Barnboksförfattaren Enid Blyton var lika kritiserad som hyllad – här är historien om henne

Det finns en splittrad bild av Enid Blyton - och så kommer det nog att förbli.

Blyton har sålt fler än 600 miljoner böcker och läses än idag, trots att tiden ibland sprungit ifrån äventyren hon skapade under 1900-talets första hälft. Hon var en älskad författare, men inte lika älskad privat. Här är allt du behöver veta om henne.

Som född på 1970-talet och uppväxt i en liten by i Skåne fanns det ibland inte så mycket att göra längs åkerjord och strandgräs. Vi hade badplatsen, en ishall och fotbollsplaner. Och utrymme för äventyr, så klart, i de hemliga vrår och skogar som bredde ut sig runt Jonstorp.

Just ordet äventyr var laddat för oss – vi älskade känslan av att vinna eller försvinna, och jaga mystiska saker i skuggorna på en plats vi egentligen inte fick vara på.

ANNONS

Inte förrän jag var tio år gammal förstod jag att den där känslan av vindlande äventyr också kunde finnas i berättelser av olika slag. Jag provade de flesta serierna, tror jag. Från att ha varit en kille som mest spelade fotboll och ishockey blev jag en slukare av böcker.

Främst fastnade jag för Enid Blytons långa serieverk om de fem vännerna på en liten ö utanför England och jag tog varje chans till umgänge med de där kompisarna. Som vuxen undrar jag nu vem det var som satte mig i sådan trans och hur hon kunde införliva så mycket känslor i mig. Inte minst sedan jag förstått hur bespottade och nerskrivna böckerna blivit under åren.

Det är lite som att bli trampad på, också som läsare. Men så är det väl för alla genreböcker, kanske? Det finns alltid de som vill jämföra det ena med det andra och se upp eller ner på författare. Frågan är förstås varför, eftersom det måste få finnas olika sorters litteratur.

ANNONS

Vem var människan Enid Blyton?

Till min förvåning inser jag redan från början av min jakt på henne att hon fortfarande nämns i tidningarna, så här långt efteråt. Flera av böckerna är återutgivna så sent som under 2014 och ett par av dem finns som ljudböcker hos våra största ljudboksleverantörer. Jag upptäcker också att man så sent som under 2011 hittade en hittills okänd bok av henne under en auktion i England. En fantasyhistoria med titeln Mr Tumpy and his caravan. Kanske det enda outgivna och kompletta verket av Blyton, enligt en notis i Svenska Dagbladet från samma år.

Allt det där är inte helt självklart. De flesta böckerna i serien om de fem vännerna släpptes mellan 1942 och 1963. Hela 21 böcker finns i serien. Förvånansvärt då också att det här var förstavalet för mig och många av mina vänner 1984, och att en del av verken fortfarande finns kvar i rotation (som nysläpp).

Enid hann utöver den serien med att skriva Mysterie-böckerna, Hemliga sjuan och Äventyrsböckerna, som gick mycket i samma stil som serien om de fem. Sanningen är att hon skrev fler än 600 böcker under sin karriär, översatta till fler än 90 språk. Antal sålda böcker? Håll i dig nu: 600 miljoner. En fullständigt förkrossande siffra.

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Men att hon skulle bli en så framgångsrik författare var det inte många som trodde när hon växte upp i södra London. Född 1897 och kreativ sedan barnsben, hade hon enligt källor mer till övers för sin far än sin mor, som starkt emotsatte sig dotterns långa skogspromenader och läsning. Om det var det som bidrog till att föräldrarna till sist skiljdes, att de såg så olika på barnens uppväxt, vet man inte säkert, men modern vidhöll under flera år att pappan inte var utflyttad, utan bara på resa.

Den nära relation som Enid hade med sin far blev plötsligt en tyngd på hennes axlar, eftersom hon älskade honom djupt och nu var han inte längre kvar i hemmet. Sorgen gjorde att hon blev allt mer inåtvänd och till slut ägnade sin mesta tid åt att skriva.

