Sommartuggare 2018: Håkan Nesser

Copyright/fotograf: Jo Voets

Boktugg bjuder på ett kapitel ur en kommande bok av Håkan Nesser, med arbetstiteln Halvmördaren. Håkan säger själv om boken:
– Det mesta är höljt i dunkel. Adalbert Hanzon är en gubbjävel på styvt sjuttiotre, kanske en smula dement, som av vissa skäl (starkt vägande) skriver en krönika över sitt liv. Här finns en gåta som ropar efter svar … 

1

Var börjar man?

Kanske med det första som dyker upp i minnet, och dyker det inte upp någonting gör man nog bäst i att inte börja alls.

Men nu ser jag faktiskt den där luddiga, fast så småningom allt tydligare, gamla bilden av skolgården i mitten av femtiotalet. Stavaskolan. Det är en vanlig höstdag. Sensommar skulle nog en del säga, för vädret är vackert. Sol och molntussad himmel, varmt i luften, om man inte ginge i skolan skulle man kunna gå barfota. Cykla till Hultsjön och bada kanske. Det är någon vecka in på höstterminen. En del av oss står och hänger runt den döda kastanjen utanför slöjdsalen och väntar på att det ska ringa in efter förmiddagens långrast. På den här tiden finns det två långraster, en mellan kvart i tio och tio på morgonen, en mellan två och kvart över på eftermiddagen. Båda har samma outtalade syfte: lärarna, Bröstlund, Allansson, Fintling och de andra, ska få en välförtjänt paus från det gryende släktet. Sitta i fåtöljer och soffor uppe i lärarrummet på tredje våningen och dricka kaffe i högönsklig välmåga. Med kanelbullar och påtår, anses det allmänt. Kanske tigerkaka från Sveas kondis.

Det finns de som föredrar andra platser än kastanjen. Vissa håller till på baksidan av skolhuset och spelar fotboll. Vissa, särskilt flickor ur de bägge sjätteklasserna, flockas gärna bakom cykelställen ut mot Hagagatan, där de är utom synhåll från nästan alla vinklar och vrår – medan vissa, blandade samlingar av bägge könen, driver omkring lite roderlöst över hela skolgården. Hoppar rep, drar varandra i håret, kastar boll eller utbyter filmstjärnor och tankar.

Jag är tio år. Fram till den här dagen, jag är ganska säker på att det är en torsdag, har jag hetat Bert Hansson. Jag har kortbyxor, rutig skjorta och blå gymnastikskor, de flesta har långbyxor men jag är inte ensam om att visa knäna. Min bästa kompis Rune, till exempel, han har också kortbyxor. Han står bredvid mig och pillar bort en sårskorpa från armbågen.

Det är Rune som får veta först av alla.

”Från och med idag heter jag Adalbert Hanzon.”

Det där med –z hörs förstås inte, men jag har tänkt igenom det ordentligt. Både det ena och det andra.

”Adalbert?” säger Rune. ”Det kan man väl för fan inte heta?”

”Det kan man visst. Det står så i prästbetyget.”

”Prästbetyget?”

”Ja.”

”Adalbert?”

”Ja.”

”Det var som fan.”

Jag har faktiskt sett efter i det omtalade prästbetyget. Det ligger i den översta lådan för viktiga papper i kommoden i vardagsrummet i ett brunt kuvert, tillsammans med mina betyg från Stavaskolan och ett intyg med tre stämplar där det står att faster Gunhild är min vårdnadshavare. Stig Adalbert Hansson står det. Född den 16 oktober 1945. Moder Claudine Colbert, fader Hans Teodor Hansson.

På papperet med tre stämplar står också att min mor dog tre månader efter att jag blev född och min far sju år senare.

Han sköt sig med ett jaktgevär genom munnen, det blev ingenting kvar av skallen, fast om den detaljen står det ingenting. Lika bra det. Bössan hade han ärvt av min farfar Stig, som brukade jaga lite räv och hare och i sin tur hade dött i en gruvolycka i Stråssa långt innan jag kom till världen. Det hände att min far sköt prick på flaskor och plåtburkar på vår bakgård, men den enda levande varelse han någonsin tog livet av var sig själv.

En liten tid innan detta inträffade berättade han att det var min mor som insisterat på namnet Adalbert. Hon ville att jag skulle ha någonting franskt med mig ut i livet eftersom hon var därifrån. Hade kommit till Sverige mitt under kriget, enligt min far började det bli slut på karlar i hennes hemland, de stöp som grisar på slagfälten, det var därför hon hade sökt sig norrut. Men jag vet inte, jag känner inte till någonting om hennes historia. Hon dyker upp på en dansbana i trakten av Vretstorp sommaren 1944 och träffar min far. De gifter sig ett halvår senare, hon föder mig, lever ett litet tag till och försvinner ur historien. Det finns två fotografier av henne, ett tillsammans med min far, ett där hon står bredvid en cykel framför en skock svartvita kor. Hon skrattar på bägge bilderna, hon har mörkt lockigt hår och jag tycker hon är rätt snygg. Jag har alltid tyckt att det var synd att hon dog.

