Ett bibliotek för alla – Boktugg besöker stadsbiblioteket i Helsingborg

Inifrån Stadsbiblioteket i Helsingborg. På bilden ser vi bibliotekarie Karin Malmström. Foto: Boktugg

På Helsingborgs stadsbibliotek har barn i alla tider haft lite extra personal till sitt förfogande, och biblioteket har ofta legat i framkant när det gäller verksamhetens utveckling. Vi möter ett bibliotek som tar sitt uppdrag på största allvar och som vill inkludera alla stadens invånare.


Varje stad har ett hjärta. Det kan vara ett köpcentrum, eller ett torg, men ofta finns det ett bibliotek någonstans i närheten. Och det är kanske inte så konstigt. Bibliotek drar folk till sig av många anledningar: det är gratis att gå dit, det är gratis att låna böcker, filmer och tidningar, och ofta är det flexibla öppettider på de stora stadsbiblioteken. Det spelar ingen roll om du jobbar lite längre en dag, för du kan åka dit med barnen när du slutat, eller så väntar ni till helgen och gör en utflykt av det.

Stadsbiblioteket i Helsingborg ligger i stadsparken, och har funnits där sedan 1965, och hela tiden fungerat som en knutpunkt för människorna i staden. När vi kommer dit strax innan nio en morgon är kön utanför lång redan och när dörrarna slås upp strömmar folk in för att möta verksamheten.

När biblioteket öppnar är det alltid människor som väntar utanför, inte sällan lång kö också.

Där inne träffar Boktugg Karin Malmström, bibliotekarie, för att prata om hur yrkesrollen förändrats och hur framtiden ser ut för ett bibliotek som det här.

– Både förr och nu sa man att biblioteket skulle vara som medborgarnas offentliga vardagsrum, säger Karin fundersamt. Det talas mycket om offentliga mötesplatser. Vilket är bra så klart, men jag tycker inte det är en heltäckande beskrivning av biblioteken. Vi är mycket mer än det.

Dock håller hon med om att folk gärna återvänder hit varje dag, och använder biblioteken i sin vardag. Som en naturlig del av livet. Studenter går dit för att jobba, äldre går dit tidigt för att läsa tidningen och invandrade svenskar passar på att läsa något från sitt hemland. Familjer fikar eller äter i caféet, och skriver kanske upp sig på någon av bibliotekets kurser när de där.

Det är en plats du kan gå till, utan något särskilt mål, för att bara känna in stämningen. De många gratis programpunkterna utförs ofta i det stora, offentliga caféet, vilket gör att vem som helst kan slinka in lite anonymt och bara sätta sig ner för att lyssna. Det gör det enkelt att vara bekväm och avslappnad.

– Så, visst är det en mötesplats vi arbetar på, säger Karin. Men det finns mycket bakom kulisserna också. Mycket jobb och planering. Du möter människor från hela staden, från alla områden och sociala klasser. Det är inte en homogen grupp som kommer hit. Unga, gamla, hemlösa, nysvenskar, kvinnor och män. Fler än 2 000 personer passerar genom dörrarna varje dag, och de har allihop olika tankar om biblioteket. Det gör vårt uppdrag både komplext och roligt.

Direkt från barnavdelningen på Helsingborgs stadsbibliotek. Stora, öppna ytor, men också små krypin i många hörn.

Barn och unga har alltid haft en stark roll i Helsingborg

En av de mest kända platserna på biblioteket är Skåpet, som har funnits i många, många år. Redan på 1970-talet instiftades en särskild tjänst som gick ut på att möta barn och unga som kom ensamma till biblioteket. Ofta har man där anställt en fritidspedagog som samarbetar med bibliotekarierna för att ta fram en verksamhet som passar på barnavdelningen.

Efter hand har den verksamheten utvecklats och har nu mycket aktiviteter även för föräldrar som kommer dit med sina barn. Genom åren har tusentals barn lärt känna Skåpet, som en säker och trygg plats att gå till, där man alltid möter en vuxen som har tid.

Via den verksamheten leds barnen ofta också in på läsandets väg. Det är svårt att låta bli när böcker finns överallt omkring dem när de kommer dit varje dag. Även om det inte varit ett uttalat mål, så har det med andra ord också skapat många nya, unga läsare i staden genom decennierna.

Ett krypin i två våningar, för de barn som vill vara ifred och kunna läsa i lugn och ro.

På barnavdelningen finns också en läskoja, dit barnen kan klättra upp. Där får de vara ifred. Andra väljer att gå ut i parken utanför och läsa på sommaren, där det då finns utsatta bord och stolar överallt. Ofta sätter man också upp hängmattor, som vem som helst kan låna.

Men på höst och vinter väljer många barn att helt enkelt bara sjunka ner i en saccosäck och njuta av sin favoritbok medan mamma eller pappa gått iväg för att låna böcker till sig själv. Och en bit bort finns det nya UNG-rummet, som lyfts upp från källaren. Där möts ungdomarna som kommer till biblioteket.

UNG-rummet. Här finns också ett litet hörn med poesi och kloka uppmaningar. Platsen är välbesökt av de som lämnat barnavdelningen bakom sig.

