Sofia Isakssons dikter om sig själv blev en bok som synts i hela Sverige

Sofia Isaksson vet vad hon vill och nu ser hon fram emot att kanske göra en ljudbok.

Hon har alltid skrivit, men det var först för några år sedan som hon samlade ihop sina dikter i en bok. Där skriver hon om hur det är att leva med Downs syndrom.

Jag åker för att träffa 32-åriga Sofia Isaksson på Trumslagaren, som är en öppen verksamhet för personer med funktionsnedsättning. Gruppen är helt inriktad på musik, och sjunger och spelar över hela Sverige. De försöker smitta av sig med sin glädje på alla de möter. Mottot är ”Jag kan, jag vill, jag vågar”.

Och jag är lite nervös på vägen dit, faktiskt. Jag vet inte om jag kommer att ställa rätt frågor till Sofia, om hennes dikter. Det är inte varje dag man träffar en så framåt tjej, som dessutom gett ut en bok för att visa hur det är att leva med Downs syndrom. Hon har redan medverkat i våra största dagstidningar och tv.

När jag kommer fram till Trumslagaren bjuder hon glatt in mig och presenterar mig för personalen på plats, och sedan får jag en kopp kaffe.

– Vi ska göra intervjun i källaren, säger hon självsäkert. Där är det lugnt.

Väl på plats slår vi oss ner i den mysiga miljön och Sofia börjar genast berätta om varför hon tycker det är så viktigt att skriva om sitt liv. Hon tycker inte alls att det är skrämmande att prata om sig själv längre. Jag är stark nu, säger hon och läser upp ett par rader ur en ny dikt hon skrivit (se längre ner).

– Från början handlade det mest om att jag ville skriva för mig själv, säger Sofia. Men sedan så läste andra och tyckte att det var viktigt. Jag höll med om det.

Hennes första bok Sofias längtan kom till med hjälp av vännen Linda Fastén, som på den tiden jobbade med barn- och ungdomsfrågor inom kommunen. Många av texterna belyser hur det är att leva i världen när man ibland känner att folk tittar på en och tycker att man är annorlunda.

Just det har Sofia känt i hela sitt liv – en sorts ensamhet som till slut har gjort henne både modig och kreativ. Som gjort henne till författare. Och grundtanken är inte komplicerad. Bara genom att förklara hur hon känner och vad hon tänker på, så vill hon att människor ska lyfta blicken och se henne som människa. Inte bara som någon med Downs syndrom.

­­– Jag tycker inte om när folk stirrar på mig, säger Sofia. De vet inte vem jag är. Man ska inte bara tro saker om andra.

Den känslan återkommer hon ofta till i sitt skrivande. Att folk dömer och drar slutsatser bara för att hon har Downs.

Hela sitt liv har hon fått kämpa med situationen. Och visst var det därför hon började skriva när hon var liten.

– Jag började skriva när jag var tolv år, säger Sofia. Det fanns starka känslor. Min första dikt handlade om vänner.

Hon blev retad i skolan och tyckte det var jobbigt att gå dit. De andra barnen var inte alltid så snälla mot henne. När jag frågar Sofia om hon blev arg, visar hon genast hur mycket klokare än mig hon är. Hon skakar på huvudet och säger:

­– Nej, jag blev inte arg. Jag blev bara ensam.

Ett svar som berättar precis hur jobbigt hon tyckte det var. Men sedan blev det ändå bättre. Hon fick kompisar och upptäckte hur annorlunda allting kan vara. I den upplevelsen finns också hjärtat i hennes berättande. Det är om det hon skriver.

– Jag har fyllt nästan 17 skrivböcker med texter, säger Sofia.

Dikten som heter Jag är starkare nu. Den är ny.

Man ska också vara medveten om att Sofia mycket väl vet om att hon sticker ut lite. Redan tidigt fick hon veta att hon var speciell. Hennes föräldrar förklarade hur det låg till och Sofia förstod skillnaden mellan sig själv och andra. Men hon förstod också att det kanske inte var så stor skillnad, inte egentligen.

– Jag vet om att jag har en kromosom för mycket, säger Sofia. Ibland känns det jobbigt, så klart. Jag skulle gärna vilja få barn, men det kan jag inte.

Hon lyser av klarsyn kring sig själv och sitt liv.

– När jag skriver om ensamhet är det för att jag känt mig ensam, säger Sofia.

Ofta är det när hon går på stan eller är ute och roar sig, som hon känner att man dröjer lite för länge med blicken vid henne. Som om man undrar och är för nyfiken. Men det har aldrig hindrat henne från att gå vidare med sina dikter. När boken släpptes så hade man en stor fest på stadsbiblioteket, då Sofia läste sina dikter för alla som kommit dit.

När hon säger det till mig minns jag plötsligt att jag var på den tillställningen för att gratulera henne och ge henne en av mina böcker. Vi kände inte varandra då och jag hade helt glömt händelsen. Jag minns också hur imponerad jag var av henne. Av hennes styrka.

Kanske var det också därför författaren Björn Ranelid tog sig tid att kommentera hennes bok, som han fick skickad till sig. Han sa bland annat att han läst Sofias Längtan och blivit starkt berörd.

Bland favoritförfattarna nämner Sofia själv Astrid Lindgren, Hjalmar Gullberg och Tove Jansson. Men det händer att inspirationen kommer från musik. Sofia inte bara skriver låttexter också, utan sjunger dem med bandet på Trumslagaren. Favoriten är låten Om mitt liv, som hon författat texten till.

Så livet är bra nu. Det märker man när Sofia berättar om allt hon är med om. Och så har hon träffat den stora kärleken, som heter Benny.

Strax innan vi skiljs åt frågar jag henne vad man ska tänka på här i livet.

– Det viktigaste är hur man bemöter människor, säger hon. Man ska göra människor glada.

Sedan säger hon att hon kommer att skriva hela livet. Det är hon helt säker på. Nästa steg blir att försöka göra en ljudbok av hennes första diktsamling Sofias längtan. Då kan ännu fler få ta del av hennes poesi, eftersom den tryckta boken är slutsåld.

– Jag ska bara hitta någon som kan läsa in dikterna till mig, säger hon fundersamt.

När jag är tillbaka på bussen och lämnar Trumslagaren bakom mig sitter jag tyst och tittar ut genom fönstret. Jag är genuint lycklig över mötet med Sofia. Men jag är också mycket mer berörd än jag trodde att jag skulle vara. Hemma har jag en dotter med autism, som kommer att möta många svårigheter i livet. Det oroar mig.

Men ändå, tänker jag nu, tänk om hon blir som Sofia. Det hade varit fantastiskt.

Vid den insikten får jag nästan torka en lyckotår ur ögat.

Länge ringer Sofias ord kvar: Det viktigaste är hur man bemöter varandra.

Rakt på sak och enkelt, från en författare som vet vad hon vill.

Boken Sofias längtan.

Här är en av Sofias dikter. Den heter När man längtar.

Jag har vandrat från natt till dag
Natten var kall och trist,
men jag vandrade länge
och sökte dig när du inte var med mig

Och jag tänkte när kärleken skulle komma,
när man längtar så mycket
och inte vill vänta mer.
Och jag fann dig

Vi ska gå genom mörkret tillsammans
och det svåra som vi har varit med om,
några dumma saker,
ska vi glömma när vi går

I mörkret ser jag dina ögon som lyser upp
Vi håller varandra i hand
Vi var ett par som blev rädda,
men vi håller varandra i hand

Jag längtar tills vi har varandra

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit sju romaner och tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.