En del av oss tog liv och död med oss in i författarskapet

Författaren Conny Palmkvist.

Conny Palmkvist reflekterar över författarens villkor – om hjärta, själ och skrivandets helande kraft.

Utanför ringen av storsäljande författare står vi andra. Ja. Där står vi och tittar in. Författarna som började skriva sent i livet och inte hunnit få upp farten. Som skriver poesi som aldrig kommer att nå fler än ett hundratal läsare genom uppmärksamma antikvariat i storstädernas utkanter. Som skriver obskyra deckare folk aldrig kommer att höra talas om, och som karbonkopierar varianter av Bröderna Lejonhjärta och hoppas att det kan vara vägen framåt. Som inbitet kämpar vidare med små, egna förlag och egenutgivningar, och som år efter år går upp i gryningen för att skriva innan vi måste gå till jobbet för att tjäna pengar till hyran.

Själv var jag bara tolv år när jag förstod hur det låg till. När jag tittar tillbaka ser jag att jag en dag tar ett steg igenom en suddig dimbarriär och kommer ut på andra sidan. Det var sommar. Jag var orolig och hade hört ett gräl, tror jag. Jag hade att välja på tårarna eller orden, så jag stal min systers elektriska skrivmaskin och kopplade in den på mitt rum. Lade mig på sängen. Pappret på plats. Där och då blev jag förvånad. Jag hade skrivit i skolan och avskytt det, vartenda ord hade varit en kamp. Lilleputtens blick uppför berget. Det hade inte gått. Men nu rasade orden ur mig. Jag missade middagen. Glömde tända i rummet när solen gick ner och mörkret sänkte sig över byn.

Jag fortsatte som i febrig iver och när jag idag står framför åhörare för att berätta om min författargärning hör jag redan innan orden uttalats hur torr och fel sanningen blir. Jag har alltid skrivit. Vilken förolämpning mot tolvåringen som lade sig på sängen och försökte maskera den sorgsna klumpen i sitt skälvande bröst. För honom var det att skriva eller gå under, gå sönder. Falla isär. För honom var det allt eller inget.

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Det fanns ingen plan med orden och papperna han samlade i sina pärmar. Sångtexter och poesi. Halvslutna fraseringar och idéer. Min pappa dog och jag skrev en dikt som hette Pappa dog när jag var fjorton år. Den var sann och vacker, och en morgon tog min högstadielärare mig åt sidan och skakade förbryllat på huvudet. Förklarade med tårar i ögonen att han aldrig sett en liten påg kunna skriva på det sättet. Hur gjorde jag? Dikten om min pappa – den kändes. Precis så sa han.

Efterhand växte jag förstås upp och tappade tonen lite igen. Texterna ströddes sporadiskt ut bakom mig tills jag fyllde tjugofem. Fyllde trettio. Jag hade ordet och jag hade möjligheten att formulera mig, men hittade inte rätt. Det var som om jag glidit bort från det jag känt när jag var liten, och som fått mig att sluta ögonen och höra texten inom mig själv. Känna den. Ja, jag kände hur orden borde placeras.

Mitt famlande hade säkert kunnat fortsätta i tjugo år till om min mamma en dag inte blivit sjuk och fått cancer i hela kroppen. Nästan som genom en häxas trollslag förvandlades jag till den lille pojken igen. Det oerhörda som höll på att hända när hon dog framför mig gick inte att hantera. Hon var min värld. Min sista förälder och bandet till historien bakom oss – till barndomen. Identiteten. Det var hon som höll på att dö, men ibland fick jag för mig att också mitt liv skulle vara över när hon försvann.

Vi följde henne hela vägen in i slutet, en sista vecka dygnet runt vid hennes sida. Morfin. Dropp. Gråt. Skrik. Sömnlösa nätter. Vi gick sönder gång på gång och overkligheten som drabbade rummet vi befann oss i fick mig att kippa efter andan. Det kunde inte hända, inte egentligen. Hur kunde en mamma dö så ung?

