Buttra bokhandlaren går vilse och ser kärleken i de nya böckerna vecka 13

Vad tycker man om bibliotek som bokhandlare? Och vad gör man för att komma ur gamla gängor och hitta nya vägar i livet? Den här veckan händer det en hel del …

Till slut tog jag mig hem från min havererade semester. Sedan dess har jag läst, läst, läst. Och för några dagar sedan landade jag i en för mig ovan genre. Det var en ny roman, som tydligen skulle vara något som kallades romance. Jag vet inte, men det måste varit något fel på typsnittet för jag hade fullt med tårar i ögonen när jag läste sista sidan igår kväll.

Boken handlade om en bokhandlare som en dag träffar en bibliotekarie och blir förälskad i henne, och ja … Inte min typ av bok, kanske. Men jag måste ändå säga att den hade något som drabbade mig. Ja, mer än typsnittet, så klart.

Annars har vi haft en lugn dag på jobbet. Min praktikant Erik har skött sig ypperligt som vanligt. Och rean är slut för den här gången. Numera har vi en mer stillsam ström kunder som kommer in om dagarna. Kassan visar att det har gått rätt bra för oss ändå i år. Bäst var de första dagarna av rean, då det rusade iväg rejält och vi hade rekordförsäljning.

När dagen är slut låser jag och Erik dörren bakom oss. Ljuset i bokhandeln släcks, våra trampande fötter lämnar märken i snön. Vi hittar inte riktigt något att säga.

– Om man skulle gå hem då, säger Erik och nickar. Eller tja, jag vet inte … man skulle kanske gå till biblioteket, men …

Där tystnar han. Jag tittar på honom, studerar hans min. Han ser lite förskräckt ut, som om han tror att han sagt något dumt.

– Fast nja, vad ska man på biblioteket att göra? säger han sedan och slår ursäktande ut med händerna. Vi har ju allting här. I bokhandeln. Vårt hem och boning.

Jag håller med honom och säger:

– Jo, jo. Så klart. Vad ska man på biblioteket att göra? Det vore väl lite som att vara otrogen, typ. Ja, alltså mot bokhandeln.

Vi skrattar generat och går sedan åt varsitt håll. Det är marsmörkt och en iskall vind drar genom staden, över älven och ner mot centrum. Det är tjugo minuters promenad hem. Där väntar bok-katten Ernst och tystnaden. Tomheten.

Kanske har jag varit själv för länge tänker jag, men förvånas direkt av den tanken. Det är säkert den där romance-boken som ställer till det för mig. Historien om kärlek. Kanske var det inte typsnittet som berörde mig ändå, kanske var det … livet?

Utan att jag märker det går jag mot biblioteket istället för hemåt. Snön driver mot ansiktet och skorna glider över isfläckarna. Över bron, ner i stadsparken. Plötsligt står jag framför den stora byggnaden och stirrar mot människorna som går omkring i taklampornas gula ljus. Besökare, besökare, besökare. Plötsligt känns snön och världen här ute så mycket kallare.

Jag går fram och öppnar dörren. Går ett varv i entrén, känner mig förvirrad. Alla dessa böcker och så är det liksom ändå inte … min bokhandel. Det är som att besöka en annan värld. Här har jag inte varit på tjugo år. Kanske mer.

Skönlitteratur, fackböcker, serieböcker, barnböcker, kokböcker. Efter tjugo minuter är jag så utmattad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag ställer mig vid nyheterna och förundras över vilket enormt utbud de har.

Rakt framför mig står nyheten Alternativa fakta: hur du påverkar din omgivning när sanningen inte spelar någon roll. Det var då till att vara aktuell, tänker jag. Mitt i prick, liksom. Vid sidan om den står något Ernst hade älskat, trots att det handlar om hundar: Jag skäller sällan, men när jag gör det är det helt utan anledning.

Långa titlar på det mesta, märker jag. Fast den där boken får vi nog ta hem till bokhandeln, tänker jag sedan och ser framför mig hur bok-katten Ernst hade slängt sig över den.

Jag skrattar till. Då ser jag att en kvinna dykt upp vid sidan om mig. Hon pekar på boken om skällande hundar och ler.

– Du går direkt på den tunga litteraturen? säger hon glatt.

– Jo, men alltså … jag vet inte, säger jag generat.

