Söndagstuggare: Håkan Mattsson om att vara politiskt inkorrekt

Håkan Mattsson, författare och ljudboksinläsare.

Författaren Håkan Mattsson funderar över hur mycket ansvar man som skönlitterär författare har för sina karaktärer när dessa är politiskt inkorrekta i sina åsikter.

PK inom skönlitteraturen – rätt eller fel?
– Att våga vara politiskt inkorrekt

Text: Håkan Mattsson

Har det inte gått för långt? Det här med att vara politiskt korrekt, alltså. Det är så klart en självklarhet att i de vardagliga samtalen med sina medmänniskor tänka sig för hur man uttrycker sig. Det handlar ju om vanligt folkvett. Att helt enkelt hysa ett visst mått av självinsikt och inse att en del fördomar och ovanor sitter djupt, men att det faktiskt går att ändra på dem.

ANNONS

Men att som författare ständigt se sig för var man sätter ner den skönlitterära foten, så man inte råkar kliva i en av alla de politiskt inkorrekta fallgroparna som finns, och som dessutom ökar i antal hela tiden, tycker jag är en annan femma.

Det känns ju ibland som om man tassar fram på en minerad väg. Man har fullt upp med att kolla var man sätter ner fötterna, så att man inte klampar någon utsatt minoritet på tårna, istället för att lugnt kunna koncentrera sig på budskapet i den text man skriver.

Nog vore det väl befriande att helt enkelt kunna lägga den oron åt sidan för att istället fokusera på kärnfrågan? Att slippa oroa sig för att folk ska haka upp sig på ens politiskt inkorrekta små klavertramp, och därmed missa ”the big picture”?

ANNONS

Ska böcker, likt CD-skivorna på 80-talet, vara försedda med varningstext?

Kan vi kanske uppfinna en inledningstext som friskriver författaren från just de små felstegen i den kommande texten, och istället ber läsaren att se till pudelns kärna, textens egentliga budskap? Ett exempel:

”I denna bok kan vissa delar av texten tolkas som politiskt inkorrekta. Dessa är inte medvetet författade för att väcka anstöt, utan existerar endast för att bygga upp karaktärernas personligheter. Vänligen haka inte upp dig på enstaka fraser i boken, då dessa faktiskt bidrar till helheten, i vilken deras existens berättigas.”

Eller en kortare version:

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

”Karaktärernas åsikter överensstämmer inte med författarens, utan är uppdiktade.”

Hur som helst, skulle en varningstext kunna vara till hjälp? Nej troligen inte. Det är ju att likna med de varningstexter vi ser på många produkter i USA, där företagen svär sig fria från alla skadeståndskrav. Jag brukar skratta åt dem. De är ju så överdrivna. (Se bilden här bredvid.)

Och det skulle även en text som den här ovan vara. Och så klart ska den inte behövas. Den snarare omyndigförklarar läsaren, än skyddar upphovsmannen. Detta får mig att tänka på hysterin kring musiken i USA på 80-talet, där man på CD-skivor med sexuellt eller våldsamt innehåll klistrade en varningsdekal. Parental Advisory. En varning. Snacka om att den idén slog bakut. De var ju skivorna med varningsmärket som blev de mest eftertraktade. Artister och band strävade efter att bli kategoriserade som farliga och kidsen trånade efter dem.

Det är skillnad på skönlitteratur och facklitteratur, duh!

Här vill jag passa på att poängtera en sak. Alla dessa tankar berör endast det skönlitterära skrivandet! Självklart är det en helt annan sak om man skriver faktatexter eller andra icke skönlitterära verk. Där har man så klart ett ytterst stort ansvar att vara politiskt korrekt. Inte det minsta snedsteg kan eller bör tillåtas. Stackars satar som ägnar sig åt facklitteratur …

Men nog ska man väl i en påhittad, skönlitterär historia kunna vädra en karaktärs åsikter utan att behöva oroa sig för att trampa folk på tårna?

I min debutroman, Stay Metal, har jag och min författarkollega mer eller mindre medvetet skapat en antihjälte som struntar totalt i sånt här. I bokens många och långa dialoger går han för långt i nästan varje mening. Som praktikanten Lance själv nämner i boken:

”Åtalbara påhopp hoppar som grodor ur truten på honom.”

Vi var oroliga för hur hans svada skulle mottas av läsarna, skulle de rata hela vår roman på grund av hans politiska inkorrekthet? Jag kan tro att en del kanske verkligen har svårt att uppskatta och ta till sig boken på grund av detta, men det verkar som att de flesta haft överseende med det och också insett att det finns en annan person bakom Metals många verbala påhopp, ofta homofoba, och alltid kaxiga och dryga.

För självklart är det ju bara en jargong som huvudpersonen Kenny ”Metal” Bladquist kör med. Han visar tydligt i handling att han faktiskt bryr sig om sin adept, Lance. Lance är dessutom på många sätt Metals raka motsats och blir därmed en moralisk kompass, en motpol som ställer hans tveksamma åsikter i en annan dager. Metal får också se många av sina fördomar krossas under historiens gång.

Frihet under ansvar, eller?

Det var med dubbla känslor vi skrev Metals tuffa och ultrainkorrekta svada. Att, å ena sidan, kunna avnjuta friheten att inte behöva se oss för efter minor eller fallgropar längs vägen, och att, å andra sidan, oroa oss över vad läsarna skulle tycka. Var Metal för frispråkig och plump? Skulle läsarna bli beklämda av det de läste?

