Ulrika Fjellborg trotsar dyslexin och skriver böcker på sitt eget vis

Varken läs- och skrivsvårigheter eller hårt arbete med en egen karamellfabrik hindrar Ulrika Fjellborg från att skriva. Sin senaste bok skrev hon på mobilen.

Ulrika Fjellborg driver sedan 2012 Gammelstads Knäck och Karamell som hon startade upp på hobbynivå samtidigt som hon var apotekschef. Inte nog med det, de senaste åren har hon också ägnat en del av sin tid åt att skriva – mest på mobilen, under korta stunder som har blivit över.

Än så länge har hon skrivit sex böcker, däribland fantasyserien Krönika över Yggdrasil som hon själv ger ut. Men hennes senaste bok, rymdoperan Luna Olympia, kom till lite vid sidan om. Det var egentligen bara ett ”slaskmanus” där hon skrev ner allt som inte passade i fantasyböckerna.

– Fantasyböckerna skriver jag för mitt eget höga nöjes skull, men jag behöver ha ett projekt vid sidan om där jag skriver konstiga saker som dyker upp längs vägen. Det var grunden till Luna, men sedan blev jag förtjust i henne.

Från början var planen att själv ge ut Luna Olympia, eftersom Ulrika var helt övertygad om att den var alldeles för nördig för att intressera något förlag. Men när hon skrev om projektet på Facebook blev Oskar Källner nyfiken. Han driver Fafner förlag och bad att få se manuset.

– Jag blev rätt nervös när han skulle titta på mitt manus, berättar Ulrika. Och när han sa att han ville ge ut den undrade jag om han inte var riktigt klok. Men det har varit väldigt roligt att jobba med den här boken, i ett så nära samarbete. Trots att Oskar tyckte att jag hade halva boken kvar att skriva …

Vad har du lärt dig genom att bli utgiven på förlag?
– Att svälja mitt ego. Man får göra mycket justeringar och ändringar, det är en lång bit kvar när man själv tycker att man är färdig. Men jag skulle säga att det blir hundra procent bättre!

Såhär i efterhand är hon väldigt nöjd med Luna Olympia som hon beskriver som rolig, snabb i vändningarna och väldigt anspråkslös.

– Det är underhållning helt enkelt, säger hon och avslöjar att hon är sugen på att fortsätta skriva i samma stil.

Att skriva böcker som dyslektiker

Men att Ulrika skulle skriva böcker har inte alltid varit en självklarhet. Hon har dyslexi och fick redan som barn höra att det var omöjligt för henne att arbeta med text.

– Men jag har alltid velat skriva, ända sedan någon sa att det inte går, säger hon med eftertryck och det är tydligt att Ulrika inte är den som ger upp i första taget.

– Det är så roligt att skriva och jag gillar utmaningar. Att skriva är också ett sätt att koppla av – jag har ofta många järn i elden, och när jag skriver kan jag stänga av allt det andra.

När hon gick i skolan på 80-talet var synen på dyslexi helt annorlunda än den är idag.

– Jag hade en gammal lärare som närmade sig pensionen, som menade att man bara var korkad om man inte kunde läsa och skriva. Men jag insåg ändå att det inte var något fel på mig, trots att bokstäverna hoppade omkring. Så jag bestämde mig för att jag skulle göra det bättre än alla andra.

Ulrikas tips till andra med dyslexi som vill skriva är att inse att man inte är dum i huvudet. Det gäller att lösa problematiken och hitta ett sätt som funkar för en själv.

Stommen till Luna Olympia kom till på Ulrikas mobiltelefon, dels på grund av tidsbrist men också på grund av att det går långsammare att skriva så – och att skriva långsammare kan vara ett sätt att motverka felskrivningar.

– Det tar lång tid, men då hinner jag också tänka efter, berättar Ulrika. När jag skriver fort blir det för mycket fel, så jag behöver sakta ner processen. Men jag får ändå kämpa med varje ord och det tar väldigt lång tid för mig att skriva. Jag blir också fort blind för min egen text, så att redigera är en utmaning. Då är det tur om man har en tålmodig redaktör. Oskar ska ha en guldstjärna för att han har stått ut!

Sedan i somras jobbar Ulrika på heltid med sin godisfabrik.

– Just nu går det jättebra, jag rekommenderar alla som vill bygga på sitt svordomsförråd att komma och lyssna på mig när jag häller upp knäck … Än så länge är jag själv med hjälp av mina föräldrar, men jag kommer att titta efter personal under nästa år. Jag vill ju kunna åka iväg på bokmässor och så vidare utan att produktionen stannar av.

Om någon undrar hur hon hinner med att skriva samtidigt som hon tillverkar sötsaker för hela slanten så är svaret att det hinner hon knappt.

– Just nu blir det en halvtimme innan jag somnar. Det kan bli väldigt intressant att läsa efteråt, när jag har somnat till och duttat näsan på någon tangent eller råkat aktivera talfunktionen som börjar skriva ner mina snarkningar …

På tal om talfunktion, skulle inte det kunna vara ett alternativ för den med dyslexi som vill skriva böcker?
– Ja, det finns dikteringsprogram som jag är jättenyfiken på för att kunna berätta istället för att själv skriva, men de är än så länge inte tillräckligt bra, säger Ulrika.

Så fram till dess fortsätter hon envist att skriva själv, trots att det enligt vissa ”inte går”.