Tystnadens vara eller icke-vara

Helsingborgs bibliotek har aldrig varit känt för att vara ett särskilt tyst bibliotek. Inte för att det är något man skäms för, utan snarare har det varit ett uttalat mål att låta alla grupper synas på ytorna som finns i de stora lokalerna.

– Det är inte frågan om att högljudda grupper ska ta över och jaga iväg de som söker en lugn vrå. Absolut inte. Du kan hitta ditt lugn här. Vi har väl tilltagna rum där du kan sitta i tystnad och sköta dig själv och det du sysslar med på biblioteket. Det handlar om att alla grupper ska få lov att komma till biblioteket och känna sig välkomna, under de regler som finns här. För att lösa det så att alla får plats har vi jobbat mycket med att dela upp utrymmet effektivt och tydligt. Det fungerar, säger Karin.

Precis innanför dörrarna möts du av tydlig skyltning. Vart är du på väg?

Det märks att frågan har diskuterats flera gånger. Karin berättar också om hur hon och de andra i personalen en gång kom till ett bibliotek i en annan stad. När de steg in där var det knäpptyst överallt, och deras första tanke var att det ju var bra att man hade så fin ordning där.

Men när de började diskutera saken på tåget på hemvägen slogs de av flera saker. Bland annat att tystnaden på biblioteket kan vara ett varningstecken, som visar på att bara en sorts invånare går dit. Och det, det är inte bra. Bibliotekets jobb är att se till att alla kommer dit. Alla grupper måste vara välkomna.

– Skriver man att det ska vara allas bibliotek, så ska det också vara så. Uppstår det sedan situationer som kan vara stökiga eller bryter mot reglerna, så får man lösa det då. Man får jobba med det. Det är inte en fritidsgård, men samtidigt måste det finnas nyanser i diskussionen.

När debatten om de tysta bibliotekens vara eller icke vara rasade som värst för några år sedan haglade insändarna tätt i de stora dagstidningarna. Ofta skrevs det om kaos på vartenda bibliotek i landet, och att den ursprungliga institutionens värde hade devalverats och var i fara.

– När jag läste alla de där insändarna tänkte jag ofta samma tanke, säger Karin. Är de aldrig på biblioteken, de som skrivit det här? För så som de beskriver det, så är det ju inte. Verkligheten är en helt annan. Jag är säker på att det fanns riskzoner och platser i Sverige där det kan vara sämre än här, men att försöka generalisera på det sättet är farligt. Ofta får samma grupp människor skulden för problemen, och den gruppen som det då talades om hade vi inte några problem med här.

Personalen tar sin rast på förmiddagen ute hos besökarna i det offentliga caféet. Det blir många annorlunda möten.

Att möta besökarna varje dag

En av sakerna som är väldigt speciell i Helsingborg är att personalen varje dag har sin kaffepaus ute i det offentliga caféet, där de då syns och kan interagera med låntagare. Anledningen är enkel: det är mysigt och man vill inte avskärma sig från besökarna.

– Vi ser dem och de ser oss, säger Karin. Det gör de så klart när vi jobbar också, men … det finns en skillnad mot när de ser oss sitta där avslappnat mot när vi står i servicediskarna. När vi fikar ute i caféet är vi inte längre i vår yrkesroll och är mer som alla andra, eller hur man ska beskriva det. Vi har märkt att många uppskattar det, både i personalen och bland besökarna.

Och caféet mitt i Helsingborgs stadsbibliotek var faktiskt ett av de första i Sverige. Genom åren har det tillfört något som man inte ser på så många andra ställen: stammisar som kommit till biblioteket nästan varenda dag under mer än fyrtio års tid. När de var unga kom de för att umgås med vänner och låna böcker, och nu syns de fortfarande här för att tala om sig själva som äldre och om samhället som förändrats omkring dem. Men biblioteket finns kvar.

Mycket av bibliotekets själ finns i just caféet som blivit ett rum för möten och en stunds avkoppling innan man gör sina andra ärenden. När kaffet är uppdrucket lånas böcker till barnen, eller till sig själv, och sedan går man hem i lugn och ro. Inte någon gång har caféet ifrågasatts eller varit ett problem, och det är sällan något överdrivet stoj och stim där.

Även på avdelningen för skönlitteratur finns det stora, öppna ytor. Här samsas ny litteratur med genre-litteratur.

Bibliotekets förändrade roll – för besökare och personal

Under alla år har biblioteket haft en snarlik grund att stå på. I biblioteksplanen talar man om att det ska vara en arena för fri åsiktsbildning där man kan få fri tillgång till information och kunskap, men lika viktigt är att platsen ska vara välkomnande, kreativ och inspirerande som mötesplats.

I arbetsuppgifterna finns så klart också läsfrämjande, men även nytillkomna saker som att man ska minska den digitala klyftan. Ett område som blir allt viktigare, för att vissa grupper inte ska hamna utanför det digitala samhället.

