På Alla hjärtans dag hyllar vi världens alla romance-författare och deras böcker

Nej, man ska inte vara så snabb att döma. En sanning som blir särskilt tydlig när man tittar på genren romance och dess fans. Här finns något stort och vackert att lyfta fram.

För många förblir romance en genre att skämta om, och göra sig löjlig över när man ska diskutera litteraturens värde och kärna. Inte för att det påverkar populariteten eller försäljningssiffrorna – nej, romance är och förblir en älskad del av många människors liv, eftersom ämnet i sig ger dem hopp om livet, tröstar dem i svåra stunder och erbjuder lite verklighetsflykt när vardagen är som mörkast.

Det här gjorde Angela James från Writers Digest nyfiken, så hon frågade sina läsare varför de älskar romance-böcker. Hon fick då fler svar än hon räknat med, och det var inte bara små sorger som övervanns, utan långa floder av mörker som kunde korsas tack vare böckernas kraft. En kvinna berättar om hur hon hittade sin första romance-bok efter sin brors självmord, under en tid då hon inte kunde företa sig något alls för att gå vidare. Men via romanerna hittade hon en sorts ljus som ledde henne vidare.

På samma sätt berättar människor om hur romance fått dem att börja skriva, och leva annorlunda, och i en del fall till och med fått dem att hitta sitt sanna mål i livet. Passion, hjärta, smärta. Allt verkar gå att lösa och möta tack vare denna sortens böcker, och det är svårt att säga emot när man läser om hur en tjej lyckades ta sig igenom de svåra ungdomsåren som mobbad tack vare romance. En annan växte upp med alkoholiserade föräldrar och gick tidigt in i en depression. Ändå fann hon något att glädjas över, och de korta stunderna av eskapism i romanerna gav henne hopp om en ljusare framtid.

På det viset fortsätter det, rad efter rad, med vittnesmål om hur en bok, eller genren i sig, räddat livet på dem när det varit som värst. Man har skapat sig en säker zon i läsningen, och där kunnat sortera upp världen i bra och dåligt, och samtidigt identifierat sig själv med de olika karaktärerna. Särskilt nämns ordet hopp, igen och igen, och det verkar inte spela någon roll om handlingen i böckerna tycks rimlig eller trovärdig, för det är just känslan av att allt är möjligt som läsaren tar med sig ut i livet igen.

Lika viktigt verkar det vara att man känner igen sig och blir bekräftad i texten, och att man på något sätt ser att man inte är ensam. Visst är det påhittade figurer man läser om, men identifikationsprocessen fungerar likväl och skänker ett par timmars välgörande flykt undan allt annat. Att få känna igen sig, och få veta att man inte är ensam är guld värt, och då är det inte heller så konstigt att just marginaliserade grupper tar till sig innehållet extra väl och kan använda det i ett försök till upprättelse. I böckernas värld kan vem som helst lyckas och kärleken kan drabba alla – och tror man på det, så tror man också på livets föränderlighet. Man är inte fast där man är och kan hitta en väg ut.

Och ja, visst är det värt att påpeka: I den här typen av bok skrivs kvinnor inte in för att vara bifigurer, som passerar i sidostråket. Här vinner de, och går mot nya framgångar genom varje äventyr. I en intervju framhåller författaren Sarah MacLean just det: det är för kvinnornas skull som romance är viktigt, och när genren utvecklas får vi också se fler typer av kvinnor lyckas, oavsett hudfärg, läggning och handikapp. ”Det är därför jag älskar romance – kärlek borde inte vara tragisk. Den ska vara en triumf.”

Det visar sig alltså att vi faktiskt borde betrakta romance-litteraturen för vad den är – en viktig del av livet, för många människor, och ibland den tändande gnistan på resan mot bättre tider. I dessa ibland till synes bomullsinpackade historier ryms ju allt från den vanliga romansen till berättelser om psykisk ohälsa, våld i hemmet och övergrepp. Alltid med en väg ut, en lösning, eller åtminstone en klart lysande låga.

”Jag var verkligen på botten. En vän, gjorde en fin gest. Lämnade en roman inslagen i en plastpåse på min dörrtrappa. Den förändrade allt. Jag kunde förlora mig själv i boken under korta ögonblick och finna stunder av ro, vilket ledde till att jag senare återupptäckte min kärlek till böcker och skrivande.”

Kanske har det något med tydligheten att göra – genrens liksom raka spår och trygga ramar. I det bekanta och snyggt genomförda kan vi dra ett avslappnat andetag som ger oss kraft. Själv minns jag för alltid den första kärlekshistoria som satte spår hos mig. Än idag kan jag ta fram Terry Kays vackra Sång ur skuggorna och återvända till Catskillbergen, och den unga Bobbos kamp för kärleken när han möter flickan från en helt annan social grupp. Åh, så ljuvligt han berättar det också, fina Terry Kay. Vem vill värja sig?

Vi får nog utropa ett trefaldigt leve för romance-böckerna här och nu, på denna kärlekens dag, och hoppas att det fortsätter strömma ut böcker som kan ge oss stjärnhimmel när världens tungsinthet hotar med att ta över livet dygnet runt.

Säkert är att det i en kärleksroman bubblar av inspiration och hopp – så låt oss glittra ikapp en stund och plocka fram den där favoriten.

Med det tänker jag faktiskt gå hem nu, och skaka hand med Terry Kay igen.

Ett gott tips är att göra detsamma.

Vad som helst kan hända.