J.D. Salinger ville aldrig bli någons räddare i nöden – här är snabbversionen av hans liv

Få författare har varit så mytomspunna och omdebatterade som J.D. Salinger. Inte bara var han i verkligheten en egensinnig och skarp skribent, men hans liv har också influerat en mängd porträtt på vita duken. Så fort vi får en ensamvarg undangömd i en skrivarlya någonstans, så tänker vi på upphovsmannen till Räddaren i nöden.

Men vad är sant och vad är det inte? Varför blev han så stor, trots den knappa katalogen han lämnar efter sig? Och varför vägrade han publicera något mer efter 1965? Låt oss titta på hemlighetsmakeriet.  

J.D, Salinger föddes 1919 och växte upp på Manhattan i New York. Långt senare studerade han på Columbia University där han bland annat läste flera skrivarkurser. Flera av hans gamla lärare sa de inte sett något särskilt med honom inledningsvis – han var varken bättre eller sämre än någon annan. Men sedan hände något efter ett par terminer. Det var som om han genom ett trollslag förvandlats till en fullfjädrad författare och nu höll materialet hög klass rakt igenom. Novell efter novell hade potential att bli något mer.

Uppmuntrad av framgången under den tiden började han under början av 1940-talet skicka in texter till The New Yorker. Det gick tyvärr inget vidare. Varenda en av de första novellerna blev refuserade och inte förrän ett år senare antog de något som han kom med, och den novellen visade sig handla om samma person som han senare skulle slå igenom med: Holden Caulfield. Av olika anledningar publicerades den ändå inte förrän 1946. Då hade Salinger själv sett kriget komma och gå, både som civilist och privatperson.

I slutet av 1940-talet hade han hunnit få ytterligare ett par noveller publicerade och dessutom blivit en hängiven zen-buddist. Det inte många vet är att han också sålde filmrättigheterna till en av sina texter, men att resultatet blev så olikt hans ursprungliga tanke att han aldrig mer skulle låta någon filma hans verk. Inte ens när Birgitte Bardot kom för att köpa en novell tackade han ja, även om han erkände att han var sugen på det.

Det stora genombrottet

När Räddaren i nöden släpptes 1951 hade han arbetat på den i flera år och projektet hade varit omdiskuterat bland hans vänner. Många unga läsare fascinerades av den sextonårige Holden Caulfields drivande dagar i New York city, efter att han blivit utslängd från sin skola. Intressant är den närgångna rösten i första perspektiv som låter betraktaren gå vid sidan om Holden genom de ödesdigra dygnen när hans liv förändras för alltid. Svordomar och utsvävande leverne haglar genom sidorna och vi befinner oss intimt nära den unge Holden. Samtidigt är det svårt att helt lita på rösten som man hör, när boken fortsätter. Den unge rebellen irriterar sig på vuxenvärldens falskhet och hur världen beter sig. Samtidigt irriterar han sig också på sig själv, under sitt famlande sökande efter identitet.

I en av få gjorda intervjuer erkänner J.D. Salinger att han baserat mycket av alltihop på sin egen ungdom. Just den tonen och förståelsen för ungdomen blev hans signum, en sorts insikt kring den tiden i livet, uttalat med en röst som låg nära ungdomen själv i både tonläge och vokabulär.

Ett bra grepp, tydligen. Inte minst om man ser till försäljningen, som var häpnadsväckande efter 30 veckor på bästsäljarlistan. Och efter ett par år var Räddaren i nöden boken som man måste ha läst, om man ville vara någon. Om man ville ha koll. En del av följarna av boken anklagades för att ingå i en Räddaren i nöden-kultur, med brottslighet och degeneration som följd. Resultatet? Boken bannlystes på flera håll, vilket inte är så konstigt i USA, men det som är märkligt är hur fördömandet höll i sig fram till 1970-talet, då flera lärare fick sparken för att ha försökt inkludera boken i skolornas litteraturlistor.

Blev det ingen film då? Salinger sa nej, nej, nej. Och det var ett nej som höll i sig femtio år framåt i tiden, när till och med Steven Spielberg försökte köpa rättigheterna. Det där första misslyckandet med att filma hans berättelser satt djupt inom honom och han vägrade.

Tystnaden som följde efter succén

Han skrev ytterligare material efter romanen Räddaren i nöden, varav de flesta kom i en samling i mitten på 1950-talet. Då hade uppmärksamheten redan tagit hårt på honom och han flydde det publika, och lämnade staden för New Hampshire.

Till en början var han fortfarande utåtriktad och social, men efter bara några år drog han sig undan utan förklaringar. Ofta nämns en intervju han gjorde med en ung student som en möjlig förklaring, men det har aldrig klargjorts om han kände sig felaktigt citerad eller om intervjun möjligtvis publicerades på platser han inte godkänt.

Fram till 1960-talet kom det sedan bara ett fåtal noveller och under 1961 kom ett av de sista livsbevisen för hans litterära gärning. Och 1965 dök den sista novellen upp, sedan intet mer. En av alla journalister som skrivit om det här konstaterar krasst att författaren helt enkelt verkade ha tappat intresset för konstformen – han gillade inte att skriva fiktion längre. Känsligt, så klart, och svårmodigt eftersom Räddaren i nöden inte bara var ett mästerverk, utan också skapade en helt ny genre om unga män på drift i världen.

