Camilla Ström

Jag började skriva på den här boken redan 2008. Främst för att inte glömma och för att själv förstå vad jag och min familj hade gått igenom.  

Och för att publiken på mina föreläsningar frågade efter den. 

 Jag trodde att det vi som familj gått igenom var över. Men det visade sig att resan skulle fortsätta långt efter de där sju månaderna på IVA. Och att min förlamning börjat långt tidigare. 

 Så åren gick och jag skrev i takt med att insikterna kom. Och det tog tid. Främst att hitta mod nog att våga dela med mig. 

Men nu är den här, min debutbok. Och vid 52 års ålder äger jag min historia utan skam och har lärt mig att även i mörkret kan det gro något nytt och fantastiskt.