Det är inte så enkelt för mig att umgås med folk ibland. Och sedan fortsätter jag med något jag inte förstår var det kommer ifrån:

–  Jag kan inte så mycket om böcker. Jag vet inte riktigt …

Varför sa jag så där, tänker jag sedan och känner hur mina fyrtiotvååriga kinder rodnar. Jag kan inte så mycket om böcker? Bara förra året läste jag tolv Nobelpristagare, kanske två hundra böcker sammanlagt.

– Om du vill ha lite tips, så hjälper jag dig gärna, säger hon och plockar till sig en hög från nyhetshyllan. Den här boken om Robert Mugabe ska vara intressant om du gillar fackböcker, och den här … den är nog en riktig höjdare. Det är Mariette Lindsteins nya bok. Den heter Vit krypta. Massivt spännande har jag hört.

Massivt spännande? Jag hajar till och ser att hon har en namnskylt. Bibliotekarie Susanna Bengtsson. Stadsbiblioteket.

Jag håller böckerna hon ger mig en stund och sätter sedan tillbaka dem igen. Men hon fortsätter att leverera bok efter bok.

– Den här är också ny, Syndaren av Tess Gerritsen. Spänning, spänning, spänning. Och om du vill skratta istället så har vi ju Hur man gör succé på dårhus av Emmy Abrahamson. Är du stressad? Kanske den här … Verktyg mot stress och psykisk ohälsa? Den har jag läst. Den är jättebra om man nu … ja, i alla fall …

Hon pratar och pratar och jag hör knappt vad hon säger. Det enda jag ser är att hon har som ett ljus omkring sig. Att hon brinner för det här. Lika fumlig som mig, samma ålder. Och när jag går med på att låna hem För att fåglarna dör av Frédéric Dard och en bok om ekohus, från Leopard förlag, så leder hon mig nästan bort till lånedisken.

­­– Har du något lånekort?

Pinsamt, tänker jag. Det har jag ju inte. Jag lämnar över mitt körkort och låter henne hjälpa mig med den saken också, och några minuter senare står jag där som i en dröm och hör henne berätta om kommande böcker och jag svarar och nickar och vi pratar tills damen bakom mig blir irriterad och pekar på skylten där könumren syns.

Jag tar mina låneböcker och nickar och säger hejdå. När jag vänt mig om ropar hon nästan efter mig.

­­­– Kom tillbaka nästa vecka, så har jag fler tips till dig. Om du vill?

Hon ler och jag känner hur fötterna nästan lyfter från golvet och när jag kommer fram till dörrarna är det som om jag svävar ovanför marken. I sjunde himlen. Och jag är inte riktigt med, för när jag ska gå vidare krockar jag med en ung man och får be om ursäkt.

När jag vänder blicken mot honom ser jag att det är praktikant-Erik. Vi ser på varandra och jag förstår att han återkallar samtalet vi hade innan idag. Om bibliotek.

­­­– Hm, ja …, försöker jag, men kommer av mig.

­– Ja, jo men det är ju …, säger han. Han nickar. Jag var ändå i krokarna och … nej, om man skulle ta och gå hem då.

­Vi går åt varsitt håll för andra gången idag. Lämnar biblioteket som ingen av oss skulle besöka.

När jag kommer ut på gatan ser jag att stjärnorna tänds och gnistrar klart när jag går vidare genom stadsparken. Köldröken driver ur min mun.

Så har man lånekort, tänker jag och skrattar till.

Vad ska Ernst säga om det?

­

 

VECKANS TIPSLISTA – NYA BÖCKER VECKA 

Jag skäller sällan, men när jag gör det är det helt utan anledning av Jennifer Bark

Alternativa fakta : hur du påverkar din omgivning när sanningen inte spelar någon roll av Scott Adams

Diktatorns blick : Robert Mugabe -från frihetshjälte till avsatt diktator av Stig Holmqvist

Vit krypta av Mariette Lindstein

Syndaren av Tess Gerritsen

Pojken av Karin Erlandsson

Kloka Hus av Gunilla Welin

Hur man gör succé på dårhus av Emmy Abramhson

Tusen åter av Camilla Dahlson

Vaggvisa av Leila Slimani

Tomater av Nathalie Quintane

Alla kan lyckas med sina studier : 10 verktyg för bättre resultat och högre välbefinnande av Johanna Klawitter Beusch

Svensk politik av Per T. Ohlsson

Utanför normen av Göra Lager

För fåglarna dör av Frédéric Dard