Och de unga författarambitionerna gjorde henne också till en stjärna i skolan St. Christopher’s School for Girls. Hon vann både lärarnas gunst och flera priser under sin tid där. Inte många vet att hon var en duktig musiker, men faktum är det var just det som drog henne vidare. Hon valde en musikskola och utbildade sig till musiklärare, till mångt och mycket på grund av att hennes älskade pappa tyckte så mycket om musik. Vid den tiden hade Enid sagt farväl till sin mor, som hon inte gillade. Relationen till pappan var den som höll i sig under åren som kom.

I takt med att Blyton började jobba fick hon också sina första framgångar som författare, med en samling dikter. Boken hade titeln Child Whispers och gavs ut 1922. Hon gifte sig senare och skiljde sig en gång innan hon mötte sin stora kärlek i kirurgen Kenneth Fraser Darrell Waters. Hon dog bara några månader efter sin man 1968, då senil och boende på ett äldreboende i London.

Mer om Blytons privatliv

Som person har hon nagelfarits rejält efter sin död och porträtten är inte smickrande. Bland annat sägs det att hon var besatt av sin beundrarpost, som kom farande från världens alla hörn, och att hon inför sitt barn var en kvinna av iskyla. I filmen om henne, där hon porträtteras av Helena Bonham Carter, stänger hon dörren för att slippa höra sin ledsna baby gråta i sin säng … Relationen till de egna barnen blev också tungrodd och svår, och kanske hade det att göra med att hon anställde barnflickor till dem redan efter födseln.

Skådespelaren Bonham Carter säger i en intervju med The Telegraph att hon fått mycket information via sina efterforskningar och att bilden visar en modern kvinna, trots att det bara var under 1900-talets första hälft, och att Blyton också var en fullständig arbetsnarkoman med prestationsångest. Hon hade också ett skarpt affärssinne och visste precis hur hon skulle marknadsföra sig och nå ut till publiken, även om det innebar att utnyttja även den egna familjen, man och barn inräknade.

I en biografi av Blytons dotter skrivs det att Enid var arrogant, osäker och helt utan modersinstinkt. Citat: ”Hennes inställning till livet var barnslig och hon kunde var hätsk som en tonåring.”

När unga fans besökte huset, låstes de egna barnen ibland in i en byggnad på avstånd, där de kunde sitta i fönstret och se festen på andra sidan gården. Regissören Morris, som stod bakom filmen om Enid, förklarar vidare att hon var djupt dedikerad till sina fans men hade en svalare relation till sina egna barn. Det var nästan som läsarna var den riktiga familjen.

Fler röster säger att hon återvände till den tid i livet hon tyckt bäst om, barndomen, och sedan skapade böcker om det om och om igen, som en sorts eskapism hon inte kunde vara utan. En tid av frihet, ansvarslöshet och äventyr.

Vad vi ser är en författare som älskade att roa andras barn, men inte var så intresserad av sina egna.

Enligt en artikel av Cecilia Hagen, så var Margareta Strömstedt och hälsade på Enid Blyton i hemmet Green Hedges utanför London 1966. Författaren gav då ett vimsigt och lite (enligt den äldre artikeln) löjligt intryck. Förklaringen kom senare, när författaren dog av Alzheimers bara två år senare, och kanske var också Strömstedt påverkad av den allmänna kraft som förtalade och såg ner på Blytons böcker under hela 1960-talet, då de ansågs gamla redan då.

Hur som helst förblir bilden av henne splittrad och förvirrande, då de många rösterna om henne säger så vitt skilda saker. Men så är det väl med oss människor – vi är tusen olika saker och ansikten, beroende på i vilken situation vi befinner oss.

När man lyssnar på BBC:s intervju med Blyton från 1963, så ger hon ett mjukt och försiktigt intryck, klarsynt berättande om varför hon blev författare. Som hon säger, att hon älskade att läsa för sina småbröder och att det var där idén om ett författarskap föddes. Det är mycket känslor i samtalet och intrycket är tvärtemot vittnesmålen från hennes döttrar.

