Söndagstuggare: Johannes Pinter bakom kulisserna på nomineringen till Augustpriset

Björn Runeborg fotograferades flitigt hela dagen inför offentliggörandet av de nominerade till Augustpriset 2018. Foto: Johannes Pinter.

Hur är det att bli nominerad till Augustpriset? Johannes Pinter tar oss med bakom kulisserna till pressträffen och kvällen då han äntligen kunde berätta att hans pappa Björn Runeborg var en av årets nominerade.

En dag med August

Text: Johannes Pinter

Jag var med om något väldigt roligt häromveckan. Som författare är man inte bortskämd med sådant. Man sitter på sin kammare och hamrar fram det nödvändiga tusentalet ord om dagen för att sedan kunna se sig i spegeln med någorlunda bibehållen stolthet över sitt yrkesval. Ibland är hamrandet förknippat med ”roligt”, men oftast är väl de dominerande känslorna frustration eller tvivel eller möjligen mild panik.

Dessutom var det inte vilka roligheter som helst, utan tillkännagivandet av Augustprisnomineringarna. Min pappa Björn Runeborg är nominerad i den skönlitterära klassen för sin novellsamling Socialdemokratiska noveller. Och jag hängde med som sällskap, då pappa är 80 och inte riktigt så pigg och spänstig som han en gång var.

Augustpriset är en värld som ligger alldeles för långt bort från mig för att jag ska ha något större intresse av den. Jag arbetar i genrer som i princip inte brukar ha där att göra – skräck och krim – så det är sällan som titlarna i sammanhanget talar direkt till mig.

Visst har det förekommit fantastikförfattare i Augustkategorierna. Bland tidigare nominerade finns Strandberg/Bergmark Elfgren med Cirkeln, Lena Ollmark med Den förskräckliga historien om lilla hon och häromåret Ajvide Lindqvist med Rörelsen. Fåtalet vinnare hittas främst i kategorin Barn/ungdom: Jessica Schiefauers Pojkarna, Ulf Starks Min syster är en ängel och Jakob Wegelius två gånger om. Och förstås Johannes Anyurus skönlitterära dystopi De kommer drunkna i sina mödrars tårar 2017. Men dessa är liksom undantagen som bekräftar regeln: här kommer varken skräck eller krim över tröskeln.

Men när ens pappa är nominerad blir det lite intressantare. Och då är det roligt att kunna åka trojansk häst rakt in i heligheten!

Morgonen den 22 oktober landade pappa och jag med taxi vid Mosebacke torg för dagens första hållpunkt: förhandspresentation och hemlig pressträff på Södra teatern. I foajén mötte vi upp pappas förläggare Henrik Petersen från Modernista. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte redan nu satte på mig kändisspottingglasögonen. Här fanns möjlighet till information som ingen annan än ett litet fåtal satt på: känd författare + trolig kategori = en Augustnominerad. Nästan omedelbart upptäckte jag både Kerstin Ekman, Alexandra Pascalidou och Jenny Jägerfeld. Men ingen Stridsberg, och ingen Gardell eller Kallifatides.
Efter att ha hängt in kläderna var det bara att klättra alla trapporna upp till Stora scenen. Vilket inte är så bara för en 80-åring med käpp. Pappa gnetade på, och vi kom överens om att försöka frambringa en hiss på tillbakavägen.

Klockan 9.45 hade så samtliga författare och förlagsmänniskor tagit plats i salongen. Och en märklig känsla infann sig. Det tog en liten stund innan jag kunde placera den eftersom den satt så långt inne. Det var som första dagen i gymnasiet. Alla sitter där i bänkarna och försöker verka coola, och man glanar på ansiktena runt sig och undrar med nervös nyfikenhet hur man ska stå sig i gruppen.

På scenen började det rabblas information. Pressen kommer då och intervjuerna sker där. Lunchbussen avgår klockan si och kvällen börjar klockan så. Sedan var det dags för kungörande av de nominerade i varje klass. Efter att de sex namnen i Skönlitterära lästs upp kunde jag konstatera att där inte fanns någon uppenbar förhandsfavorit. Ingen Stridsberg, ingen Gardell eller Kallifatides. En mäktig känsla infann sig med ens: ja jäklar, den här gången kan han faktiskt ta det!

Det är tredje gången gillt som pappa är nominerad. Vid de tidigare tillfällena var det nästan avgjort på förhand: 1996 vann Tranströmer, 1999 P-O Enquist, och ingen förvånades. Den här gången står ingen sådan grand old man eller dito lady på startlinjen. Det skulle möjligen vara pappa själv då.

Att arrangera en gruppbild med mängder av författare är inte det enklaste. Foto: Johannes Pinter.

