inte var sant.

Idag ser Negra en radikal förändring kring samhällets syn på flyktingsituationen – de goda krafterna i samhället har gått samman på ett helt annat sätt nu än när Negra kom. Initiativen för integration är många, mötesplatser skapas via teknik och appar samt ett stort socialt engagemang.

– Allt är inte mörkt och hemskt, avslutar Negra. Människor som läser boken och som invandrat till Sveige känner igen sig. Och för de personer som till exempel jobbar med flyktingar ger det en djupare förståelse att få läsa om det.

Foto: Sarah Perfekt