Det vida författarskapet – en omtvistad karriär

När man tittar på hur mycket hon hann skriva så är det som sagt en chockerande mängd böcker som hon kan tillgodoräkna sig. De 600 titlarna finns spridda över världen och återfinns i flera olika genrer. Hon skrev också för tidningar och ryktet säger att hon kunde få ur sig 10 000 ord om dagen, vilket gav henne nästan en bok i veckan.

Hon var trots tempot inte särskilt intresserad av att gå in och ändra i berättelserna i efterhand, utan behöll mycket av manuset som det var efter första omgången. När man i efterhand har jämfört hennes originalmanus med de publicerade böckerna syns mycket få ändringar.

När hennes självbiografi kom ut 1953 berättade hon där att hon inte brukade planera böckerna i förväg, utan helt litade på sin magkänsla och bara körde på tills hon såg vart vägen tog henne. Hon kallade det att utveckla historien efterhand och hade stort förtroende till sin egen fantasi – att den inte skulle svika henne under arbetet.

Vi vet redan att många av hennes böcker släpptes på svenska också, och ibland var det som pojkböcker och ibland som flickböcker. Just genusperspektivet har diskuterats livligt och vid ett tillfälle bytte man faktiskt kön på huvudkaraktären för att man trodde att det skulle hjälpa försäljningen.

Enid Blyton – i vår tid?

Vi har en människa som levde och verkade för mer än ett halvt sekel sedan, så frågan man behöver ställa sig är förstås hur berättelserna kan lyftas in i vår nutid och om det ens är möjligt. Precis som många av sina kollegor, som skrev under nittonhundratalets första hälft, så är hennes böcker färgade av sin tid och de förutsättningar som fanns i samhället. Flera av verken har blivit censurerade i efterhand. Kritikerna menade att hennes bild av människor, kön och klass var alltför stereotyp och negativ.

När man tittar på det så här i efterhand, vill man först gå helt in i diskussionen och se om det rör sig om att böckerna var en produkt av den stämning som rådde i världen, eller om det var mer som låg bakom de ibland märkliga uttrycken och beskrivningarna.

Lite efterforskning ger vid handen att hon faktiskt fick kritik redan under sin egen tid. En förläggare refuserade till exempel ett av hennes manus med orden: ”Det finns en svag men oattraktiv anstrykning av gammaldags främlingsfientlighet i författarens inställning till tjuvar, de är ‘utländska’ … och det verkar anses vara tillräckligt för att förklara deras kriminalitet.”

Andra säger förstås nästan tvärtom, och hyllar till exempel pojkflickan George i Fem-böckerna, som en upprorsmakare och motsats till den flickroll man ofta såg på den här tiden. Det tycks även vara så att Blyton försökt skapa liknande världar i sina böcker, gärna enligt ett visst repetitivt mönster, eftersom hon ansåg att barn skulle få ha sina äventyr, men inom givna ramar där de kände igen sig och kunde förbli trygga trots spänningsfaktorn. Enkla storys, nervkittlande men aldrig riktigt farliga … Det känns som en miljon författare anammat den idén, kan vi väl konstatera så här 2018.

Fem-böckerna slog igenom stort i Sverige

Samtliga av Fem-böckerna gavs ut på Rabén & Sjögren mellan 1942 och 1963, och de flesta som läst dem minns åtminstone vagt de där fyra ungarna och hunden. Kanske var det flickan som satt djupast spår i de svenska läsarna, om man ska tro blogginlägg och artiklar. Tjejen George, som egentligen hette Georgina, var lite av en pojkflicka som man sa på den tiden, och hon höll jämna steg med grabbarna Dick och Julian, medan den andra tjejen Anne hade en mer blygsam roll.

