Bokrecension: Vi möts på museet av Anne Youngson

Boktugg läser en brevroman som lyckas förvalta genrens fördelar och samtidigt navigerar snyggt mellan fallgroparna. Vardaglig dramatik, om två vackra människor, som till slut verkar ha fått korn på varandra. Läsvärt. 

Vi möts på museet
Författare: Anne Youngson
Översättning: Camilla Jacobsson
Förlag: Sekwa

Brevromanen är en något udda fågel i litteraturvärlden, och det dyker inte upp alltför många verk inom genren. Själv har jag aldrig dragits medvetet åt det hållet, om än jag tydligt minns mitt första möte med boken Adressat okänd för en femton år sedan. Den boken, som gavs ut för första gången 1939, var ett rätt fint exempel på hur man kan utnyttja tystnaden, och skildra det oerhörda genom en blank sida som på sitt sätt blir lika tom som avslöjande.

När jag nu fick händerna på debuterande Anne Youngsons bok Vi möts på museet var det mer eller mindre genom en slump, då jag råkade stå i bokhandeln här i Helsingborg (där jag råkar befinna mig märkligt ofta), och två kvinnor från Kalmar började prata med mig. De var översvallande positiva till boken, och därmed plockade jag hem den utan vidare betänkligheter. Var det ett misstag? Nej, inte alls, och det av flera goda anledningar.

Youngson känns inte som en debutant när hon målar upp porträtten av två mycket ensamma människor, som först sent i livet inser hur övergivna de känner sig. Tina Hopgood sitter på sin gård i England när hon skriver sitt brev till museet i Danmark, för att få kontakt med en viss professor Glob angående Tollundmannen – en perfekt bevarad kropp från omkring år 250 f.Kr. Hon ställer filosofiska livsfrågor och undrar om han minns henne, då de en gång möttes för många, många år sedan. När hon får svar är det inte från professorn utan från en intendent på museet, som beklagar att adressaten dog 1985. Samtidigt säger han att han ska försöka besvara hennes frågor så gott han kan, men undertecknar brevet anonymt och låter därmed saken falla i glömska.

Det gör dock inte Tina, som blir så glad för brevet att hon genast skriver tillbaka, och snart är deras korrespondens i full gång, där allt mellan himmel och jord avhandlas i långsam takt. För det är med all rätt en vacker, saktmodig bok vi har fått i händerna här, och inledningsvis undrar jag om författaren ska kunna hålla mitt intresse ända till slutet. Den farhågan kunde jag skippat, då jag snabbt inser att Youngson arbetat fram bokens många lager med stor omsorg och kärlek.

Konsten med en brevroman är ju att vidga vyerna långt bortom ett vanligt brev, och medlen som står till buds kan ibland tyckas begränsade. Till skillnad från en vanlig bok, så återberättar du som bäst dramatiska historier som redan har hänt när brevet skrivs, eller lyfter drömmar om framtiden i ett möjligt, kommande scenario. Du kan omöjligt vara här och nu i historien, eftersom ett brev först ska formuleras och sedan vikas ihop, läggas ner i kuvertet och frankeras, en biltur eller promenad till postkontoret och sedan brevets fysiska resa från Danmark till England, eller tvärtom, och när mottagaren väl får den emotsedda texten har det hunnit gå flera dagar sedan dramatiken som det berättas om skedde.

Och ändå, trots detta, spänner Youngson bågen så klockrent att jag flera gånger känner både ett märkligt rus av lycka pulsera i kroppen, när hon lyckas nästla ihop karaktärernas vardagar med varandra och samtidigt väver in historiens sorger och motgångar i de långa skrivelserna de skickar till varandra.

Breven har tydliga sorgkanter, där de ifrågasätter livets orättvisa turer, och det är i de små inringade historierna som det lyfter, särskilt när intendenten Anders Larsen berättar om sin förlorade fru och hennes märkliga väsen. I de stunderna, precis som i partierna om Larsens dotters graviditet, är Youngson långt bortom sitt debuterande verk och levererar öronbedövande vacker och förtrollande prosa som bottnar lika bra i sorgsen humor som ömsint skildrad kärlek – vi tror på henne och den nästan förtrollande stämning hon mutar in. Vi vill återvända till det nästan stillastående dramat kväll efter kväll, för att få veta om Tina någon gång kommer att korsa vattnet för att besöka museet.

Om jag ska vara lite tjurig på ett hörn, så kan jag känna att brevskrivarnas röster är rätt snarlika varandra, och gott kunde fått tydligare särprägling. Inte mycket till invändning, så klart, särskilt inte när Camilla Jacobsson gjort en så fantastisk översättning av materialet. Texten har en knivskarp exakthet och vi sveps med av den precisa språkbehandlingen, som trots de lika rösterna har det där lilla extra som får oss att tro att författaren lika gärna kunde gett sig på en diktsamling istället för en roman som första verk.

Det hon lyckas med här, Youngson, är att skapa två riktiga människor som inte känner varandra och som blickar ut över ett oändligt och nattsvart hav innan de steg för steg lämnar stigen som livet förpassat dem till och tar en omväg bara för att se vart den tar dem, och om den eventuellt kan vara lika vacker som den verkar vara när de stirrar sig blinda på det som kanske kan vara kärlek, eller i alla fall ett andetag frisk luft som lyfter dem över rutiner och ingrodd vardag och gör att de får syn på sig själva.

Läs om du vill vara någon som vågar vika av från rutten och ta en chans som kanske inte lovar något, men som får dig att vilja slå upp fönstret bara för att höra fåglarna sjunga en ny vår till mötes. Stillsam dramatik för en publik som har lite tålamod och uppskattar att författaren vänt på varje kommatecken innan hon till sist lutade sig tillbaka och sa: Det här kan jag stå för. Det är så här man skapar magi av helt vanliga människors liv.