Författardagboken med Conny Palmkvist: Plötsligt står man där och gråter och har börjat på en ny bok

Att börja på en ny bok kan vara fullständigt omvälvande. Även för en rutinerad författare. Foto: Mikael Tannus

Conny berättar om hur ett oväntat möte från förr omkullkastar allting och får honom att påbörja ännu en bok, trots att han försökt undvika det.

Det är tyvärr inte en klyscha. Jag är två olika människor. En av dem jobbar som en vanlig man och lever livet så stilla det går, och den andra befinner sig plötsligt i en helt annan värld där varenda känsla sitter utanpå kroppen. Det är den där sistnämnde personen som skriver mina romaner och de två tillstånden kommer inte och går med några dagars mellanrum. Författarjaget lever i hjärtat dygnet runt, allt medan boken ska skrivas.

Däremot är överglidningen från vardagen till bokvärlden något som sker i intervaller. Jag bestämmer mig för att börja på en bok och sedan händer den ena saken efter den andra, som förskjuter mig allt längre ner i känslorna.

ANNONS

Hur jag fångar upp min egen historia

Anledningen till att jag skriver om det just nu är att det precis har börjat hända igen. Övertrampen ner i underjorden har börjat, kanske är jag redan över gränsen. Jag var uppe långt in på natten igår och satt med blicken fäst på skärmen bra mycket längre än vad som kan betraktas som nyttigt.

Jag funderade på att kanske börja på något nytt. Min åttonde roman. Men sedan somnade jag vid ettsnåret och blev väckt av min dotter halv fem. Vingbruten och trött. Ytterligare ett par timmar senare begav jag mig mot en föreläsning jag skulle hålla.

Jag gör egentligen inte det där längre. Föreläser. Men det här var min gamla hockeytränare och jag kände att det fanns något viktigt i processen. Jag anade det redan när jag tackade ja, faktiskt. Att det var … betydande. Till saken hör att samma person tog hand om mig när min far dog och jag var bara fjorton år gammal. Han blev en person i livet, någon som gjorde ett handtag för att stilla den unge pojkens sorg.

ANNONS

Den uppmärksamme läsaren ser förstås redan här att det finns ett mönster i händelserna. Jag har skrivit sju romaner på tolv år och oavsett vad de handlat om så är det i min barndom och min ungdom jag grävt, eftersom det i den versionen av mig själv finns en känslighet som jag inte kan göra mig av med. Den är min stora skatt, kan man också påstå.

Min far drack, ställde till det för sig. Jag levde med det under hans tid med oss, och sedan dog han och då levde jag med det under resten av mitt liv. Fler saker hände, men de spelar mindre roll. Jag stod i praktiken vettskrämd inför allt som skedde och under den tiden i livet var jag som mest naken som människa.

En av de saker jag började göra var att skriva. Jag skrev mig ur sorgen. Tillbaka in i den. Från min fars död in i framtiden, och sedan in i den här texten. Därför blir det som det blir – varenda gång jag ska påbörja en ny bok stiger jag ner i hålet för att återvända till de årens känslighet och mejslar fram text och handling därifrån.

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Men det sker inte enkelt. Det behövs något. En antändande gnista som lyfter mig från det ena jaget till det andra. Dock vet jag aldrig exakt var den där gnistan består av.

Med det sagt … när jag satt i bilen i morse, på väg mot en förening i en liten stad för att prata om mina böcker, misstänkte jag att det kanske skulle ske just idag. Det enda jag visste säkert var att min gamle tränare skulle vara på plats och att han på något sätt var en bro tillbaka till den tiden som varit.

En föreläsning där jag plötsligt överger manuset

När jag steg in i lokalen såg jag honom direkt. Vi hälsade, talade försiktigt med varandra. Jag gick ett varv bland människorna där, de flesta minst sjuttiofem år gamla, och insåg att en annan av min fars gamla vänner också fanns på plats. Det var som om tiden stannade upp. Under ett par sekunder såg jag mig själv som en liten pojke på fem år springa omkring på AMU-centers lager i Helsingborg och leka mig själv genom dagen. Gubbarna passade mig då och då, och den här mannen, som nu satt framför mig, var en av dem.

Jag mindes honom med värme, men insåg också hur svårt det skulle bli för mig att kliva upp på scenen och föra samtalet som väntade. Många av mina böcker berör min fars liv, hans sätt att vara. Hans drickande.