Många blev de sena kvällarna på Restaurang Chinatown, vars inre hörn vi ockuperade för våra diskussioner, innan vi valde att sluta oss till uppfattningen att en författare av skönlitterära verk inte bör ställas till svars för vad dennes karaktärer gör eller säger. En karaktär skapas av författaren men växer och utvecklas ofta under skrivandets gång och får en egen identitet. I vårt fall blev Metal en karaktär som vi knappt kunde hejda. Han klampade gladeligen fram urskillningslöst och provocerade alla runt omkring sig vare sig han var medveten om det eller ej.

Jag har faktiskt fått ta emot en del kritik för detta. Någon har uttryckt att vi ”går fram lite väl hårt” med vår karaktär. Att hans språk är onödigt grovt. Att många av de hårdaste fraserna är obefogade. Jag håller inte med. Tvärtom ville vi verkligen överdriva Metals karaktär så mycket det bara var möjligt. Tanken var ju att man som läsare då lättare skulle hitta och förstå humorn i det hela, snarare än att hänga upp sig på de politiskt inkorrekta åsikterna och uttalandena.

Årets roligaste bok

Min debutroman är en rolig bok. Det är meningen att man ska skratta när man läser den. Gärna högt och okontrollerat. Målsättningen var att skapa underhållning för läsaren. Jag hade ett mantra under skrivprocessen: Varje sida ska vara underhållning. Det skulle inte finnas några onödiga kapitel eller stycken i boken. Inga transportsträckor. Allt skulle vara genomtänkt och befogat. Jag tycker vi lyckades hyfsat med det. Dessutom valde jag att läsa in den som ljudbok själv, så att jag kunde förmedla humorn precis så som jag ville att den skulle levereras till lyssnaren. Jag ville ge Metal en röst.

Om det fanns ett pris för Årets Roligaste Bok så skulle Stay Metal absolut vara värd en nominering. Men jag hoppas att den även förmedlar andra känslor, exempelvis vänskap, hopp och kärlek. För det är ju mycket som hinner hända på trehundra sidor.

Om den för vissa även ger en besk bismak på grund av Metals politiskt inkorrekta åsikter och kommentarer kan jag inte svara på. Men jag hoppas verkligen inte det. Jag vill tro att våra läsare och lyssnare snarare ser på Metals tillkortakommanden med mindre kritisk blick, och snarare försöker ta in helheten. För alla karaktärer runt omkring honom väger ju upp hans fördomar. De fungerar som tydliga markörer och referenser till hur fel ute han är.

Vem bestämmer budskapet?

Har man då som författare makten att övertyga människor om sin syn på saker och ting? Kan man använda sin eventuella talang för det skrivna ordet till att påverka folks åsikter? Nja, jag tror inte det. I alla fall inte när det kommer till oss vanliga dödliga. Kanske finns det en och annan gudabenådad ordkonstnär som kan påverka sina läsare så mycket att de byter åsikt i ett specifikt ämne, men jag tror inte det hör till vanligheten. Jag tror snarare att förhållandet är det omvända. Som en gammal kompis uttryckte det till mig för ett antal år sen: ”Det är mottagaren som bestämmer budskapet.”

Man kan helt enkelt inte styra över hur folk tycker och tänker. Skönhet ligger som bekant i betraktarens öga. Men i det här sammanhanget är det ändå snarast en ickefråga. Vi pratar skönlitteratur här. Inte propaganda, psykologisk krigföring eller någon annan form av åsiktskontroll. Målet med skönlitteratur är aldrig att ändra på folks åsikter, det är först och främst att underhålla. Att få folk att skratta eller gråta, att överraska och engagera. Men aldrig att dupera eller manipulera.

Bilda din egen uppfattning!

Så jag ska sluta grubbla nu. Det är dags att inse att jag inte kan eller ens vill påverka andra människors uppfattning i någon högre grad. Deras åsikter får stå för dem själva. Jag ska vara nöjd och glad om jag får läsarna att skratta. Och det är faktiskt väldigt tillfredsställande att ta del av folks positiva reaktioner. En mäktig känsla.

Så nu kan du som läser detta slappna av. Jag försöker inte indoktrinera dig till att ändra uppfattning. Men däremot uppmanar jag dig till att i alla fall bilda dig en egen uppfattning.

Läs, eller lyssna gärna på, Stay Metal.

I bästa fall uppskattar du den och får ett gott skratt. I värsta fall slår du ihop den efter några kapitel och undrar hur nån kan offra sin dyrbara tid på sånt skräp. I vilket fall som helst ser jag fram emot dina åsikter och tankar. Hör gärna av dig och berätta vad du tycker. Jag ska försöka vara professionell och naturligtvis politiskt korrekt i mina svar!

Om gästbloggaren:
Håkan Mattsson
är född och uppvuxen i Enköping och har en lång bakgrund som musiker och eventmakare. Idag skriver han på deltid och kombinerar det med ljudboksinläsnings- och musikuppdrag.

 


 

 Tack för att du kom hit och läste …

… det gör oss stolta och glada. Till skillnad mot andra sidor, så har vi ingen betalvägg. Det är ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra nyheter till så många som möjligt.

För att vi ska kunna fortsätta göra det vill vi ge dig chansen att bli vår supporter. Det kostar som en kopp kaffe på stan (39 kronor/mån) och du stöttar den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. En billig peng för alla de tusentals artiklar vi publicerar varje år.
Samtidigt får du tillgång till vår insider-avdelning, med både extramaterial och emagasin.

Vi behöver dig och det tar bara en minut av din tid. Bli en Insider idag >>

Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.