Görrel Espelund ger nytt ljus åt undanskymd folkgrupp i Vita afrikaner

Görrel Espelund Fotograf: Sarah Perfekt

Journalisten och författaren Görrel Espelund har levt och arbetat på den afrikanska kontinenten i över tjugo år. Nyligen släpptes hennes femte reportagebok, Vita afrikaner, där hon söker efter vilken identitet den vita befolkningen i Afrika har idag, flera generationer efter att kolonisatörerna kom.

Det är en måndagsmorgon i maj och molnen längs den nordvästskånska kustremsan hänger mörkblå, tunga av föregående veckors intensivt varma väder. Gräset på slätterna är högt men har fortfarande den där nygröna färgen som växter har strax efter att de skjutit ur jorden. Grönskan döljer den torra marken som egentligen skriker efter regnet som molnen ännu vägrar släppa från sig trots att de hotar att trilla ner och Kullabygden lever upp till sitt vackra rykte.

För ungefär tre veckor sedan återvände journalisten och författaren Görrel Espelund och hennes man Andreas Karlsson från Kapstaden i Sydafrika hit till sitt hus på Skäret. Maj till oktober ska de bo här nu – ungefär samma som de gjort alla andra år de delat tiden mellan länderna. I år kommer Sverigevistelsen lagom till att Görrels senaste reportagebok Vita afrikaner släppts. Det är en dokumentär berättelse om hur de generationer av vita människor som är födda och lever i Afrika idag ser på sig själva i relation till både sin historia, sitt ursprung och sitt land.

Görrel ville bli utrikeskorrespondent redan när hon gick på journalisthögskolan för drygt 20 år sedan. Då fanns inte Afrika med på hennes egen personliga karta, istället såg hon Europa framför sig. Det djupgående kärleksförhållandet till den stora kontinenten söder om Europa växte fram senare under en period när Görrel vikarierade på Göteborgs-Posten. Efter att ha rapporterat om Afrika på distans under sommaren då folkmordet i Rwanda ägde rum, åkte hon ner och kunde arbeta på plats inifrån och ut snarare än som observatör på flera hundra mils avstånd. Mötet med människorna, platserna och kulturerna beskriver Görrel som en enorm upplevelse av känslor, kunskap och nya perspektiv.

– Framför allt så var det människors sätt att ta sin verklighet där, säger Görrel när vi slagit oss ner vid matbordet i vardagsrummet med varsin kaffemugg och en gräddkanna mellan oss. Rwanda var ett samhälle som var fullständigt kört i botten, allt var sönderslaget. Att de människorna överhuvudtaget fortsatte att leva, det kändes som det fanns en sådan enorm grundstyrka som jag inte hade upplevt tidigare. Sedan är Afrikas natur så otroligt stark: den är vidsträckt, marken är jätteröd, den känns ursprunglig på något vis och det finns en annan takt. Och så var det folks otroliga öppenhet och generositet. Där kom jag och var vit, naiv och kunde ingenting och ändå möttes jag av en sådan väldig värme.

1997 flyttade Görrel till Kapstaden för att stanna en längre period när GP och Sydsvenskans förra stringer lämnade stafettpinnen. Två år – Mandelas sista som regent – var det tänkt, sju år blev det. Med den karaktär uppdraget hade kunde Görrel använda sin egen personliga nyfikenhet som kraftkälla och det hon skrivit om under åren har ofta baserats på den – ett beundransvärt arbetssätt eftersom det kräver mod, lugn och beslutsamhet. Men det har också lett henne till det hon allra helst velat göra.

– Jag drivs mycket av min egen nyfikenhet och den har jag låtit styra mig, säger Görrel. Som stringer, det vill säga frilanskorrespondent kunde jag åka till Mali och rida kamel en vecka och skriva om det. Eller så kunde jag åka till Madagaskar för att jag hade läst om coola saker som jag ville se och sedan berätta om. Jag tänkte att förhoppningsvis skulle människor tycka det var intressant att läsa om sådant jag själv var nyfiken på.