På det hela taget är det dock könsstereotypt, där pojkarna lyfts fram som de modiga. Till exempel är det alltid Anne som blir mest rädd … George, däremot, har faktiskt en viss upprorisk ådra, vilket inte var så vanligt i barn- och ungdomsböcker då. Faktum är att Blyton senare ofta påpekade att George var baserad på henne själv som barn.

För mig personligen var det också miljön som slog an hjärtesträngarna, eftersom jag själv var uppväxt i lilla Jonstorp, och de fem bodde i byn Kirrin nära kusten. Omgivningen var full av ruiner och spännande slott – allt som krävs för ett äventyr …

Intressant när jag tittar på ett par av böckerna så här i efterhand är förstås detta att jag vet med mig att jag genom alla år intensivt försvarat verken. Fast när jag nu tittar på kritiken, så är den ju absolut befogad, om man säger så. Fast kanske är jag inte den enda som är lite väl okritisk till böckerna jag läste som ung. Vi vuxna går gärna in och försvarar vår barndoms litteratur, för vi älskade ju äventyren när vi var små, och sedan analyserar vi inte något av det vidare.

I just fallet Fem-böckerna, så finns där en hel del övrigt att önska angående könsrollerna och så vidare, men samtidigt ska man ha klart för sig att de är en produkt av en tid. Bra eller dåligt? Det säger mer om tiden än om böckerna.

Och faktiskt … den där George bryter mönstret rejält och det hamnar på plussidan. En tjej med uppror och framåtanda, ständigt med järnvilja. Jag kan faktiskt se flera andra böcker som skulle förtjäna den hårda kritiken mer än den här serien om fyra barn och en hund.

Slutord – vad säger vi?

Det finns så klart en skiljelinje mellan serien böcker jag älskade och människan Enid Blyton, och en del av det som sagts om henne får håret att resa sig på armarna. Men då har vi det där klassiska problemet: Slutar vi läsa en författare bara för att någon påstår något om denne, eller viker vi helt enkelt undan den problematiken när vi lägger oss tillrätta och börjar bläddra bland sidorna?

Jag är nog den som fortsätter läsa litteraturen, eller se filmerna, oavsett upphovsmannens skavanker. Jag kan inte se att berättelserna ska ta ansvar för vad som sker i verklighetens rum. Det är två helt åtskilda saker.

Och hur jag än vänder och vrider på det här så måste jag till slut se fakta för vad de är: Det var Blyton som eldade på min läsådra och antagligen också min skrivådra, och kanske har jag henne att tacka för mycket av det som hänt genom min skrivgärning.

Trettiofem år senare kan jag stå här vid datorn och känna hur blodet rusade i kroppen när det var som mest spännande och hur jag älskade att vända blad på blad på blad. Det var en sensation som jag vid den tiden aldrig upplevt innan och den fick mig att leta i timmar bland bokhyllorna på Jonstorps bibliotek. Litteraturen kan vara många saker, svår eller enkel, men skam den som ställer sig på barrikaderna och ser ner på böcker som andra skapat sig livsluft med. Eller som Enid själv sa:

I have written, probably, more books for children than any other writer, from story-books to plays, and can claim to know more about interesting children than most.

Sugen på att möta Fem-böckerna igen?

[Book: ISBN hittades ej]
Fem gör ett fynd

Fem gör ett fynd

Fem i knipa

Fem i knipa

[Book: ISBN hittades ej] [Book: ISBN hittades ej]

 


 

 Tack för att du kom hit och läste …

… det gör oss stolta och glada. Till skillnad mot andra sidor, så har vi ingen betalvägg. Det är ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra nyheter till så många som möjligt.

För att vi ska kunna fortsätta göra det vill vi ge dig chansen att bli vår supporter. Det kostar som en kopp kaffe på stan (39 kronor/mån) och du stöttar den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. En billig peng för alla de tusentals artiklar vi publicerar varje år.
Samtidigt får du tillgång till vår insider-avdelning, med både extramaterial och emagasin.

Vi behöver dig och det tar bara en minut av din tid. Bli en Insider idag >>

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit sju romaner och tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.