En av Salingers egna, få kommentarer om flykten från allmänhetens blickar och anledningen till att han slutade publicera material var följande replik:

”Det är min åsikt att en författare behöver få känna sig anonym, nästan osynlig när han arbetar, och den känslan är en av de mest värdefulla redskap vi har till hands.”

Till slut var han nästan helt avskärmad från press och media

Så, undandragen och tystlåten levde han sedan i sitt hus i Cornish. Att bara säga att han gömde sig är inte heller helt sant. Han hade faktiskt en mur, han hade en vakthund av det större slaget och han hade en hagelbössa som försvar mot inkräktare på tomten. Han hade också en hel hög advokater som skulle se till att ingenting läckte ut, eller publicerades utan hans vetskap eller godkännande.

Visste du att han krävde att man långt senare skulle ta bort samtliga bilder av honom på bokomslagen, när texterna trycktes om? Jo, det är sant. Kanske kände han redan då på sig att galningar världen över skulle bära med sig Räddaren i nöden under sina märkliga turer – alla vet vi att Mark Chapman hade ett exemplar av boken i sin hand när han sköt John Lennon i New York. Chapman sa senare att svaret till varför han sköt Lennon också finns i boken, vilket ytterligare spädde på romanens svårtydda kultstatus som farlig litteratur. Idiotiskt, så klart, eftersom en författare knappast kan hållas ansvarig för hur läsaren tolkar materialet, men visst bidrog det till att Salinger själv vägrade diskutera boken någonsin igen.

En av de saker som han fick uppmärksamhet för efter att han slutat publicera sig var bland annat ett förhållande med en ung journalist som skulle skriva en artikel om honom. Förhållandet gick efterhand om intet, och den då femtiotvåårige Salinger höll sig fortsatt undan. Intressant är den unge journalisten Maynards senare vittnesmål, där hon flera gånger påpekade att han höll på att skriva varje dag. Hennes röst och inlägg i frågan är ett av få, eftersom Salinger själv inte talade med någon.

Offentligt vidhöll han vikten av att han ville skriva för sin egen skull, inte för någon annans. Till slut var han lika känd för att inte skriva något nytt material, trots sin stora framgång, som han var för att leva ensam och onåbar.

Vad var det egentligen som hände då?

År 2010 dog Salinger i sitt hem 91 år gammal. Han hade då varit gift tre gånger och hade två barn. Och nu ännu fler år senare, gör han sig fortfarande påmind, inte minst sedan tre manus läckt ut på ett internet där upphovsrätten inte alltid tas på allvar. Två av böckerna har han rättsligt förbjudit någon att någonsin publicera, men det bryr sig piraterna online mycket lite om. En svår fråga, naturligtvis, för även om det är olagligt att distribuera materialet så innebär det en glimt in J.D. Salingers hemliga bibliotek.

Till slut måste ändå en författares önskan tas på allvar och kanske bör vi göra som Salinger själv sa om dessa verk, och istället låta dem dö en naturlig död på glömskans ö.

Intressant är det förstås ändå, att den uppmärksamhet han så intensivt lyckades undfly i livet nu hunnit ifatt honom. Det alla frågar sig är vad han gjorde under alla dessa år i New Hampshire, när han vägrade publicera fler böcker. Också vännerna han hade verkar ha svurit på sin tystnad, för ingen av dem har sagt något om honom. Nåja, inte förrän nu då, när Jean Miller 91 år gammal till slut tagit bladet från munnen.

Och det enda hon egentligen säger är att hon träffade den då trettioårige författaren som fjortonåring 1949 och att de var vänner under många år. Enligt henne var han en person som ville lyssna på människorna runt sig och som ville lära känna folk på djupet, men han var också någon som drabbats hårt av sin tjänstgöring under kriget. Hon menade i en intervju med CBS att kriget var den motor som drev alla hans berättelser, mer eller mindre.

”Det är fascinerande”, sa hon. ”Kriget gjorde honom till en stor författare, men bröt samtidigt ner honom som människa.”

Mötet med Hemingway under kriget

Händelserna under de blodiga slagen undslapp Salinger aldrig, särskilt inte minnena av hur många av hans kamrater dödades av fiendens kulor. Han var en av de som steg iland på Utah Beach under Dagen D och deltog också i striderna hela vägen fram till Paris. Enligt Daily Mail träffade han där Ernest Hemingway, som uppmuntrade honom som författare.

Hans gamle vän Jean Miller fortsätter genom att ge oss kanske den bästa avslutningsfrasen på en text som den här, när hon förklarar vad Salinger en gång sa till henne när deras vänskap blivit mer sporadisk och de höll på att glida ifrån varandra.

”Om du någonsin hamnar i ett läge där vi inte ses längre … läs mina böcker.”

Han menade att han alltid fanns att hitta i texten. Och en tydligare förklaring om vem som hade huvudrollen i både hans litteratur och hans liv kan knappast ges. Efter 120 miljoner sålda böcker är det fortfarande en sanning att komma ihåg.