När jag en halvtimma senare kom fram till de passagerna och började berätta om allt det här såg jag också hur både han och min gamle tränare liksom sänkte blicken. Som för att mäta avståndet till alltihop. Till att jag stod där framför dem och talade om min far. Det var säkert jobbigt för dem.

Men för varje ord jag fick ur mig kom jag allt närmre något i mig själv. Författaren. Den unge, känsligare pojken. När jag var nästan klar insåg jag att det fanns något mer jag var tvungen att göra. Det hade inte slagit mig innan, faktiskt. Men där satt min gamle tränare, nu så mycket äldre, och lyssnade på mig tillsammans med alla de andra.

Jag avbröt min föreläsning och tittade rakt på honom, förbi de femtio människorna som satt i publiken.

Jag sa som det var. ”Du gjorde något mycket fint för mig när jag var bara ung. En pojke som förlorat sin far. Ni släppte in mig, lät mig stanna i ert hem så mycket jag behövde. Jag hade en familj kvar själv, men det här var något annat. En tillflyktsort. Jag skulle bara vilja säga till dig: Tack. Tack för att du gjorde det. Jag har tänkt på det hela livet och att jag inte sagt något om det till dig.”

Det var ett känsligt ögonblick, så klart. Han betraktade mig och jag förstod att orden nått fram. Jag förstod även att jag hade lämnat min vardagliga själ bakom mig och helt stigit in i det förgångna. I författarvärlden. I romanen. Jag var fjorton år igen och stod sedan länge kvar och pratade med både min tränare och min fars andra vän.

Samtidigt hörde jag texten rassla till inom mig, hur den började lagras. Ord för ord. I tanken skrev jag redan och när jag steg in i bilen trodde jag att jag skulle köra till jobbet för att göra ett handtag. Det gjorde jag inte.

Istället svängde jag av och körde till min fars grav. Sedan till min mors. Jag stod en stund på båda platserna och fångade upp ännu lite mer av allt som funnits i mitt liv. Källan. Kärleken. Sorgen. Dagarna i byn. Döden. Livet. Allt kom över mig.

Vägen hemåt blir vägen framåt – en ny bok föds

Tillbaka i förarsätet lät jag nyckeln sitta i tändningslåset och struntade i att starta motorn. Jag hade inte ens märkt att jag plockat fram datorn ur väskan. Fingrarna rörde sig redan. Sida efter sida. Det bara hände. Jag skrev tills tårarna kom och när jag var klar insåg jag att det var de första sidorna i ny bok. Idén var planterad sedan innan, men nu … nu fanns den påbörjad och jag visste att jag inte skulle kunna fly den.

Jag satt kvar i bilen. Datorn surrade. Ett par tårar till. Men jag grät inte för att det var svårt eller känslomässigt, det jag skrivit. Jag grät för att det var helt rätt och låg så nära det där innersta jag alltid behöver återvända till. Trakterna där jag hittar mina bästa texter. Man vet, för då är orden sanna. Det är svårt att förklara tydligare än så. Man känner det i varje mening, hur ofärdiga de än må vara. Flödet, stilen, vändningarna.

Jag struntade i att åka till jobbet efter det och återvände hem istället. När den här texten som du just nu läser är avslutad byter jag bara fönster på skärmen och fortsätter på den åttonde romanen. Jag kan inte göra annat.

Nu vet du. Det är så här det sker när en av alla svenska skribenter kastar sig ner i arbetet. Hudlös, som en barnasjäl. Han hade gärna gjort på något annat sätt, men han kan inte välja. Det fungerar bara så här.

Det är bara så här han kan arbeta och hitta tillbaka till kärnan. Gång efter gång, år efter år. I de stunderna finns ingen vägg mellan honom och texten. Mellan honom och läsaren.

Nu brinner världen igen, hinner jag tänka. Äntligen får man gråta ihop en ny bok.  

 


 

 Tack för att du kom hit och läste …

… det gör oss stolta och glada. Till skillnad mot andra sidor, så har vi ingen betalvägg. Det är ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra nyheter till så många som möjligt.

För att vi ska kunna fortsätta göra det vill vi ge dig chansen att bli vår supporter. Det kostar som en kopp kaffe på stan (39 kronor/mån) och du stöttar den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. En billig peng för alla de tusentals artiklar vi publicerar varje år.
Samtidigt får du tillgång till vår insider-avdelning, med både extramaterial och emagasin.

Vi behöver dig och det tar bara en minut av din tid. Bli en Insider idag >>

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit sju romaner och tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.