Sommartuggare 2018: Alex Haridi

Alex Haridi jobbar med att återberätta Tove Janssons berättelser i bilderboksform. Foto: Stefan Tell

Vad kan Tove Janssons böcker om Mumindalen säga dagens barn? Författaren Alex Haridi reflekterar i sitt Sommartugg kring Mumintrollen som klimatflyktingar och sin egen relation till Mumin, den speciella plats böckerna har haft i hans liv och hur de bidrog till att han lärde sig sin mammas språk.

Hälsningar från en Muminsommar

Text: Alex Haridi

Det var nångång i slutet av juli och väldigt hett […] Inte ens flugorna orkade surra. Träden verkade trötta och dammiga, floden sinade och flöt smal och brun genom slokande ängar.

ANNONS

Orden tillhör Tove Jansson och inleder det femte kapitlet av Trollkarlens hatt – den första, andra eller tredje Muminboken, beroende på hur man räknar.

Det senaste året har jag arbetat med en serie nyproducerade bilderböcker om Mumintrollet och hans vänner. Jag finkammar de nio kapitelböckerna som Tove skrev mellan 1945 och 1970 på jakt efter scener, kapitel eller händelser som passar för att återberättas på tolv uppslag. Sedan grovskriver jag dessa historier innan de skickas vidare till en annan författare, Cecilia Davidsson, som klär dem i en språkdräkt och två illustratörer, Cecilia Heikkilä och Filippa Widlund, som tecknar bilderna. Fyra sagor är färdiga att släppas i höst, fem nya tar sin början nu i sommar. Därför sitter jag nu och läser kapitelböckerna igen (och igen, och igen, och igen) för att göra ett urval.

Jag funderar över min egen barndoms Mumin. Pappa som läste böckerna för mig på svenska och mamma som tog över när han tröttnade, fortsatte med samma historia, men nu på finska. De gjorde så, letade efter böcker som fanns på båda språken så att jag och min syster skulle lära oss även mammas språk. Det här var i eftersvallet av den stora arbetskraftsinvandringen till Sverige från Finland. Det svenska språket var normen. Finskan var något som pratades av alkisar på parkbänkar i städer som Eskilstuna och Västerås. Mammas vänner som hade kommit hit samtidigt som henne lärde inte sina barn finska. Men de fick alltid ett varmt leende varje gång de kom på sig själva med att ha sagt något som inte var menat för barns öron i vårt kök. ”Just det!” utbrast de. ”Eeva-Liisas barn pratar ju finska.”

ANNONS

Kanske är detta en alldeles för subjektiv tolkning, men jag tror inte det. På något sätt kändes Muminvärlden för evigt sammankopplad med just detta: Två kulturer, två språk, som var så nära varandra, men ändå inte. Där det svenska, till och med det finlandssvenska, alltid var lite finare och lite bättre. Där finlandssvenska var synonymt med att ”låta som Mumintrollet”.

När jag var tio år kom den japanska, tecknade teveserien I Mumindalen och jag tvingades omvärdera allt jag visste: Det här var något annat. Det var färgglatt och äventyrligt. Det finska svårmodet gick inte längre att finna, nu var Mumin skoj!

Sedan gick åren och Mumin blev något för oss som är födda i skarven mellan 70- och 80-talet att nostalgiskt mysa över. Kanske ett ämne för en B-uppsats på litteraturvetenskapen. Eller ett citat från Lilla My att svänga oss med när vi kände oss klappade på huvudet. Vi köpte garanterat Muminmuggar. Antagligen gjorde vi testet ”Vem är du i Mumindalen?” både en och två gånger. (SPOILERALERT: Jag är Snusmumriken.)

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Med allt detta i bagaget frågar jag mig nu vad det är som gör Mumintrollen relevanta för dagens barn. Vilka vinklar ska man belysa 2018?

Vi genomlevde i våras den varmaste majmånaden som någonsin uppmätts. En skogsbrand släcktes i början av sommaren i Västmanland, en annan i Nacka, en tredje i Umeå. Den juli som Tove beskrev i det inledande citatet är vår juni. Och när jag läser om kapitelböckerna slås jag av hur närvarande naturen hela tiden är.

Man behöver inte leta sig längre än till titlarna för att förstå årstidernas betydelse för Tove. En tredjedel av bokryggarna har kalenderhänvisningar: Farlig midsommar, Trollvinter och Sent i november. Lika många har syftningar till klimatet: Småtrollen och den stora översvämningen, Kometen kommer och Pappan och havet.

För 73 år sedan började den första Muminboken med att Mumintrollet och hans mamma tvingades fly naturens vrede. De drevs genom skogen av ursinniga vattenmassor som hotade att dränka dem och de tappade bort Muminpappan på vägen. De var, för att använda ett modernare uttryck, klimatflyktingar.

Någonstans där tror jag att den här generationens Mumintroll bor. Inte i 70-talets språkliga hierarkier. Inte i 90-talets färgglada fart och fläkt. Han lever i samklang med naturen och vet att den är underbar, men skör. Något att både förundras och förfasas över. Han är modig, men ängslig. Lite melankolisk. Frågvis. Och alltid, alltid, alltid redo att ge sig av på upptäcktsfärd med sina vänner.

Så gör nu som Mumintrollet och ge er ut i den vackra sommaren. Njut så länge den varar. För snart kommer kometen. Eller översvämningen. Eller en riktigt ryslig trollvinter. (Och akta er för midsommar!)

Om gästbloggaren

Alex Haridi är författare och dramatiker. Utöver Sagosamlingen om Mumin (utkommer i september) arbetar han just nu med Netflix-filmatisering av Malin Persson Giolitos roman Störst av allt (premiär våren 2019). Man kan även se honom i Booktubeprogrammet Vad vi pratar om när vi pratar om böcker.

 


 

 Tack för att du kom hit och läste …

… det gör oss stolta och glada. Till skillnad mot andra sidor, så har vi ingen betalvägg. Det är ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra nyheter till så många som möjligt.

För att vi ska kunna fortsätta göra det vill vi ge dig chansen att bli vår supporter. Det kostar som en kopp kaffe på stan (39 kronor/mån) och du stöttar den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. En billig peng för alla de tusentals artiklar vi publicerar varje år.
Samtidigt får du tillgång till vår insider-avdelning, med både extramaterial och emagasin.

Vi behöver dig och det tar bara en minut av din tid. Bli en Insider idag >>

Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.