Görrel och det vidsträckta afrikanska landskapet.
Fotograf: Andreas Karlsson

Uppslaget till Vita afrikaner kom långt innan hon började arbeta med boken, redan under hennes första Afrikavistelse. En vit kvinna erbjöd henne skjuts när hon till fots tog sig genom ett osäkert område på väg mot Karen Blixen museet. När Görrel satt sig i bilen frågade hon utan att tänka: ”Var kommer du ifrån?”, och kvinnan svarade: ”Kenya så klart”.

– Då insåg jag att det fanns fler vita kenyaner än Richard Leakey, säger Görrel. Jag hade inte förstått att det fanns en spillra av ättlingar till kolonisatörerna kvar. Sedan stötte jag på dem ibland under åren när jag reste runt i Afrika. De ploppade upp då och då, ofta som en politisk bricka som i Zimbabwe 2000 under landinvasionen då de vita bönderna förlorade sina gårdar. Dessutom blev jag så fascinerad eftersom jag själv var vit från Europa och hade förälskat mig så djupt i Afrika precis som dem. Jag ville ta reda på mer – vem de var, vad de gjorde, vilken deras identitet var, var de passade in och hur de tacklat den nya tiden.

Vita afrikaner bygger på drygt 30 intervjuer med vita personer i olika åldrar från Zambia, Zimbabwe och Kenya. Att finna dem var klassiskt journalistarbete för Görrel som med ödmjukhet gick in för att övervinna intervjupersonernas rädsla för att bli missförstådda och feltolkade:

– Många vita är rädda för att hängas ut, präglade av – i deras ögon – en vinklad och orättvis press, säger Görrel. Men när man väl blivit insläppt öppnar det ofta upp till många fler led av personer och allting man sedan möter är väldigt ärligt. Det finns ingen som försöker förställa sig eller måla upp en bild utan det man ser, det är så det är.

Vita afrikaner : ett reportage om arv och identitet

Vita afrikaner : ett reportage om arv och identitet

  • Förlag: eddy.se ab
  • Format: Häftad
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2018-04-26
  • ISBN: 9789185333851

Bilden av de vita afrikanerna visade sig vara komplex. Något gemensamt svar på vilka de är eller hur de passar in i Afrika idag finns inte riktigt. Att ha hudfärgen som gemensam nämnare blir sekundär när det saknas en gemensam kultur samtidigt som bakgrund och intentioner skiljer sig åt.

– Det är splittrat, säger Görrel. Alla är individer och olika familjer har tacklat sin historia på olika vis. Det handlar om hur beredd varje familj varit att gå tillbaka och se på hur deras egen familj gjorde eller inte gjorde. Till exempel intervjuade jag ett par i 20-30-årsåldern i Zimbabwe som var demokratiaktivister och pratade om att ta ett gemensamt ansvar. Mannen berättade att hans föräldrar och farföräldrar hade varit emot Ian Smith och den vita överhöghetspolitiken. Han menade att han trots det hade ett ansvar att gottgöra och montera ner det som var fel.

Görrel fortsätter:

– Det jag själv främst tog med mig från arbetet var den enorma komplexiteten som de vita ofta har till sitt land, till den svarta befolkningen och hur de själva passar in – om de passar in. För man har ofta ett komplicerat förhållande till det som varit och det som är. Det innehåller en kluvenhet i olika skikt som jag tycker är ganska spännande i sig.

Livet delat på två: en del i Afrika, en del i Norden. Men ändå är båda hemma.
Fotograf: Sarah Perfekt

Någon översättning av boken som enbart är utgiven på svenska är inte aktuell. Ett villkor från några av intervjupersonerna var just att den inte skulle komma på engelska och bli för tillgänglig för internationella läsare. Själv hoppas Görrel att så många som möjligt ska läsa den men någon riktad målgrupp finns inte. Kanske hänger det ihop med att hon skriver av sin egen lust och nyfikenhet istället för att försöka fylla ett upptäckt, litterärt tomrum. I den inställningen finns också en parallell till hennes eget sätt att leva – villkor som tack vare frilansandet gett henne frihet att arbeta efter sitt eget upplägg fast i Afrikas grundtakt:

– Jag har lärt mig att saker ofta inte riktigt blir som man tänkt sig och då får man leva med det och göra planen därefter, säger Görrel. Framför allt har jag med mig det i den här typen av jobb. Man lär sig att man hela tiden måste ta det som det kommer. Planerna får inte vara för fasta – du måste ha flexibilitet, så är det bara. Sedan är man bättre på det vissa dagar än andra. Vi lever vårt frilansliv på landsbygden när vi är i Sverige också, det går inte så fort här heller. Skillnaderna hade nog varit större om vi bott i en svensk storstad.

Åskan mullrar över havet och syrenerna hukar under trycket från himlen. Från Görrels och Andreas vardagsrum ser man havet som sträcker sig mörkblått mot horisonten där det rundar kanten och försvinner utom synhåll.

Du har skrivit en bok om en liten grupp människors rötter, identitet och hemmahörande. Vad tänker du om din egen identitet och begreppet ”hemma”?
– Jag känner mig hemma här och jag känner mig hemma i Kapstaden, svarar Görrel okomplicerat och med eftertryck. Det finns något i det som är väldigt intressant: Afrika är en enorm kontinent bestående av 54 länder och med över 2000 språk. Men oavsett om jag landar i Ghana, Kenya eller Zambia känner jag mig hemma. Det är koderna, vissa saker, känslor och sätt som gör att jag inte känner mig vilsen där.

Om författaren:

Sedan 1994 har Görrel Espelund följt, bevakat och berättat om Afrika och dess befolkning i såväl nyhetsmedia som längre dokumentärer. Hon har arbetat för bland annat Göteborgs-Posten och Sydsvenskan, och har gett ut sex stycken böcker varav fem är reportageböcker. Tillsammans med sin man fotografen Andreas Karlsson bor hon större delen av året i Kapstaden förutom under sommaren då de flyttar till Sverige för några månader.

Vita afrikaner : ett reportage om arv och identitet

Vita afrikaner : ett reportage om arv och identitet
Författare
Förlag eddy.se ab
GenreSamhälle, politik och debatt
FormatHäftad
SpråkSvenska
Antal sidor204
Vikt323 gr
Utgiven2018-04-26
ISBN 9789185333851
När det brittiska imperiet föll valde majoriteten av de vita att flytta. De var jordbrukare, gruvarbetare, administratörer och missionärer. De hade lämnat Europa för en ny framtid i Afrika, bildat familj och tagit plats i den koloniala samhällsordningen.Men alla reste inte. Några är fortfarande kvar. Det här är en bok om vad som hände med dem.På sina resor i Zambia, Kenya och Zimbabwe har journalisten och författaren Görrel Espelund försökt finna svaret på vilka de är, de vita som valde att stanna kvar i Afrika. Hur ser de på sin identitet, sin familjs förflutna och sin egen framtid?Hon träffar storviltsjägaren Bror Blixens gudson på en country club i Nairobi. Emma Bruce-Miller som valt att driva släktgården vidare i Zambia och Peter Fisher som är traditionell ledare för lundafolket. I Zimbabwe engagerar sig Chloë McGrath för demokratibygge och i Sydafrika brottas studenter med frågor om rasism och vithet.I dag lever några tiotusental vita kvar i Storbritanniens gamla kolonier. De har inte mycket gemensamt utöver sin hudfärg och en kolonial historia. Somliga har klippt banden med Europa och identifierar sig som afrikaner. Andra kallar sig engelsmän och lever sina liv vid sidan av resten av samhället. Oavsett är de en del av det arv som kolonialtiden lämnade efter sig.Görrel Espelund är journalist och författare. I drygt tjugo år har hon följt utvecklingen på den afrikanska kontinenten och som reporter rest till några av Afrikas mest otillgängliga hörn och hetaste nyhetsplatser. Mellan 1997 och 2004 var hon Afrikakorrespondent för Sydsvenskan och Göteborgs-Posten, med sin bas i Sydafrika.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.