Efter den korta info-sejouren slussades alla nominerade bakom scenen, uppdelade i respektive klasser, medan pressen släpptes in i salongen för tillkännagivande och gruppfoton. Gång på gång poängterades hur viktigt det var att ingen info fick läcka ut innan kl 18, då det officiella eventet skulle ske. Men för att nå maximal effekt klockan 18 behöver artiklar och tevesinlag redan vara producerade. Därför denna presstund.
Efter gruppfotot på scenen förflyttades hela cirkusen en halvtrappa ner till Södra baren. Det är en imponerande miljö i gustaviansk stil med två barmiljöer och panoramafönster mot Gamla stan (vackert på bild) och Slussenkaoset (mindre vackert).

Förläggare Henrik slussade pappa än hit (TT och Sydsvenskan), än dit (Kulturnyheterna och DN) för korta intervjuer och porträttplåtningar. Överallt hamnade fotograferna och deras objekt i varandras kameravinklar, men det utmynnade oftare i muntra kommentarer än irritation.

På förhand trodde varken pappa eller jag att han skulle roas av denna löpande band-fabrik. Pappa har grundåsikten att en bok ska tala för sig själv. Om man måste addera förklaringar i efterhand så har man inte bemödat sig tillräckligt med att krama fram varenda sak att säga under skrivprocessen. Men att nu få sitta här och lägga ut orden om sina socialdemokratiska noveller och deras skaparprocess var något som helt uppenbart föll honom på läppen. Det inte bara gick bra, han rentav trivdes!

Två av de nominerade till Augustpriset 2018: Björn Runeborg och Kerstin Ekman. Foto: Johannes Pinter.

Under en kort paus i ståhejet kom Kerstin Ekman och satte sig i stolen bredvid för att vila benen. Både hon och pappa var nominerade i Skönlitterära 1999. Då tog P-O Enquist priset med Livläkarens besök. Kerstin är i år nominerad i Fackbokklassen så de konkurrerar inte. Min mobil som hittills legat i fickan åkte nu fram – detta samspråkande var ett ögonblick att föreviga.

Lunchen intogs på restaurang Delicatessen på Krukmakargatan. Horden av författare och förlagsfolk närmast stormade ut ur minibussarna och in i lokalen. Uppenbarligen var alla utsvultna efter den energidränerande förmiddagen. Det kostar på att representera.

Pappa och jag hamnade nästan längst ut på ena bordsraden. Till sällskap fick vi, visade det sig, två ytterst intressanta damer: Anna Gillinger, ordförande i Skönlitterära juryn, och Lotta Lyssarides, ordförande för Lilla Augustpriset.

Vad som sades under denna lunch stannar vid bordet. Men jag vill passa på att reflektera ett ögonblick över de klagovisor som ljudit från en månghövdad kritikerkör om juryns urval: ”Augustchocken!” ”Prisets värde är devalverat!” Ingen Stridsberg, Gardell eller Kallifatides! HUR I HELA FRIDEN KAN MAN HA MISSAT ALLA KÄNDA NAMN VID NOMINERINGARNA?

Vad sägs om den här logiken: de var helt enkelt inte bra nog. För att använda en liknelse ur mitt eget fantastikskrås universum: att utse sex nominerade bland alla utgivna författare är som att inta en borg där det finns en stor guldskatt. För att komma fram till denna borg och lägga beslag på de finaste guldmynten gäller det dock att först övervinna en vaktande armé bestående av Kända namn. Väldigt många människor tillåter sig att utan motstånd besegras av denna armé. Årets skönlitterära jury har däremot lyckats hacka sig igenom alla Kända namn, bryta upp borgporten och sedan välja ut de allra mest glimmande guldmynten. De sex nominerade i Skönlitterära må vara relativt okända för en större publik, men sedan när har det någonting att göra med faktisk kvalitet?

Efter lunchen var det några timmars paus på annat håll (vila och kontemplation hemma hos mig) innan det var dags för dagens huvudevent: det officiella tillkännagivandet, inklusive webbteve-sändning. Eftersom det var just officiellt, med allmänheten som publik, hade vi fått strikta order om att ta sceningången. Vore olyckligt om någon nominerad kändes igen i förväg.

Samlingen skedde i Champagnebaren, Södra teaterns festvåning på plan 7. Det första vi såg när vi klev in var en stor teveskärm med videofeeden från salongen flera trappor ner där publiken börjat samlas.

Med allt högre frekvens droppade folk in, och lagom till eventstarten klockan 17.30 var alla komna som skulle vara där. Allas ögon riktades mot skärmen, där Daniel Sjölin tagit plats bredvid Eva Gedin på scen. Nu började allvaret. Det förväntansfulla tisslandet steg ett par hack, nervössvettiga fingrar grabbade snittar och vinglas, här och där hördes viskande konversation. Då stod plötsligt en blond kvinna med headset mitt i rummet och rabblade tre namn: Karin Petterson, Göran Odbratt och Alexandra Pascalidou. Dessa skulle genast komma ner för scensamtal med Daniel Sjölin. Ett av namnen saknades, och ett milt kaos utbröt tills någon kom på att personen setts försvinna bortåt toalettavdelningen. Den saknade återbördades till flocken, schemat var i synk och den tryckta nervositeten lade sig återigen över församlingen.

