Författaren Kjell Ekborg berättar om ett livsnödvändigt skrivande bortom strålkastarljuset

Författaren Kjell Ekborg. Foto: Conny Palmkvist

Möt en författare som fortsatt skriva i skuggan av de stora genombrotten, precis som så många andra. Intervjun med honom är en del av vår nya giv med annorlunda vinklar från Författarsverige.

Kjell, varför började du egentligen skriva? Har du formulerat svaret på den frågan inför dig själv någon gång?

– Ja, det har jag faktiskt gjort. Som barn hade jag annat att göra, tyckte jag, så det var inte förrän jag fyllde femtio som det kom över mig. Jag var nyskild. Hade förlorat jobbet. När jag såg på livet insåg jag att jag levt minst halva min livstid och att jag borde börja fundera på vad jag ville. I mitt jobb som ingenjör hade jag skrivit dagligen, långa texter. Men det fanns annat som behövde sorteras i själen. Något som behövde komma ut. Det var bara det att jag inte hade lyckats avkoda mig själv förrän dess. Plötsligt var det nu tydligt vad jag var tvungen att göra. Så jag skrev. Och fortsatte skriva. Det var naturligt.

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Hur gick du vidare därifrån? Vad var ditt första steg?

– Jag anmälde mig till en skrivarkurs och insåg att jag hade en fallenhet för det. Och jag drevs aldrig direkt till att skriva om mig själv, även om det är så många gör. Men arbetslösheten och skilsmässan hade öppnat upp något. Samhället hade förändrats runt omkring mig utan att jag hade märkt det. Det var hårdare. Du vet, när jag var liten såg man enkelt vilka som var utslagna. De satt på parkbänkarna och söp och skrek hela dagarna. När jag nu betraktade min stad insåg jag att folk slogs ut på andra sätt och att det inte alltid var tydligt. Man förlorade jobbet och fick svårare att hitta pengar till mat. Hyran blev sen. Barnen fick färre presenter. Och så vidare. De här personerna levde med en ständig oro och varje dag var en kamp. Okej, tänkte jag, det är om de här människorna jag vill skriva. Deras historier ska berättas. Och av det kom min första roman Symfoni i otakt.

Och nu har du skrivit i nästan tjugofem år. Hur ser du på det där med att inte få ett genombrott? Vad har dina höjdpunkter bestått av?

– Framgångarna har kommit på andra områden och de är kanske blygsamma om man studerar mer kända författares bana, men för mig är de fantastiska. Jag skrev till exempel en dokumentärroman om röda korsets grundare Henry Dunant och för den boken fick jag litteraturstöd från Kulturrådet. Det är en sådan sak som ingen hör talas om, men som kan värma ett författarhjärta många, många år. Väldigt få böcker får det stödet och kriterierna är svåra att möta. Du behöver ha gjort en stark bok av hög kvalitet.

Jag tänker faktiskt också på den första gången vi träffades. Då hade du precis fått pengar från författarnas fotokopieringsfond. Du var mycket glad över det.

– Självklart. All uppmärksamhet och alla tillskott betyder mycket för en författare som är på väg i det tysta, bortom de stora genombrotten. Det här var stora saker för mig. Men sedan ska man komma ihåg att jag inte har skrivit för att slå igenom. Många puttrar på för sig själva via små förlag, bara för att de känner att de har något att säga. Visst är det svårt att sovra i den svenska egenutgivningen, men att rynka på näsan åt en hel grupp människor kan man bara göra om man gått igenom samtliga böcker som getts ut på det sättet. Där finns guldkorn. Jag hoppas jag är ett av dem.

Under de här tjugofem åren – hur har klimatet hos förlagen förändrats? Har det förändrats?

– Ja, herregud. Det är så stor skillnad. När man skickade in sitt manus förr, så kunde man få långa brev där de förklarade vad som behövde ändras i texten. Och ofta fick man en personlig kontakt med någon som satt på kontoret. En redaktör eller en förläggare. De hade tid och lust att komma med tips.

Nu har du själv drivit kurser under många år. Vad är din erfarenhet av författarna där?

ANNONS

– Sanningen är att jag sett så många duktiga skribenter passera. Många av dem som dyker upp vill mest skriva om sina liv. Man vill teckna sin historia. Spara den. Men sedan dyker det upp andra som har gnistan, drivet. Då tappar man andan. Av någon anledning är det ofta unga tjejer och kvinnor, som har den här känslan för texten. De hittar rätt. Sedan är det förstås sorgligt att flera av dem upplevde att de inte har tid. Någon skulle doktorera, någon skulle börja ett nytt jobb. Skrivandet drev ifrån dem och sedan kom det aldrig tillbaka. Det tycker jag är genuint ledsamt.

Vad gör du just nu och hur går du vidare?

– Jag har precis avslutat en bok och börjat på nästa. Jag är sjuttiofyra år gammal och har inte mattats av på det området. Jag vill skriva vidare. Jag vill fånga upp saker omkring mig. Till och med nu, när jag blivit så pass mycket äldre, sitter jag hela nätterna och låter orden flåsa mig i nacken. Jag tror jag är en av de skribenter som kommer att fortsätta skriva tills pennan faller ur handen på mig. Jag måste. Jag måste få fortsätta. Skrivandet har blivit min mittpunkt. Jag är författaren Kjell Ekborg och det är den enda sanningen jag behöver förhålla mig till. Så borde alla tänka.

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit sju romaner och tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.