Bokrecension: Vem finns? av Stina Wirsén

Den vackraste sortens litteratur når alla åldrar och monterar ner även de svåraste ämnen – och det är stort att Stina Wirsén gång på gång lyckas skapa en bro som även de små kan korsa för att möta livets svårigheter. Vem finns? är en bok att ta till sitt hjärta. 

Vem finns?
Författare: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen

Barnlitteraturen är en underskattad och ibland missförstådd genre. Ofta hör man felaktigheter uttalas i diskussioner, och det är inte sällan författare som skrivit för vuxna får för sig att det är enklare att skriva för barn, eller att de kan skriva samma historia som för vuxna, men med färre ord.

Sanningen är så klart en annan, och duktiga barnboksförfattare är giganter när det kommer till att förvalta materialet och presentera det på ett sätt som går förbi alla sådana förenklingar av deras verk. De bemästrar både den där nästan osynliga och vackra lekfullheten som verkligen når fram, och konsten att göra sig jämställd med barnet och tala rakt till det, istället för ner till det, eller via en vuxen medlare.

Och av de som lyckats allra bäst är Sina Wirsén kanske en av de mer kända. Som småbarnsförälder råkar jag på henne dagligen, och då främst via Vem-böckerna, som är så väsensskilda och fina att man efter några veckors läsande till slut inser att man själv och barnet, i det här fallet två och ett halvt år gammalt, läser historierna med lika stor behållning och längtar lika mycket efter att plocka upp dem. Min son har önskat sig alla i serien, och därmed läser vi också alla i serien varje vecka. Ibland varje dag. Allihop.

Den senaste boken i den serien är Vem finns? och den tar precis som de tidigare böckerna upp stora ämnen och frågor som man kanske inte alltid förknippar med barn. Exempel på tidigare verk i serien är Vem bestämmer?, Vem är arg?, Vem är stor? och Vem stör? Genom böckerna sätter Wirsén ord på saker som människor i alla åldrar kämpar med och funderar på i sin vardag. Orden är få, men skurna med en poetisk lyster som på ett exakt och lättförståeligt sätt fångar det ibland oförståeliga, oavsett kön, ålder eller kontinent.

Nya Vem finns? närmar sig även den en mycket svår passage i människans liv, nämligen döden, och då det ofödda barnets död. Varför blev det inte någon bebis av barnet i mammas mage och går det ens att diskutera en sådan sak med lilla Mjau och Pip, de två syskonen som bor tillsammans med sina föräldrar och älskar att höra historien om hur det gick till när de skulle kläckas.

Duvmamman och Kattpappan berättar gärna, och långsamt får vi den typiskt stilsäkra berättelse som Wirsén gjort till sitt signum. Byggd av motsägelser och kontraster (Kattpappan och Duvmamman), och oväntade grepp som både roar och oroar och tar sig tätt inpå betraktaren utan att vi egentligen förstår hur det går till.

De får tre ägg och en dag ska de kläckas. Det blir bråttom till sjukhuset. Doktorn lyssnar och pratar. Men så konstigt. Ett av äggen är tyst. Flera doktorer kommer in i rummet och vi ser de två syskonen kläckas. När det sista ägget öppnas ligger det bara en ensam fjäder inuti, och därifrån svävar historien vackert mellan den oerhörda sorgen som den vuxna läsaren känner och de många frågorna som uppkommer hos barnet i knäet, som undrar varför bebisen inte kom. Sorgen får ta plats på ett sätt som även små barn klarar av, och även om Duvmamman gråter så får vi på något sätt ändå förstå att livet går vidare. Det ledsna syns, men är också abstrakt och ibland mer en känsla i bilden, än vad som sägs rakt ut. Som det ska vara.

När vinden tar tag i fjunet som legat ensamt i det tomma ägget och lyfter det mot himlen så kompletteras de sparsmakade orden av ett uppslag som kanske är det finaste jag sett på många år: fjädern i vinden, och föräldrarna och barnvagnen på väg hem från BB, vinkandes efter det svävande fjunet som lyfter över hustaken och landar hos stjärnorna där det stannar.

Och frågorna från barnen blir fler, de vuxna nickar.

”För oss har hon funnits, så svarar dom stora. Först som en liten gåta i ett ägg. Sen som en dröm om hur det hade kunnat vara. Om ni hade varit tre.”

Genom historien får vi möta döden i fler former, och det görs balanserat och finstämt, med styrkan hos en världsförfattare som inte väjer för svåra ämnen ens när målgruppen är så ung. Att det även finns en sorts allmännytta med böckerna, som samtalsämne för de som behöver, är egentligen bara en bonus, för till skillnad från genreböcker som oftast sätter ämnet före kvaliteten är det här precis tvärtom. Svårigheterna har kokats ner till sin essens och når vart hjärta som kommer i vägen, och just därför hamnar Wirséns böcker i favorithyllan gång på gång.

Det är på riktigt, presenterat med den kreativa och strålande fantasi som få författare når upp till, när bild och ord möts på samma planhalva och får betraktare i alla åldrar att vilja ta upp böckerna igen och igen, trots att de inte är varken lättsinniga eller glättiga.

Och från min son, den lilla pallevanten, kan jag bara säga tack till Wirsén, även om han inte skulle formulera det just så. Han skulle snarare säga: Igen, pappa. En gång till.

Barnlitteraturen i Sverige lever, och är ibland bäst i världen.