När det var över, två dagar senare, var jag så förtvivlat nerbruten att jag inte ens hittade ut från vårdboendet. Vad skulle jag göra nu? Ensam i världen, föräldralös. Vettskrämd. Jag fick en kompis att hämta mig och åkte hem, satte mig i garderoben jag inrett till kontor. En gånger en meter. Det hade bara gått 120 minuter sedan mamma dött och lampan förblev släckt när jag under våldsam förtvivlan skrev den första riktigt bra texten jag någonsin skrivit. Den fick titeln: Mamma dog igår.

Efter att den nästa morgon publicerats på dåtidens största nättidning förblev jag sittande på stolen. Där stannade jag under åtta månader. Jag kunde inte resa mig. Jag satt där dygnet runt med så mycket smärta inom mig att jag inte kunde leva i den riktiga världen och när februari kom hade den inledande texten flutit ut till en sorts dokumentär sorgehandling. Boken om min mor, om oss. Om det som hade hänt och slagit tillvaron i bitar. Titeln? Hej då, allihopa. Det var så hon sagt när kollegorna från hennes jobb besökt henne sista gången. ”Hej då, allihopa. Nu finns jag snart inte längre.” Gode gud, jag gråter när jag skriver det nu också, fjorton år senare.

Jag printade ut texten på skrivaren som stod i garderoben och klev sedan ut i ljuset i lägenheten. Jag skickade in texten till ett enda förlag och fick ett kontrakt med Forum med vändande post. Det tog fyra dagar. Fyra. Absurditeten i det var öronbedövande. Jag stod i lärarrummet där jag arbetade när jag fick samtalet från dem. Kvinnan som ringde hade läst sista delen av manuset under bussresan på väg till en fest. När hon kom fram föll hon gråtande ihop på värdens dörrmatta.

Min mamma var död. Jag hade sålt ett manus.

Min mamma var död.

Det var absurt.

Ur allt det där kom det långt senare en väg framåt, och åtta romaner senare kan jag inte mer än att undra vad som hade hänt mig om jag inte skrivit den där första boken. Hade jag överlevt sorgen? Jag vet inte. Skrev jag boken för att någon annan skulle läsa den? Nej. Jag skickade in den mest eftersom det är så man gör.

Ändå har jag fortsatt, som för mig själv nästan. I tomrummet. Jag är inte en storsäljande författare, inte ens kommersiellt gångbar alltid. Men jag har fått syssla med yrket under femton år och har levt på det under mer eller mindre knappa former.

Jag förstår att det låter som en nödlögn när jag säger att jag går sönder när jag inte får lov att skriva, men det är bevisat. Mitt blodtryck går upp, sockret stiger, orken tryter. Jag får ont i kroppen om något händer dem i min närhet och jag inte kan filtrera händelsen genom en text jag skriver om trettio gånger.

Jag kan inte hjälpa det.

Ibland blir det jag skrivit inte antaget av förlagen, men ibland vinner jag något litteraturpris. Det går upp och ner, jag fortsätter. Som vi alla.

Och numera tror jag stenhårt på att en enda händelse kan förändra oss som författare. Livet krossas, men elden under orden tänds. Särskilt tydligt och sorgligt blir det förstås i stunden när det oerhörda sker, i ögonblicken efteråt. När jag städade ur mammas lägenhet hittade jag mina texter samlade under bordet i vardagsrummet. Sönderlästa. Kommenterade med kärlek. Om det hade hon inget sagt, någonsin.

ANNONS

Hon dog och jag blev författare. Nu är jag en av alla dem som står ensamma i hörnet på din lokala ICA Maxi och försöker inbilla de shoppande människorna att mina poetiska livsskildringar har något värde för dem. Ja. Jag är bara en av många. Alla skriver vi av olika anledningar. Alla skriver vi för små grupper. Alla fortsätter vi år efter år, publicerade eller inte. Vi säljer knappt, men vi finns och behövs.

Branschen under branschen.
Vi är vår egen succé.
Och sanningen är faktiskt att det räcker om en enda människa älskar det vi skrivit. Verkligen älskar det. Som tar det till sig och högaktar det.
Då är vi hemma och har en plats runt bordet.
Välkomna.

Conny Palmkvist är svensk författare, redaktör och journalist. Han har skrivit sju romaner och tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.