– Åter igen, det finns alltid en tanke med det vi gör här, säger Karin. Jag vill helst inte använda ord som bildning, för det känns inte rätt, men kanske kan man prata om att vi är vägledande in i samhället. Vi hjälper många med mycket, och det tänker man kanske inte på när man går hit för att låna böcker och filmer. Sedan ska man komma ihåg att bokhandlarna är fantastiska, men där hittar du ofta bara det senaste och de som säljer mest. Här hittar du nästan allt. Även smala titlar, som inte säljer. Vi håller litteraturens bredd levande och det måste vi göra, för annars tystas ju de röster som inte är populistiska eller lättsålda. Demokratin består av mångfald.

Avdelningen för Digital inkludering. Här kan du få hjälp med det mesta, som har med det digitala att göra och tjänster online.

En del i den nya given består av en avdelning som heter just Digital inkludering, där biblioteket har samlat allt som har med teknik att göra. Gensvaret hos besökarna har varit stort. Det finns många som behöver hjälp med mycket. Avdelningen återfinns på andra våningen och där kan du få hjälp med det mesta som har med datorer att göra, och man samarbetar också med andra aktörer i samhället, som arbetsförmedlingen.

Frågorna som dyker upp här är många: Hur söker man en bostad? Hur söker man jobb? Vad gör en jurist? Hur skaffar jag ett Bank-Id? Hur mejlar jag? Enkelt för de flesta av oss, men för de som har kommit upp i åldern är det inte lika lätthanterligt alltid.

Man har fötts i en annan tid och behöver lite tips och tricks på vägen. Och för att nå ännu fler har biblioteket nu också anställt två personer som arbetar med uppsökande verksamhet och tar kunskapen med sig till grupper i samhället som inte besöker biblioteket i vanliga fall.

Boka en dator och gör vad du vill … här kan du titta på tv-serier, gå en kurs i Photoshop eller släktforska. Bara fantasin sätter gränserna.

Men vad har då hänt med bibliotekets gamla vanliga uppgifter? Finns böckerna ens kvar?

– Jodå, säger Karin och skrattar. Böckerna har fortfarande en väldigt stor plats här och vi arbetar fortfarande i störst utsträckning med fysiska böcker. Det är faktiskt fortfarande 90 procent fysiska böcker som lånas ut, även om e-böckerna kommer starkt. De digitala böckerna ligger lite efter. Det finns att jobba vidare med där, för att lösa vissa avtal med distributörerna och sådant.

Hon talar också varmt om deras bokcirklar, som går väldigt starkt år efter år. Det är knappt de behöver göra reklam för dem. De fylls snabbt.

I bokcirklarna lyfter man samtalet om böcker och gör en fördjupning av texten. Vuxna kommer och diskuterar böckerna tillsammans och de sköter det oftast helt själva. Det handlar om att tolka texten och tala om vad den säger just dig och sedan lyfta det i gruppen.

– Många får ut väldigt mycket av de här grupperna. De är nästan förvånade efteråt och säger ofta att de inte ens tänkt tanken att det fanns så mycket att diskutera i en vanlig bok.

Här kan du se rakt in i personalens arbetsrum, och de kan från sitt håll se ut över stora delar av biblioteket.

Personalens plats i biblioteket

På andra våningen har personalen sina kontor, och från de flesta rummen kan man se ut över caféet och besökarna som sitter och jobbar med sina datorer bara några meter bort. Personalen ser dem, men besökarna ser också in i kontoren och kommer även här lite närmare personalen.

Det råder effektivt arbete överallt, och flera av bibliotekarierna arbetar med alla de uppgifter som måste skötas mellan passen ute i verksamheten. Flera av dem har lurar på huvudet, och lyssnar på musik samtidigt som de jobbar. Det finns alltid sätt att hitta lugn och ro inför uppgifterna.

– Ibland är det en så fantastisk syn här uppifrån, säger Karin som just satt sig ner på sin stol och nu tittar ut över biblioteket. Hon pekar mot det vi kan se runt omkring och ler.

Besökarna finns alltid runt knuten och nära inpå personalen. Det fungerar utmärkt, och bidrar till att gränserna suddas ut.

Precis utanför kontoren sitter ungdomar som snackar med varandra inför ett skolarbete, och längre bort syns ett par unga kvinnor som koncentrerat sitter med ansiktena mot uppslagna datorer. I caféet sitter ett äldre par och läser tidningen tillsammans, och bakom dem två unga mammor med sina små barn. Och lite avskilt, bortom caféets servering, där sitter en kille och läser i en bok. Helt ensam. Han ser oerhört nöjd och avslappnad ut.

När vi ett par minuter senare går därifrån passerar vi tidningssektionerna och de tysta rummen på andra våningen. Vi går också förbi avdelningen för digital inkludering och får information om allt man kan få hjälp med där.

Vi går nerför trapporna, ut genom de tunga trädörrarna. Det är svårt att inte hålla med om vad som sägs om stadsbiblioteket i Helsingborg: man vill gärna återvända hit. Antagligen för att de har lyckats så väl med balansen mellan smalt och brett, mellan ung och gammal. Alla ryms, liksom, och inte bara på pappret. Det känns väldigt fint på något sätt.

Karin Malmström, bibliotekarie på Helsingborgs stadsbibliotek. Hon guidar Boktugg runt i lokalerna.
Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.