Min far använde aldrig det där Adal-, det blev Bert rätt och slätt. Innan han sköt sig jobbade han som målare. Han söp och var olycklig. När han var full talade han ofta om allvarliga saker med mig.

”Du spelar ingen roll”, brukade han säga. ”Kom ihåg det, Bert. Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen. Inte jag heller. Det hade varit bättre om vi inte hade funnits till, du och jag.”

Det var inte alltid jag förstod vad han menade, jag var ju bara sju och ett halvt när han gjorde slut på sig, men att jag inte var någon vidare viktig människa, det begrep jag. Och om inte hans syster Gunhild hade funnits, så vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Det hade väl blivit ett barnhem någonstans. Kanske Söderbacka, det låg ute på vischan en halvmil från stan, ett par av ungarna gick på Stavaskolan, men ingen i min och Runes klass.

”Jag förstår”, säger Rune nu. Vi är på väg in till lektion igen. ”Den där jävla hälleforsarn.”

”Just det”, säger jag. ”Hälleforsarn.”

Han har kommit en vecka tidigare, två eller tre dagar in på terminen. En ganska kraftig kille med stora öron och pottklippning. En halv framtand borta ur överkäken. Blå, lite sliten träningsoverallsjacka där det står HÄLLEFORS IF i en halvbåge på ryggen.
Inget av det där är något problem. Inte frisyren. Inte den trasiga tanden. Inte overallsjackan.

Problemet är att han heter Bert Hansson, han också.

Vår klasslärare Allansson skämtar om det när han presenterar nykomlingen för oss. ”Nu har vi två Bert Hansson i klassen”, säger han. ”Det är finemang, för om vi lägger ihop deras poäng på provräkningarna kanske de kan komma upp i godkänt.”

Alla skrattar utom Bert Hansson och Bert Hansson. Godkänt betyder betyget B. För egen del brukar jag landa på BC, vilket innebär att jag bara klarat två eller tre tal av tolv. Eller i värsta fall C, om jag haft en dålig dag och just inte klarat nånting. Rune är en aning bättre, men vi är överens om att matematik inte är vår paradgren.

Om man inte spelar någon roll i världen, gör det väl för fan detsamma om man kan räkna eller inte, brukar jag tänka.

Men att det finns en annan Bert Hansson gör inte detsamma. När jag ser honom stå därframme vid katedern och flina lite försiktigt med Allanssons hand på sin axel, känns det riktigt ledsamt. Som om jag håller på att försvinna nästan. Som om en annan, den där pottklippta främlingen, har kommit hit till Stavaskolan för att ta min plats i världen. Det är en konstig känsla, jag har aldrig varit med om någonting liknande och gråten skjuter upp i halsen på mig.

Som tur är börjar jag inte grina, det hade varit det slutgiltiga beviset på vilken hopplös människa jag är. Jag knyter händerna och tänker att fan också, jag måste hitta på nånting. Så här kan det inte få vara, när man inte får ha sitt namn i fred måste man försvara sig.
Ett slagsmål på skolgården vore förstås en alternativ lösning, men hälleforsarn är åtminstone fem centimeter längre än jag och dessutom kraftigare. Jag har aldrig varit med om ett riktigt slagsmål och skulle jag förlora vore jag bortgjord för all framtid.

Det dröjer några dagar innan jag kommer på det där med mitt namn, men så fort tanken dyker upp, sent en kväll just innan jag ska till att somna, fattar jag att jag har lösningen. Adalbert Hansson … nej, Hanzon, tamejfan! Det känns som om en tung börda lyfts från mina sluttande skuldror, och nästa dag låter jag alltså Rune bli den första att veta. Han fattar galoppen ganska snart.

Lite svårare har magister Allansson att fatta, men när jag ett par dagar senare visar honom prästbetyget går han med på saken. Ändringen från Hansson till Hanzon hänger med av bara farten, och från och med mitten av september är mitt nya namn inskrivet i klassboken och på alla andra ställen av betydelse.

Jag spelar kanske fortfarande ingen roll i det stora hela, men jag har åtminstone fått upp näsan över vattenytan igen.

Detta om detta. För övrigt kan nämnas att hälleforsarn flyttar från klassen redan året därpå, jag tror det är till Säffle, eller möjligen Åmål, men jag har aldrig någon tanke på att byta tillbaka. Som jag ser det finns det tillräckligt många Bertar i världen.

Om gästbloggaren:
Håkan Nesser föddes 1950 i Kumla och arbetade som högstadielärare i Uppsala innan han blev författare på heltid. Han debuterade 1988 med kärleksromanen Koreografen. Den följdes av tio kriminalromaner om kommissarie van Veteeren. Efter böckerna om Van Veeteren har Nesser publicerat ytterligare en serie – Barbarottikvintetten; den första delen, Människa utan hund utkom 2006. Dessutom den s.k. Storstadstrilogin, tre böcker som utspelar sig i respektive New York, London och Berlin – samt ett antal fristående romaner. Håkan Nessers böcker har sålt i över 20 miljoner exemplar världen över och blivit översatta till ett trettiotal språk.

Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.