På videoskärmen dök snart de tre hämtade personerna upp. Först ut att prata var Alexandra Pascalidou om sin Mammorna. Hon visade sig ha mycket att säga om sin bok. Så pass att pappa till slut viskade ”Jag kommer inte kunna prata så där mycket om min bok. Jag ska säga åt Sjölin att jag inte gillar att prata om mina böcker.” Men det kan man förstås inte säga på scenen i såna här sammanhang, och det sa jag åt pappa också. ”Okej, jag säger väl inte det då”, muttrade han, ”men jag kommer inte att prata så mycket.”

Det gick en kvart och en halvtimme och fyrtiofem minuter. Snart släppte nervositeten i rummet när ledan tog överhanden. Antingen hade folk nu gjort sitt på scen, eller så orkade de inte längre vara nervösa inför sina femton minuter. Fulla timmen passerades och lite till, och allt fler ansikten lystes upp av framplockade mobiltelefoner. Jag fick tillfälle att ha ett improviserat möte kring min kommande roman Stormskörd (som jag samskriver med Mattias Leivinger) med PR-personen på Piratförlaget som egentligen var där för ett par Lilla Pirat-böcker.

Äntligen dags att ta plats på scen för Björn Runeborg – och bli intervjuad av Daniel Sjölin. Fotografen skymtar i förgrunden backstage: Johannes Pinter.

Till slut stod den blonda kvinnan där igen och ropade upp de allra sista namnen på sin lista: Jens Liljestrand, Magnus Västerbro och Björn Runeborg. Vi tog hissen ner till våning tre. Under den korta resan fick de tre möjlighet att skaka hand.

Vid sidan om scenen hade de ställt fram en stol för pappa att sitta på, och jag parkerade mig strax bakom honom. Från vår placering kunde vi se scenen flackt från sidan. Där samtalade Daniel Sjölin med Linnea Axelsson och Anders Holmer och någon förlagsperson. Bakom dem tronade en stor papp-August. Där borta, i skuggorna strax utanför scenrummet, väntade de två andra nominerade spänt på sin tur. Och där kom en tekniker med ett headset som han började vika runt pappas bakhuvud.

Jämfört med Champagnebaren fanns här en fokuserad energi. Alla hade sina givna roller, låg i startblocken, var redo till språng. Det kändes plötsligt på riktigt.

Jag sa inledningsvis att jag var med om något väldigt roligt. Visst är det roligt att få möjlighet att vara en fluga på väggen i ett sånt här sammanhang. Men när jag nu studerade pappas profil i dunklet medan teknikern monterade headsetet, så slog det mig vad det egentligen var som kändes så roligt: att få vara med här, denna kväll, vid pappas sida, och se honom vara en del av detta stora.

Vid fyllda 80 har man lämnat det mesta bakom sig. Man har passerat zenit sedan decennier inom de flesta områden i livet. Att då få detta erkännande för det man genom livet sysslat med och kommit att behärska till fullo, att en sista gång få chansen att stå mitt i strålkastarljuset som nominerad till landets mest prestigefyllda litterära pris, det är … mäktigt.

Pappa befann sig mitt i detta stora, och han tog in vartenda ögonblick, och han njöt så att det rent av lyste om honom. Och jag njöt med honom.

Det blev ett antal signerade böcker också för Björn Runeborg. Foto: Johannes Pinter.

Sedan var samtalet på scenen över och de färdigpratade byttes ut mot de opratade. Och givetvis kom pappa på efterkälken med sin käpp, så pass att Daniel Sjölin fick möta upp honom halvvägs med en uppmuntrande klapp på axeln.

Efter en timme av signering och mingel med allmänheten i Södra baren satte vi oss i bilen och körde hemåt genom oktoberkvällen. Vi var båda överens om att detta varit både givande och roligt. Och uttröttande.

Den största begivenheten har vi fortfarande framför oss, själva prisceremonin den 26 november. Och jo, det kommer bli ett roligt avbrott i vardagsskrivandet det också – oavsett hur det går.

Om gästbloggaren:
Johannes Pinter
är filmregissör som sadlade om till författare. Han har gett ut två skräckromaner och den första delen i krimtrilogin De mörkermärkta på Piratförlaget tillsammans med Mattias Leivinger. Är aktuell med de två första delarna av tjugo i barnbokssatsningen Monster monster på Egmont Publishing.

99 % av Boktugg är gratis att läsa. Regelbunden läsare?  Prenumerera!

info@boktugg.se

Gör som ...

… och alla våra andra sponsorer som stöttar oss ekonomiskt. Vill ditt företag bli sponsor? Kontakta sales@boktugg.se för mer information. Privatpersoner och mindre företag som vill bidra swishar valfritt belopp till 123-483 18 71 (klicka här för QR-kod) eller med andra betalmedel.

SPONSRAT INNEHÅLL

SPONSRAT INNEHÅLL